Varför finns borgerligheten?

Borgerligheten, den idégemenskap mellan liberaler och konservativa som fram tills häromåret togs för given både av de som ansågs ingå i den och de som betraktade den utifrån, har på senare år haft allt svårare att identifiera det gemensamma, övergripande projektet. Från vänsterhåll görs så gott som dagliga försök att slå in kilar i denna åsiktsgemenskap, inte helt utan framgång. Liberala ledarsidor och partier flirtar med socialdemokraterna och konservativa med nationalistiska böjelser låtsas som om någon liberalkonservatism aldrig hade funnits.

Så länge borgerligheten utkämpade ett enfrontskrig var det lätt identifiera den gemensamma nämnaren. Under 70-talet använde inte de borgerliga partierna begreppet borgerlig utan den negativa definitionen ”icke socialistiska” för att beskriva vad som förenade dem. Så länge socialdemokraterna samlade mer än halva den svenska väljarkåren och kommunistiska skräckvälden härskade över halva Europa var ickesocialismen en tillräcklig samlande kraft.

Den politiske chefredaktören på Dagens Industri, PM Nilsson, beskrev härförleden i en ledartext Moderaternas USP (Unique Selling Point) på följande vis: ”Det moderata projektet är i hög grad ett maktinstrument. Många väljare röstar på M för att få bort S eftersom Socialdemokraterna tar deras pengar. Det är ett av partiets viktigaste kärnvärden.”

Moderatledaren Ulf Kristersson bekräftade nyligen själv detta i en intervju i Dagens Nyheter:

– Någon måste vara den yttersta försvararen av att alla lösningar inte bygger på att vi ska höja skatten. Om inte vi är garanter för att politiken inte höjer skatten vartenda år, då finns det ingen som är det.

Det handlar inte bara om pragmatism, så kallad plånboksröstning, utan om ideologi. Det borgerliga projektet har sedan de liberala och industriella revolutionerna syftat till att freda medborgarna och samhället från politiska ingrepp och övergrepp.

Liberalismens och konservatismens kärnvärden

Liberalismens kärnvärde är individualismen och dess program är att freda och värna individen, från frihetsinskränkningar och maktfullkomlighet. De inomliberala stridigheterna handlar om huruvida statens tvångsmedel skall användas för att befria den enskilde från tvång och inskränkningar i kulturen och civilsamhället, eller om det tvärtom är just statens tvångsmakt som utgör det största hotet mot individens frihet.

Konservatismens credo är att civilsamhället och privatlivet skall skyddas och värnas, de frivilliga och organiska gemenskaper som Edmund Burke beskrev som ”samhällets små plutoner”: familjer, föreningsliv, församlingsliv, lokalsamhällen.

Liberalkonservatismen bygger på insikten om att värnandet av individen och värnandet av det civila samhället oftast går hand i hand.

Liberalkonservatismen bygger på insikten om att värnandet av individen och värnandet av det civila samhället oftast går hand i hand. Under 1900-talet kunde liberaler och konservativa därför tämligen oproblematiskt enas gentemot socialister och fascister som ville använda statens tvångsmakt för att både lösa upp de frivilliga gemenskaperna och inskränka individens frihet.

Egentligen finns ingen motsättning mellan att värna det civila samhällets frivilliga gemenskaper och individens fri- och rättigheter. Konflikter mellan liberaler och konservativa uppstår först när endera gruppen, eller bägge, vill använda statens tvångsmakt till att genomdriva det ena på det andras bekostnad. När socialliberaler besjälade av progressiva idéer om hur privatlivet skall organiseras tillgriper statliga styrmedel för att styra medborgarna i progressiv riktning, eller när konservativa använder myndighetsmakt för att slå vakt om en traditionell livsstil.

Samhällskontraktet

Idéhistorikern Svante Nordin gör i sitt standardverk Det politiska tänkandets historia åtskillnad mellan politiska ideologier som betraktar politiken som ett kontrakt, och de som betraktar politiken som ett projekt. Traditionellt har de borgerliga anslutit sig till den förstnämnda kategorin. Politiken skall inte ha ett slutmål, utan utgöra ett ramverk inom vilket samhället och individer fritt får utvecklas.

Kontraktstanken utgår från föreställningen om att medborgarna överlämnar en del av sitt självbestämmande, till exempel upprätthållandet av lag och ordning, till staten i utbyte mot löftet om att i övrigt bli lämnade i fred. Från denna utgångspunkt blir det självklart att ständigt vara på sin vakt för när myndigheterna överskrider de befogenheter som konstitueras i kontraktet. När staten börjar ägna sig åt sådant som inte ingår i dess del av kontraktet, eller när den slutar att leva upp till sina grundläggande åtaganden, är det dags att ringa i varningsklockorna och tända vårdkasarna.

