Varning för den nya rivningsvågen

Den 15 februari i år beviljade miljö- och byggnadsnämnden i Kungälv rivningslov för Turisthotellet i Marstrand. Det innebar slutet på en lång kamp för bevarande av en unik fastighet. Det är också ett tecken i tiden. Sverige är besatt av modernitet, och desto mindre intresserat av att bevara kulturarvet.

De som styr stadsutvecklingen i Sverige har en tendens att bort att den framtid vi bygger i regel blir mycket bättre om den förankras det som redan är. För att förstå vår samtid och stå stadigt i en föränderlig omvärld måste vi värna kulturarvet, inte minst när det kommer till byggnadskultur och hur våra städer och samhällen är arkitektoniskt är utformade. Att människor trivs i miljöer som fått växa organiskt och där den äldre bebyggelsen finns kvar är dessutom tydligt. Det räcker att gå in på valfri mäklares hemsida för att notera vad det är för områden och bostäder som genererar högst värden.

För den som vistas på Facebook är det också uppenbart att många av grupper som engagerar mest och har flest medlemmar är sådana som handlar om hur våra städer såg ut innan den massiva rivningsvågen på 60- och 70-talet. Människor minns, sörjer det som är borta och rasar över de politiker som möjliggjorde de brutala saneringarna.

Samtidigt är de ofta blinda för att samma sak sker här och nu. Behovet av ett ökat bostadsbyggande sätts allt för ofta i motsatsförhållande till bevarande, och när vanliga medborgare blir medvetna om vad som håller på att gå förlorat är det för sent.

Trots en lagstiftning som understryker vikten av att såväl enskilda som offentliga aktörer tar ansvar för vårt byggnadsarv jämnas kulturhistoriskt värdefulla fastigheter gång på gång med marken. En kartläggning som Svenska Dagbladet gjorde häromåret visade till exempel att det bara mellan 2005 och 2015 revs över 100 K-märkta hus i Stockholm. Många av dem hade av expertis pekats ut som synnerligen värdefulla. Likadant ser det ut över hela landet.

Många politiker saknar kunskap och känner sig pressade att kunna visa upp siffror på ökat bostadsbyggande. Byggbolagen, å sin sida, med kortsiktig vintstmaximering för ögonen, har i allt högre grad kopplat greppet om stadsutvecklingen. Kombinationen har lett till att de byggnadsantikvariska remissinstanser som förordar bevarande talar för döva öron. Bevarandeplaner ligger bortglömda och samlar damm.

Turisthotellet och festvåningen Oscars på Marstrand i Kungälv är ett paradexempel på hur kulturarvet blir lovligt byte och lagstiftningen inte bär. Ärendet har i många år rönt stor uppmärksamhet och engagerat på såväl lokal, nationell nivå genom bland annat Byggnadsvårdsföreningen och Europa Nostra, Europas ledande ideella organisation för bevarandet av Europas gemensamma kulturarv. Ändå har det inte räckt.

Turisthotellet går i graven

Den 15 februari i år beviljade miljö- och byggnadsnämnden i Kungälv fastighetsägaren Ernst Roséns ansökan om rivningslov. Det innebar slutet för en unik fastighet som till tillsammans med Societetshuset, det före detta varmbadhuset och Grand Hotel utgör de publika minnesmärkena från den badortsepok vid förra sekelskiftet som var så viktig för Marstrand och riksintresset.

Turisthotellet på Marstrand invigdes 1899 och var en del i Marstrands omvandling från fiskesamhälle till fashionabel badort. Under 1880-talet hade kung Oscar II kommit att bli mycket förtjust i Marstrand och varje sommar mellan 1887 och kungens död 1907 ankrade kungajakten HMS Drott upp i Marstrands hamn. Kungen och hans sällskap var en självklar del av sommaren på Marstrand. Oscar II tog själv initiativet till det som skulle bli Turisthotellet och den intilliggande restaurangbyggnaden som sedermera fick namnet Oscars.

Husen är byggda i enlighet med de ideal som var rådande under den oscarianska eran och olika stilar som jugend, nationalromantik och schweizeri finns representerade. Med snickarglädje, snidade balkonger, spröjsade fönsterband och inte minst restaurangdelens torndel är de bland de mest karaktäristiska byggnaderna på Marstrand och en del av den unika miljö som möter den som stiger i land på ön. Till samma fastighet hör också en bakre hotelldel, ett hus från 1700-talet och en isbod.

Hösten 2004 såldes fastigheten till Ernst Roséns AB. Kort därefter – våren 2005 – inkom en begäran om rivningslov och en önskan om detaljplaneändring från publik verksamhet till bostäder.

