Värnpliktsdebatten: Det är tid för Sverige att växa upp
När värnpliktsdebatten förs på ett teoretiskt plan av alla inblandade sidor är det lätt att glömma bort vad frågan egentligen handlar om: hur skall vi som samhälle förbereda oss på att möta ett väpnat angrepp från främmande makt? Den dagen skiten träffar fläkten kommer ingen undan, värnpliktsförsvar eller ej.
Jag är inte någon värnpliktsförespråkare, men många av värnpliktsmotståndarnas argument får mig att önska att jag vore det. När jag som tonårig anarkist kallades till mönstring vägrade jag av principiella skäl. På senare år har jag följt debatten om försvarsmaktens personalförsörjningsproblem och blivit uppmärksammad på att en återgång till det tidigare värnpliktssystemet inte skulle lösa de nuvarande problemen.
När regeringen häromveckan meddelade att den återuppväcker värnplikten ur dess slummer, om än i kraftigt begränsad form, lät reaktionerna inte vänta på sig. Inte minst från dem som investerat en stor del av sitt politiska imagebygge i just värnpliktsfrågan. Påståendet att värnplikt är slaveri var under några dagar frekvent förekommande i mina sociala medieflöden.
Visst, jag kan också hänge mig åt principrytteri. Det är kul. Värnplikt är slaveri (det vill säga ofrivilligt arbete under hot om bestraffning) och skatt är stöld (det vill säga staten tar mina pengar mot min vilja). Värnplikt är förvisso inte mer slaveri än vad beskattning är – båda innebär ofrivilligt arbete åt staten – likväl tycks värnplikten uppröra mer än beskattningen, trots att den förra är tidsbegränsad medan den andra är livslång.
Det tycks med andra ord vara någon annanstans skon klämmer. Mitt intryck är att det handlar om möjligheten att köpa sig fri från ansvar. I en marknadsekonomi byter vi varor och tjänster mot pengar. I ett kapitalistiskt samhälle har man oftast möjlighet att välja mellan olika producenter och utförare. De flesta anhängare av marknadsekonomi, förutom anarkister och mycket radikala libertarianer, anser dock att det finns en liten kärna av verksamheter som bör bedrivas i statlig regi. Till dessa hör samhällets försvar mot yttre angrepp. De flesta liberaler är beredda att upplåta en del av sin inkomst till staten för detta ändamål.
Också i en socialistisk ekonomi köper man sig fri från ansvar. Skillnaden är att det då endast finns en enda utförare. När det kommer till frågan om landets yttre försvar är dock principen densamma. Staten tar dina inkomster och i utbyte får du, förhoppningsvis, beskydd.
Problemet är bara det att det finns saker som man inte kan köpa sig fri från. Liberaler är, till skillnad från socialister, noga med att betona åtskillnaden mellan samhälle och stat. Staten är en juridisk person, en organisation med långtgående befogenheter, som i bästa fall fungerar som ett institutionellt ramverk som får samhället att fungera bättre, men lika gärna kan vara en våt filt som kväver det.
Att vara kritisk mot staten, och den politik som styr den, är inte detsamma som att vara emot samhället. Tvärtom kan det ofta vara en rimlig reaktion att vara kritisk mot staten och dess institutioner som bryr sig om samhället. Det finns dock många situationer när statens och samhällets intressen sammanfaller. Det allra tydligaste exemplet på detta är när ett land är under angrepp från en främmande makt.
I en krigssituation är det inte bara staten som är under angrepp, det är hela samhället. Det är ett välkänt faktum att fler civila än soldater dödas i krig. Det är i ljuset av detta som värnpliktsmotståndarnas brösttoner bör bedömas. Jag är som sagt ingen förespråkare av värnplikt eller statligt tvång, däremot är jag medveten om att det finns ansvar som man inte kan smita ifrån, eller köpa sig fri från. När gödslet träffar den berömda fläktens rotorblad vilar ansvaret på alla i samhället.
Följer man den svenska värnpliktsdebatten är det lätt att få intrycket att ingen tror att krig existerar på riktigt. Bland värnpliktsförespråkarna hörs argument som har väldigt litet med försvaret att göra, som att allmän värnplikt skulle göra män till pojkar, eller att det skulle främja integrationen.
I motståndarlägret å andra sidan resonerar man som om själva syftet med försvaret inte förelåg. Man resonerar som om debatten bara handlade om att staten vill tvinga ungdomar att campa och äta ärtsoppa i skogen i 15 månader, alternativt som om det faktum att vi betalar skatt skulle innebära att vi automatiskt skulle slippa undan obehaget vid ett angrepp – vi har ju betalat för att slippa det!
Det finns de som hävdar att Sverige blivit ”fredsskadat” av sina två sekel utan krig på eget territorium. Tongångarna i värnpliktsdebatten pekar åt att de har rätt.
Styvnackat motstånd mot allmän värnplikt är för övrigt inte den enda självklara slutsatsen från en liberal utgångspunkt. