Du använder en utdaterad webbläsare som inte längre stöds. Vänligen uppgradera din webbläsare för en bättre upplevelse av timbro.se

Tobias Samuelsson: Varför ska friskolor omfattas av offentlighetsprincipen – men inte Systembolaget?

Offentlighetsprincipen är en svårslagen murbräcka mot korruption, slöseri och allehanda maktmissbruk. Mycket talar för att det vore klokt att även låta den omfatta friskolor, men fler borde ifrågasätta det rimliga i att statliga företag som Systembolaget, som har en historia av mutskandaler, helt slipper undan medborgarnas insyn.

Det är inte bara friskolor som är undantagna offentlighetsprincipen. Foto: Magnus Hjalmarson Neideman / SvD / TT

Älvstaden ska vara öppen för världen, läser jag i ett visionsdokument för Nordens just nu största stadsutvecklingsprojekt.

Men mindre öppet för de egna medborgarna ska det visa sig. Jag hade nog aldrig börjat läsa på om Älvstaden om det inte vore för att det ansvariga bolaget Älvstranden utveckling AB – som till fullo ägs av Göteborgs stad – avslog min begäran om att ta del av allmänna handlingar.

Jag vill veta vad kommunikatörerna i kommunen jobbar med – och vad de kostar. Inte direkt någon omfattande begäran, och de flesta förvaltningar och bolag behandlade den skyndsamt. Men när svaret väl kom från Älvstranden utveckling var anställningskontrakten för de åtta kommunikationstjänsterna maskade till oigenkännlighet.

Vad tjänar kommunikationschefen? Det beläggs med sekretess med hänvisning till ”bolagets affärsförhållanden”. Till bolagets affärsförhållanden kan också läggas att mångmiljardprojektet enligt en prognos från i våras kan komma att göra ett underskott på 4,4 miljarder kronor. Sådant som gör insyn i hur bolaget jobbar med marknadsföring och det egna varumärket särskilt angeläget, kan tyckas.

I processen föll medborgarnas grundlagsskyddade insyn i verksamheterna bort.

Att offentlighetsprincipen alls omfattar kommunala företag är dock en hyfsat ny företeelse. Först 1995 ändrades lagen, och kommunernas bolagiserade verksamhet började behandlas som annan kommunal verksamhet. I huvudsak i alla fall – det finns undantag, som om kommunen inte är majoritetsägare. Men annars har allmänheten rätt till insyn och anställda i bolagen omfattas av meddelarskyddet – som är en annan viktig ventil för offentligt anställda att kunna avslöja missförhållanden till medier, utan repressalier.

Förändringen var allt annat än slumpartad – den kom till i en ny verklighet. 1980-talet hade präglats av marknadisering, där väsentliga delar av det kommunala uppdraget bolagiserades. I processen föll medborgarnas grundlagsskyddade insyn i verksamheterna bort.

Debatten om insyn kommer igen, som nu när Skolverket strypt tillgången till skolornas statistik. Få – friskolorna medräknade – applåderar den absurda situation som har uppstått efter Kammarrättens beslut att klassa friskolornas elevsammansättning och betyg som affärshemligheter. Knäckfrågan är i stället om offentlighetsprincipen ska sträcka sig till privata företag, och därmed också börsnoterade friskolekoncerner, som i huvudsak bedriver offentlighet verksamhet.

Det skulle såklart innebära en kostnad, men som måste ställas mot medborgarnas möjlighet till insyn i verksamhet som de finansierar. Frågan är också hur stor bördan blir. Många mindre kommunala verksamheter lever upp till offentlighetsprincipen, och när meddelarskyddet började omfatta friskolor häromåret – 2017 för att vara exakt – anförde skolföretagen liknande farhågor, men i efterhand är det få som klagar på ökad arbetsbelastning. Om det nu är en kostnadsfråga, borde det också kunna lösas med extra resurser utöver skolpengen.

Själv lutar jag åt att det är en rimlig avvägning. Inte främst för att lösa statistikfrågan, det centrala är offentlighetsprincipens förmåga att förhindra maktmissbruk och korruption; försvåra slöseri med skattemedel; och bidra till att avslöja fusk och fiffel. Men samtidigt som många nu förkunnar att offentlighetsprincipen borde omfatta friskolekoncerner hörs det sällan krav på att den ska omfatta en central del av det offentligas egna verksamheter: de statliga företagen.

”Det finns således inga skäl för att bibehålla skillnaden mellan insyn i statliga och kommunala företag”

Staten gick igenom samma marknadisering som kommunerna när det begav sig. Postverket blev Posten AB. Statens Vattenfallsverk blev Vattenfall AB. Byggnadsstyrelsen, som förvaltade statliga byggnader, delades delvis upp i en myndighet, Statens fastighetsverk, en annan del blev Akademiska Hus AB. I dag är det ett av Sveriges största fastighetsbolag, men den som försöker begära ut allmänna handlingar kan räkna med nobben – här är handlingar inte allmänna.

Så var det inte tänkt att bli. Efter att offentlighetsprincipen utökades till de kommunala bolagen tillsatte regeringen Persson 1998 en omfattande utredning av sekretesslagen. I slutbetänkandet 2004 slog utredaren fast att ”de flesta statliga aktiebolag och stiftelser kan jämföras med kommunala företag. (…) Det finns således inga skäl för att bibehålla skillnaden mellan insyn i statliga och kommunala företag.”

Utredaren listade en rad undantag, vilket givetvis är rimligt att göra även när det gäller friskolor, men slog också fast att när det gäller monopolbolag som verkar inom Sveriges gränser är det väldigt svårt att tänka sig att insynen skulle inskränkas annat än i undantagsfall. Kostnaderna bedömdes som förhållandevis små i sammanhanget, en halv miljard ungefär, och de skulle också ställas mot de vinster som kommer till följd av bättre insyn, som ökad effektivitet och minskad risk för korruption.

Men någon lagändring kom aldrig till. Utredningen landade på justitiedepartementets bord och där glömdes den bort.

Under samma tid var Systembolaget scenen för en av 2000-talets största muthärvor, som resulterade i att 95 systembolagetanställda dömdes för mutbrott. Som Mattias Svensson har skrivit om på Smedjan bedriver Systembolaget också en långvarig och omfattande politisk kampanj – här finns att granska – men relationen till reklambyrån Forsman & Bodenfors är förstås hemlig. Prislappen likaså.

Det vore verkligen intressant att höra argumenten för att monopolverksamheter som Systembolaget ska vara förskonade från medborgerlig insyn och journalistisk granskning. Förhoppningsvis kan också debatten om skolstatistiken leda fram till en bredare diskussion om offentlighetsprincipens blinda fläckar.

Att utöka offentlighetsprincipen och meddelarskyddet till statliga företag vore inte bara konsekvent. Om statliga företag – 46 hel- eller delägda bolag – i huvudsak var öppna för allmänheten, skulle det göra en betydande skillnad för medborgarnas möjlighet till insyn i statens verksamheter. Bara tidigare nämnda Akademiska Hus AB har ett fastighetsvärde på 86 miljarder kronor (2018 års årsredovisning).

Kommunala bolag har än i dag en besvärlig relation till offentlighetsprincipen – erfarenheter från Göteborg är belysande i sammanhanget – de är fler än mina anekdoter. En statlig utredning (SOU 2011:43) har också uppmärksammat att kommunala bolag inte lever upp till kravet att leverera allmänna handlingar skyndsamt, men det får ändå sägas vara ett ringa problem i förhållande till den obefintliga insynen i de statliga företagen.

Läs också: Systembolagssamhället