Utblick Krönika
Världens värsta väljare
Gång på gång ställer fransmännen till det för sig själva genom att vägra liberalisera ekonomin. Fredrik Segerfeldt har följt de senaste veckornas regeringskris och ser en evig rundgång av havererade reformförsök.
Den franske författaren Jean-Paul Sartre var visserligen kommunist, men han skrev också stor litteratur. I hans pjäs Inför lyckta dörrar befinner sig tre personer i ett rum, de känner inte varandra och vet inte varför de är där. Men ganska snart blir det uppenbart att de vantrivs i varandras sällskap och inte kan lämna rummet. Sedan inser de att de är döda och befinner sig i Hadesriket. ”Helvetet, det är de andra”, som pjäsens kanske mest berömda fras lyder (i min översättning).
Det är en existentialistisk pjäs som handlar just om hur vi människor gör livet surt för varandra. Det är också precis vad fransmännen ständigt gör i det politiska livet – de förpestar livet för sig själva genom att hela tiden vägra liberalisera sitt land.
En gång, för sisådär 20 år sen, hamnade jag i en diskussion med några fransmän. Jag kunde inte förstå hur de kunde vara så EU-kritiska. ”Det är er konstruktion, ert språk och era institutioner”, sade ja och fortsatte: ”Så vad lipar ni om?”
”Det är för mycket marknad”, svarade de. Jag blev så paff att jag knappt visste vad jag skulle säga. EU är ju präglat av dirigism och protektionism. Det är ju därför Europa har missat den digitala utvecklingen och jänkarna har sprungit ifrån oss. Fransoserna lät som svenska vänstersossar från 1980-talet. Och det här var ju vanliga, i övrigt rimliga människor.
Fast de kom från Frankrike. Och är man därifrån tycker man att Thatchers idé om att skapa en inre marknad är ett anglosaxiskt påhitt. Att varor, tjänster, kapital och arbetstagare ska kunna flöda fritt mellan EU:s medlemsländer är dåligt, eftersom det leder till konkurrens och dynamik. Och sådant vill man ju inte veta av.
Fransmännen är auktoritära och revolutionära, samtidigt.
Frankrike är kontrasternas land. Inte bara ogillar man sina egna projekt. Fransmännen är auktoritära och revolutionära, samtidigt. De skapar ett presidentämbete som är så upphöjt och pampigt att vår monark i jämförelse framstår som en bilförsäljare från Borås. Och sedan blir de så förbannade på presidentens von-obenhet att de röstar bort honom.
Det är alltid tron på den stora staten och oviljan att reformera ekonomin som sätter baguetter i hjulen. Frankrike har högst skattetryck och den mest omfattande välfärdsstaten i världen. Och när Macron ville göra om ett uppenbart ohållbart pensionssystem blev människor rasande.
Det var det som gjorde att Le Pens Nationell samling blev största parti i EU-valet i början av sommaren, med 31 procent av rösterna. Macrons parti – på andra plats – fick mindre än hälften så många. Fransmännen ville inte ha hans liberalism, och när de kunde använda EU-valet för att visa sitt missnöje så gjorde de det, med besked.
Macron blev så provocerad – antar jag – av folkets protest att han upplöste parlamentet, det vi kallar utlysa nyval. Och det gick så där. Den samlade vänstern blev störst och krävde högljutt att få bilda regering, men saknade möjlighet att bilda en fungerande majoritet. Macron valde i stället att skapa en minoritetsregering tillsammans med högern, under den gamle räven och Brexitförhandlaren Michel Barnier. När han försökte tvinga igenom sin budget via dekret gick extremhögern och vänstern ihop om misstroendevotum och fällde regeringen.
Nu är det ingen som vet vad Macron kommer att göra. Men en sak är säker: något omfattande stöd för ett reformpaket som minskar statens omfattning och skapar dynamik i fransk ekonomi finns det inte.
Sartres pjäs avslutas med continuons, ”låt oss fortsätta”. Så kommer fransmännen att hålla på, i en evig rundgång. Att välja en uppburen president som lovar att få ordning på landet, för att sedan göra revolution när hen gör det som behövs. Helvetet, det är fransmännen.
Fredrik Segerfeldts bok Frankrike – en hatkärlekshistoria är utgiven på Timbro förlag och finns att köpa här.