Det kan tyckas märkligt. Delar av fastigheten var visserligen i stort behov av upprustning efter att den tidigare ägaren under en längre tid inte levt upp till sitt underhållsansvar. Samtidigt utgör Marstrandsön med dess bebyggelse ett riksintresse enligt miljöbalkens kapitel 3. Enligt gällande stadsplan från 1980 skall husen som står på Marstrand bevaras och hanteras varsamt. Turisthotellet och Oscars finns dessutom upptagna i Kungälvs bevarandeplan.

Utan intresse för riksintresset

Att som fastighetsägare förvärva ett kulturhistoriskt värdefullt hus – en symbolbyggnad – i ett av de mest publika lägena, i ett område som är av riksintresse för kulturmiljön, med intentionen att jämna det med marken kan inte tyckas vara särskilt genomtänkt. Men fallet är sorgligt nog långt ifrån unikt. För de flesta byggbolag är kulturhistorisk bebyggelse ointressant. Man vill åt marken och man vet att politikerna oftast är för okunniga och i många fall även ovilliga att sätta hårt mot hårt. I stället ser de mellan fingrarna när entreprenörer man gärna vill ha i kommunen bryter mot lagen.

– Vem som helst kan köpa en fastighet på den öppna marknaden. Men kulturmiljölagen är tydlig. Ansvaret för kulturmiljön delas av alla. Både enskilda, myndigheter och fastighetsägare skall visa hänsyn och värna vår kulturmiljö, säger Kristina Berglund, arkitekt och vice ordförande i Svenska byggnadsvårdsföreningen.

Kristina Berglund hänvisar till miljöbalken, som skyddar områden av riksintresse för kulturmiljövården mot skadliga åtgärder. Hon tar även upp plan- och bygglagen, som är lika tydlig:

Byggnader som är särskilt värdefulla från historisk, kulturhistorisk, miljömässig eller konstnärlig synpunkt får inte förvanskas och inte heller rivas. Detta gäller inte bara enskilda byggnader av monumental karaktär eller stort historiskt värde, utan också byggnader och bebyggelsemiljöer som representerar olika tidsepoker eller något karaktäristiskt från skilda sociala miljöer. Bestämmelsen gäller också enskilda byggnader som i sig kanske inte är så värdefulla men som blir det genom samhörigheten i en grupp, ett kvarter, en fasadräcka eller liknande.

Att Turisthotellet faller under dessa bestämmelser är självklart.

Politiska kontakter

När Ernst Roséns trots detta beslutade sig för att ge sig in i affären gjordes det tillsammans med ett antal andra aktörer. Tätt bakom fastighetsägaren fanns en arkitekt som redan i ett tidigt skede ritat ett sexvåningshus i modern stil som han ville placera på kajen, en byggnadsingenjör och tillika lokalpolitiker (C) med kontakter djupt in i kommunen. De skulle bygga i ett premiumläge och göra sig en hacka. Vilket i grunden inte behöver vara fel – om det inte varit så att det handlat om att skövla kulturarvet och ignorera alltifrån detaljplan till riksintresse.

Allt tycktes klappat och klart för den så kallade projektgruppen redan från början. Iskallt räknade man med att kommunen skulle samarbeta. Så blev det inte. Trots att kulturnämndens dåvarande ordförande Kurt Axelsson (S) uttryckt åsikter om att det inte var särskilt viktigt att värna om Oscars eller riksintresset på Marstrand, beslutade man att avvakta rådslag och utredning om hur en rivning och nybygge på platsen skulle påverka området.

I ett brev till kommunstyrelsen daterat i maj 2006 skrev den uppenbarligen överraskade byggherren/lokalpolitikern att han ”efterfrågar en förklaring” och ”tycker det är mycket besvärande att kommunen inte kan prestera ett besked”, samt att det är att fördöma adekvat kompetens att inte medge ändring av detaljplanen.

Förfall med flit

De följande åren gjordes flera utredningar. Fastighetsägaren och konsulternas egen genomgång hade redan från början slagit fast att samtliga byggnader är bortom räddning. Däremot visade erfarna bebyggelseantikvarier att det finns goda möjligheter att rädda Turisthotellet och Oscars, inte minst restaurangens fantastiska interiör med många bevarade originaldetaljer.

Remissinstanser som Bohusläns museum sade tvärt nej till rivning. Tomas Brandt, chef på enheten för kulturmiljövård på museet, uttalade i GP att det skulle det vara ”som att slå ut en framtand” att ersätta Turisthotellet med ett nybygge. Svenska byggnadsvårdsföreningen skrev inte mindre än fyra yttranden som förordade ett bevarande.