De ideologier som betraktar samhället som ett projekt har en rakt motsatt syn på politikens uppgift. Från socialisters och andra projekttänkandes perspektiv är de offentliga institutionerna inte ett ramverk inom vilket samhället fritt får utvecklas, utan verktyg för politiker och aktivister att förverkliga en agenda. När samhället antas ha ett slutmål och en riktning följer också att antingen kan man bidra till att förverkliga detta mål, eller så kan man stå i vägen.

När samhället antas ha ett slutmål och en riktning följer också att antingen kan man bidra till att förverkliga detta mål, eller så kan man stå i vägen.

Borgerliga politiker och opinionsbildare ondgör sig ofta över vänsterns dubbla måttstockar. För den som betraktar samhället som ett kontrakt är det naturligt att förutsätta att spelreglerna skall vara lika för alla. För den som betraktar samhället som ett projekt är det emellertid inte lika självklart; där gäller i stället principen att antingen är man med oss eller så är man emot oss. Lenins devis om att den som vill göra en omelett måste räkna med att knäcka några ägg gäller i högsta grad det projektbaserade sättet att betrakta samhället. För den som tror att hela samhällslivet syftar till att förverkliga ett högre mål helgar ändamålet alltid medlen.

För den som tror att samhället är ett projekt är det naturligt att också betrakta allt i livet som politik, ingen del av den mänskliga tillvaron får vara fredad: dina matvanor, dina kläder, din musiksmak, dina sexuella preferenser – allt är föremål för politisk bedömning och diskussion. Endast de beteenden som antas bidra till att förverkliga det högre målet får godkänt.

Denna typ av politiker och aktivister är därför också måttligt intresserade av huruvida människor efterfrågar deras radikala agenda. Den som inte delar de upplystas visioner vet nämligen inte sitt eget bästa. Inom marxistisk teori kallas detta fenomen ”falskt medvetande” och innebär att eftersom proletariatet indoktrinerats av borgerlig ideologi ser de inte vad som är bäst för dem och måste därför ledas ut ur förtrycket av en revolutionär elit.

En modern svensk parallell är frågan om kvoterad föräldraförsäkring, något som efterfrågas av en väldigt liten del av befolkningen, men där en majoritet av riksdagsledamöterna anser att medborgarna inte förstår sitt eget bästa. Därför skall staten villkora uttaget av föräldraledighet så att utfallet stämmer överens med visionen, alldeles oavsett om det är vad medborgarna vill eller inte. Den som står i vägen för det progressiva projektet behöver man helt enkelt inte ta någon hänsyn till.

Samhället är större än staten

Ju fler och större områden av samhällslivet som underkastas statens tvångsmakt desto större blir också möjligheterna att genomdriva agendor mot medborgarnas vilja. När beslut flyttas från den enskilde till myndigheter inskränks den enskildes frihet. Från vänsterhåll brukar denna typ av maktförskjutning från medborgarna till myndigheterna försåtligt kallas demokratisering, som om möjligheten att rösta till riksdagen vart fjärde år skulle kompensera för dagliga frihetsinskränkningar.

Från ett traditionellt borgerligt perspektiv är det en självklarhet att beslut som kan fattas av den enskilde eller i civilsamhället inte är en fråga för myndigheterna. Statens uppgifter skall begränsas till de områden som inte tillhör privatlivets sfär. Exakt hur denna gränsdragning skall göras är föremål för en flera sekel gammal inomborgerlig diskussion.

De projektorienterade politiska rörelserna har varit duktiga på att mobilisera massorna bakom sina projekt. Inte sällan har dessa projekt tagit en ände med förskräckelse. I The origins of totalitarianism beskriver Hannah Arendt likheterna mellan sin tids dominerande totalitära rörelser: stalinismen och nazismen. Dessa två ideologier förenades i synen på samhället som ett projekt med ett slutmål och sig själva som just rörelser, som till skillnad från gängse politiska partier syftade till att förändra samhället i grunden.

Från ett traditionellt borgerligt perspektiv är det en självklarhet att beslut som kan fattas av den enskilde eller i civilsamhället inte är en fråga för myndigheterna. 

Det socialdemokratiska projektet var inte av samma förfärliga natur som de totalitära samhällsexperimenten, men syftade likväl till en omstöpning av samhället i grunden. Staten och dess institutioner skulle användas för att genomdriva denna samhällsförändring. Detta blev särskilt tydligt under det radikala 70-talet och avspeglas i såväl tidens socialpolitik som kulturpolitik. Det avspeglas också i de konstitutionella reformer där många parlamentaristiska checks and balances avskaffades, för att inte trögheten i systemet skulle stå i vägen för förverkligandet av de storslagna visionerna.

