Du använder en utdaterad webbläsare som inte längre stöds. Vänligen uppgradera din webbläsare för en bättre upplevelse av timbro.se

Varför finns Moderaterna?

En lättnad för partister och en besvikelse för rubriksättare. Förväntningarna var ovanligt högt ställda på dagens mätning från SCB men sensationerna uteblev. Samtidigt är det farligt att vara för närsynt vad gäller opinionsmätningar. Moderaternas nedgång har pågått längre än Anna Kinberg Batra har varit partiledare, skriver Andreas Johansson Heinö.

Det har förstås aldrig varit sant när partisekreterarna hävdar att det är valresultat som räknas. Opinionsmätningar påverkar såväl partiers som väljares agerande, för att inte tala om betydelsen för den mediala dagordningen. Dåliga siffror kan avsätta partiledare och tvinga partier att byta kurs, goda siffror kan öka incitamenten för fler väljare att ansluta. Partier i nedgång granskas annorlunda än partier i medvind.

Den pågående mandatperioden utmärktes länge av relativt stiltje i opinionen. Sverigedemokraterna växte visserligen, men övriga partier befann sig under de första två åren ganska nära valresultatet. I ljuset av all sakpolitisk turbulens med flyktingkris, decemberöverenskommelse och en rad motgångar för regeringen var opinionens trögrörlighet förvånande.

Det senaste halvåret har väljarna dock börjat röra på sig, med starkt växande stöd för Centern och kraftigt minskande stöd för Moderaterna och Miljöpartiet.

Dagens SCB-mätning avviker från de senaste veckornas mätningar genom att något dämpa dessa svängningar. MP är kvar över spärren med 4,5 procent. Centern stannar kring 12 procent och Moderaterna landar på 18 procent.

Även om SCB har en större precision än andra institut i kraft av väsentligt fler intervjuer, kvarstår svårigheten att fånga pågående trender. Det kan inte uteslutas att SCB, vars mätperiod är hela maj, inte fullt ut har fångat de trender från de senaste veckorna som andra mätningar har visat.

Den kanske mest intressanta detaljen i SCB:s analys av väljarflödena är att Moderaterna inte har tappat väljare till Sverigedemokraterna sedan november. Detta falsifierar vad många hävdade tidigare, att SD skulle legitimeras genom att M öppnade för samarbete.

Över huvud taget är det ett misstag att titta alltför närsynt på opinionssvängningar. Det var länge ett problem med analyser av SD:s tillväxt, vilket gjorde att enskilda händelser och utspel gavs orimligt stor betydelse på bekostnad av de mer strukturella förändringar som orsakat en lång och stabil tillväxt.

Över huvud taget är det ett misstag att titta alltför närsynt på opinionssvängningar.

På samma sätt är fixeringen vid Moderaternas ledarskap och utspel ett hinder för en heltäckande analys av partiets nedgång. Denna har nämligen, med korta avbrott, pågått under mer än ett halvt decennium.

I valet 2010 vann Moderaterna 30 procent och vid slutet av 2011 hade partiet i genomsnitt 35 procent i opinionsmätningarna. Sedan dess har nästan varannan väljare lämnat. Hälften av dem som lämnat Moderaterna gjorde det under Fredrik Reinfeldts tre sista år i regering, hälften under Anna Kinberg Batras tre första år i opposition. Båda ledarna bär förstås ett stort ansvar, men det är slående hur M förlorat väljare under flera år, åt helt olika håll (och därmed rimligen av väldigt olika skäl).

I mitt sociala medier-flöde cirkulerade häromveckan en suddig bild på en enkät från tidigt 1980-tal med de politiska ungdomsförbundens ordföranden. Det var ett fint tidsdokument; samsynen var total gällande det fördärvliga med bland annat reklam-TV och skyskrapor. Med ett undantag: MUF-ordföranden Gunnar Hökmark svarade tvärtemot alla de andra på samtliga frågor.

Bilden var en påminnelse om att Moderaterna en gång i tiden befann sig ganska långt från politikens mittfåra. I SOM-institutets mätningar placerade väljarna M lika långt till höger som man placerade VPK till vänster. Sakpolitiskt var avståndet till de övriga borgerliga partierna ofta så stort att det användes som argument av Socialdemokraterna. Så sent som i början av 2000-talet dömde C och FP ut Moderaternas skattepolitik som orealistisk.

Men detta ideologiskt självsäkra parti ökade sitt väljarstöd i nio av tolv val mellan 1973 och 2010.

Ogenomtänkta och illa formulerade utspel är ett symptom på en mer grundläggande osäkerhet kring partiets roll i svensk politik.

Mycket har förändrats på kort tid. I dag är det även för ett tränat öga svårt att hitta väsentliga sakpolitiska ställningstaganden som särskiljer Moderaterna från de andra partierna. Ideologiska strider undviks. I väljarnas ögon har avståndet till de andra partierna halverats.

Här ligger roten till partiets nuvarande problem. Ogenomtänkta och illa formulerade utspel är ett symptom på en mer grundläggande osäkerhet kring partiets roll i svensk politik. ”Varför finns vi? Vad vill vi? Vad särskiljer oss från de andra partierna?” Har inte Moderaterna själva svar på dessa frågor, är det också svårt att vinna väljare.