Länsstyrelsen framförde 2006 en önskan om byggnadsminnesförklaring. 2007 sammanställdes allmänhetens åsikter om kommande detaljplanering, och folk i allmänhet visade sig vara eniga med myndigheter och expertis: De ville inte se Turisthotellet jämnas med marken.

Året därpå beslutade en oenig kommunstyrelse i Kungälv att avbryta det påbörjade detaljplanearbetet som skulle göra det möjligt att bygga bostäder på marken. En majoritet ville se hotell- och restaurangverksamhet på platsen även i framtiden.

Återigen blev fastighetsägaren med kompanjoner upprörda. Det saknades dock inte möjligheter att sälja och gå vidare. Enligt flera källor fanns andra aktörer som var beredda att restaurera Turisthotellet och driva den typ av verksamhet som kommunen och många marstrandsbor ville ha där.

Så blev det inte. I stället bestämde sig fastighetsägaren för den taktik som varit populär hos kulturbyggnadsmarodörer ända sedan rivningsraseriets glansdagar på 60- och 70-talet: Att bida sin tid, lämna fastigheten åt vädrets makter och låta förfallet fortgå. Sakta men säkert förlorade Turisthotellet sin glans.

– Att man fortfarande agerar på det här sättet är inte ovanligt. Strindbergshuset vid Karlaplan i Stockholm är ett annat exempel. Där lät fastighetsägaren huset förfalla till dess att rivning var enda möjligheten. Även där var det ekonomi som fick styra. Och kommunen gjorde ingenting, säger Kristina Berglund.  

– Man sörjer varje gång sådant här sker.

Det som räddas kan

En som såg vad som hände i Marstrand på nära håll och som reagerade är arkitekten Kerstin Johansson. Hon är Marstrandsbo sedan länge, engagerad i Marstrands hembygdsförening och har lång erfarenhet från bland annat Stadsbyggnadskontoret i Göteborg. I augusti 2007 skrev hon till kommunen och uppmanade dem att ta sitt lagstadgade ansvar för plan- och bygglagen, hålla byggnadens yttre i vårdat skick och ta hänsyn till dess historiska värde.

Men inget hände. Ett år senare vände sig Kerstin Johansson återigen till kommunen med frågan vad de avsåg att göra för att hindra att byggnaderna skadas ytterligare av utebliven tillsyn och underhåll. Svaret uteblev. 2010 lämnade hon in en anmälan om bristande underhåll.

Till slut gjorde kommunen en besiktning. 2011 hotade den med vite på 200 000 kronor. Men fokus låg på att skydda allmänheten som passerar från rasrisken, inte på att skydda de värdefulla husen. När Ernst Roséns gjort några mindre åtgärder för att undvika rasrisk lät kommunen sig nöja.  

– Den tjänsteman som hade ansvar för att se till att det bristande underhållet åtgärdades förlitade sig helt på fastighetsägaren, säger Kerstin Johansson.

Åren går. Det görs nya undersökningar, bland annat en mycket djupgående antikvarisk-teknisk sådan ledd av byggnadsantikvarie Viktoria Ask på Antiquum beställd av Kungälvs kommun som visade att i alla fall de viktigaste husen fortfarande 2013 gick att rädda. Men dödläget bestod, och undertiden förföll Turisthotellet ytterligare.

Ernst Roséns fortsätter som de gjort från första början: hänvisar till ekonomin och att de skulle förlora mycket pengar om de skulle bli tvungna att renovera fastigheten. Frågan är bara varför en fastighetsägare skulle investera i en byggnad vars omvårdnad kräver pengar han inte är beredd att spendera. Ett rivningslov eller en detaljplaneändring är inget man kan räkna med på förhand. Särskilt inte under de förhållanden som råder på platser som är utpekade som riksintresse.

– Ernst Roséns har själva ett ansvar för att ha satt sig i den situation de är, påpekar Kerstin Johansson.

”Blandade känslor”

Precis som Ernst Roséns räknat med gick förfallet till slut så långt att husen började utgöra en fara. När det till slut inkom ett nytt förslag, där fasaderna ut mot gatan i alla fall till viss mån skulle påminna om de nuvarande, beviljade kommunen – eller rättare sagt de politiker som nu är i majoritet – rivningslov. Även de nya fasaderna innebär dock allvarlig skada på kulturarvet. Det är inte med lätt hjärta som en del av politikerna fattar beslut om rivningslov.