Att Sverigedemokraterna hela tiden hänvisar till det socialdemokratiska folkhemsprojektet i sina visioner är inte ägnat att förvåna eftersom också de betraktar samhället som ett projekt vars mål är att förverkliga en vision. För Sverigedemokraterna finns lika lite som hos Socialdemokraterna någon åtskillnad mellan stat och civilsamhälle och om möjlighet ges inte heller någon åtskillnad mellan stat och parti och parti och civilsamhälle. Som gruppledaren Mattias Karlsson, ibland omnämnd som partiets chefsideolog, formulerade det i en intervju i Svenska Dagbladet tidigare i år:

– Målbilden är att ta över Socialdemokraternas tidigare roll i svensk politik. Det är något vi kommer att fokusera på mycket de kommande åren. Att bygga ut rörelsen på olika sätt och försöka få inflytande i samhället på så många olika områden som möjligt.

Samhällets olika sfärer

Karlsson exemplifierar med kulturen, civilsamhället och den akademiska världen, områden som det borgerliga projektet strävat efter att freda från politiska ingrepp. Sociologen Hans L Zetterberg, som bland annat verkade som VD för Sifo och chefredaktör för Svenska Dagbladet, utövade stort inflytande över Moderaternas idéutveckling under 1980-talet, bland annat som en av författarna till partiets ”Framtidsprogram”.

Zetterberg menade att samhället kunde delas in i sex separata sfärer, som var och en måste fungera och förstås utifrån sin egen inneboende logik. Dessa sfärer var enligt Zetterberg vetenskapen, kulturen, religionen, moralen, politiken och ekonomin. Försökte man tillämpa logiken från en sfär på en annan skulle resultatet bli kvävande och begränsande. Att till exempel försöka tillämpa ekonomins logik på vetenskapens område, eller politikens tankesätt på kulturens område skulle resultera i dålig forskning eller torftig kultur. För den svenska borgerligheten skulle kampen i stor utsträckning handla om att stoppa vänstersidans försök att utsträcka politikens inflytande över de övriga sfärerna. Zetterberg

Det borgerliga projektet har hela tiden varit att agera motvikt mot sådana tendenser. Som PM Nilsson konstaterar angående Moderaterna är det en fråga om makt: de som röstat M har röstat mot maktförskjutningen från den enskilde till det offentliga. Tappar de borgerliga partierna bort detta och ger efter för de som vill använda de offentliga institutionerna för att förverkliga sina ideologiska projekt finns inte heller någon anledning att rösta på dem.

I boken Bakslaget beskriver Markus Uvell hur det partipolitiska och mediala etablissemanget under årtionden drivit en radikal social och kulturell agenda som saknar motsvarighet hos den breda opinionen. Den kris som de traditionella makt- och mittenpartierna upplever är enligt Uvell ett kvitto på diskrepansen mellan partiernas ideologiska projekt och medborgarnas uppfattningar.

Den borgerliga paradoxen

En borgerlig paradox är att det borgerliga politiska projektet till sin natur är antipolitiskt. Den klassiska liberalismen och den frihetliga konservatismen syftar bägge till att skydda individer och civilsamhälle från den politiska makten. De partier som utgår från dessa individer syftar till att kringskära och begränsa den politiska makten. Människor som engagerar sig politiskt från dessa utgångspunkter har därför en otacksammare roll att spela än de som engagerar sig för att de vill ”förändra världen”.

När politiska förtroendeuppdrag under efterkrigstiden förvandlades från just förtroendeuppdrag till alternativa karriärvägar med möjlighet till hög lön på skattebetalarnas bekostnad förvandlades också rekryteringsgrunden. Plötsligt började även de borgerliga partierna fyllas på med aktivistiskt sinnade personer som glatt deklarerade att de ville förändra världen.

För den som ställt in sig på en lönsam yrkesbana helt och hållet i de politiska institutionernas hägn är incitamentet att verka för dessa institutioners minskning och tillbakadragande dessutom svagt. När de borgerliga partierna gått från att värna samhället från de politiska institutionerna till att själva smälta samman med de senare är det onekligen svårt att skilja dem från Socialdemokraterna.

Det är motsägelsefullt att borgerligheten frånhändat sig sitt starkaste säljargument i en tid när välfärdsstaterna svällt över alla breddar och efterfrågan på partier som värnar den enskildes frihet och civilsamhällets autonomi borde vara större än någonsin.