Varning för slutet på Europa

We are on the cusp of witnessing the end of Europe as we have known it for the past seven decades: a place of peace, stability, prosperity, cooperation, democracy, and social harmony.

Bilden som målas upp i The End of Europe är mörk. Rysslands ”intressesfär”, eurokrisen, auktoritarismen, antisemitismen, Brexit, den största migrationskrisen sedan andra världskriget, EU:s misslyckade försök att hantera den, och en amerikansk regim som hellre bryter än knyter band över Atlanten.

Författaren James Kirchick, fellow vid Foreign Policy Institute och korrespondent för The Daily Beast, ser dystert på Europa. Det är han långt ifrån ensam om, av förklarliga skäl. Förändringen som har skett de senaste åren är radikal. Minns chocken och avskyn när Sverigedemokraterna kom in i riksdagen med 5,7 procent 2010. I dag ser vi anledning att fira när en kandidat som Marine Le Pen ”bara” får 34 procent av rösterna – var tredje röst! – i ett presidentval.

Europa har förändrats. Det är inte helt lätt att reda ut vad som är orsak och verkan i processen. De parallella problemen driver på varandra.

The End of Europe fungerar som en guidad tur runt Europa, där en ny kris hamnar i strålkastarljuset i varje land. Hotet från Ryssland är påtagligt i Baltikum, och blev allvar i Ukraina 2014 när Krimhalvön annekterades. Lite längre västerut håller Viktor Orbán på att stöpa om Ungern till en ”illiberal demokrati” (en mer PR-mässig term för ”auktoritärt majoritetsstyre”). Han är förmodligen den som har hunnit längst i Europa, men han är långt ifrån den enda som slagit in på den vägen.

I Frankrike är de antisemitiska stämningarna påtagliga. I södra Europa har eurokrisen satt djupa spår; Grekland har inte återhämtat sig, utan präglas i dag av politisk extremism – ytterligare ett händelseförlopp som har ekon runt om i Europa. EU misslyckats med att hantera flyktingkrisen, något som kan kopplas till kulturkrockar, till svårigheten att kombinera stor invandring med stor välfärdsstat, och till den allmänna polariseringen.

Det krävs inte någon enorm intellektuell förmåga för att göra kopplingen mellan dessa fenomen och ett antal större katastrofala skeenden i Europas historia.

Slutligen har Europas stater inget tillräckligt starkt försvar, och USA, som tidigare brukade vara en stark allierad, har som bekant fått en ny regim med lite annorlunda agenda. De frihetliga värderingar det moderna Europa är byggt på står inte längre högt i kurs här heller.

Den röda tråden är oförmågan att lära sig av historien. Det krävs inte någon enorm intellektuell förmåga för att göra kopplingen mellan de fenomen som presenteras i The End of Europe – auktoritarism, höga offentliga utgifter, klientelism, antisemitism, rysk expansionsvilja – och ett antal större katastrofala skeenden i Europas historia.

Det finns dock mer vi kan lära oss av historien. Det går inte att räkna antalet gånger samhällets kollaps har förutspåtts, av allt från arga elever vid ”livets hårda skola” till riksbankschefer, partiledare och presidenter. De allra flesta gångerna har de visat sig ha fel.

Kirchick håller med om att det inte är för sent att lära sig av historien och lägga om kursen. För honom innebär det mer europeiskt samarbete: ett mer enigt, sammansvetsat EU. De europeiska länderna behöver sluta samman kring de värderingar som gjorde Europa framgångsrikt från första början.

The End of Europe är inte en förutsägelse utan en varning.

Problemet med det resonemanget är att EU inte längre gör ett särskilt bra jobb i att representera dessa värderingar. Det Europa Kirchick skriver om är inte byggt på rökförbud, kvoterad föräldraförsäkring och begränsningar av magasinstorlekar. Det är byggt på frihandel, öppenhet och frihet.

The End of Europe är inte en förutsägelse utan en varning. Kirchick varnar för vad som kan hända om den utveckling som har påbörjats i Europa får fortsätta. Det är en varning värd att lyssna på. Ju fler som inte tar freden, friheten och välgången för givna, desto större chans att slutet på det Europa vi är vana vid kan avvärjas.