– Det är klart att jag har blandade känslor inför det här. Men det kan inte stå en rivningsfastighet där år ut och år in. Hade det varit K-märkt hade det varit annorlunda. Då hade det varit enklare. Det borde ha funnits, säger Claes Andersson (L), ordförande i Miljö- och byggnadsnämnden i Kungälv.

– Kommunen har ett ansvar för kulturvärden men samtidigt har vi inte haft kompetensen fullt ut. Våra tjänstemän är inte experter. Men nu har vi anställt personer med mer kunskap och vi skall göra en inventering så att något liknande inte sker igen, så att vi kan sätta in stöten tidigt, fortsätter han.

En ny rivningsvåg

Någon ansvarig för att Turisthotellet och Oscars inte getts den vård de hade rätt till kommer aldrig att pekas ut. Allas ansvar blev ingens. I höst är det tänkt att rivningen skall ske.

Det enda ljuset i mörkret är att Kungälv har lärt sig en ordentlig läxa. Förhoppningsvis blir det som Claes Andersson hoppas, att man nästa gång lyckas agera innan oansvariga fastighetsägare låter vanskötsel och förfall bli ett oåterkalleligt faktum.

Tyvärr befinner sig många andra kommuner över hela landet i det läge där Kungälv var 2004. Politiker såväl som tjänstemän saknar både kunskap och kompetens – inte sällan även intresse – för det unika kulturarvet. Bristen på respekt för de lagar och regler som omgärdar planering och byggande gör att byggherrar och fastighetsägare med kronor och ören som enda ledstjärna kan driva fram politiska beslut genom att inte ta sitt lagstadgade ansvar. Inventeringar saknas och bevarandeprogram glöms bort.

Snart kan det komma att bli ännu värre. I mitten av april i år behandlade riksdagen ett antal motioner där flera partier föreslog att riksintresset skulle begränsas. Moderaterna gick till och med så långt att de vill att bostadsbyggande upphöjs till riksintresse, medan kulturmiljö stryks från listan.

Riksdagen avslog samtliga motioner med hänvisning till pågående utredning, men blir det ett regeringsskifte i höst är risken stor att kulturmiljön förlorar sitt huvudsakliga skydd. I värsta fall står vi inför en ny rivningsvåg – om vi inte redan är där.

Andra bygger upp – vi river ned

I hela landet pågår nämligen skövlingen av äldre bebyggelse medan politiker ser på, eller till och med understödjer rivningarna. Den typ av ”totalsaneringar” av hela stadsdelar som en gång var vanliga har visserligen i princip upphört, men vi fortsätter att, en efter en, göra oss av med de byggnader som berättar historien om dem som levt före oss.

När andra europeiska länder under efterkrigstiden och ända tills i dag varsamt har byggt upp och restaurerat unika miljöer som bombats har man i vårt land låtit grävskoporna jobba. Petersvik i Sundsvall, 200 år gamla hus i Lunds historiska stadskärna, Astoriaflygeln och Tullhuset i Stockholm, 1800-talshus i kvarteret Leoparden i Uppsala. Miljöer som borde vara skyddade av den omfattande lagstiftning som trots allt finns – men som inte är det och inte heller kommer att vara det så länge våra folkvalda väljer att se plan- och bygglagen som ett förslag och inte en lag. Inte så länge de är beredda att offra kulturarvet för ett nytt miljonprogram.  

När Stockholms dåvarande stadsbyggnadsborgarråd Roger Mogert (S) 2015 kommenterade de många rivningarna av K-märkta hus i huvudstaden, illustrerade han precis vad problemen beror på: oförståelse, okunskap och brist ansvarstagande. Mogert slog tondövt fast att han ansåg att Stockholms stad är ”bra på att bevara kulturhistoriska värden” och att han inte såg några som helst tendenser till att viktig bebyggelse allt oftare går förlorad. Han påpekade också att det fanns ”en förhållandevis bred enighet om att bevara kulturhistoriska miljöer”.

I verkligheten är det enda som är brett och skär genom i princip alla politiska partier insiktslösheten. Utifrån olika ideologisk bakgrund kommer politiker fram till samma historielösa slutsats – att det kulturarv som tillhör oss alla inte spelar någon roll när det ställs mot annat, som infrastruktur, miljö, nya bostäder eller kontor.

En hel del politiska vinster torde finnas att för det parti som visar att de tar de här frågorna på allvar och att bevarande och tillväxt inte behöver stå i konflikt. Framtidens politiker måste förstå att människor vill ha kvar sitt kulturarv. Vi behöver det för att en del av berättelsen om oss själva inte skall gå förlorad.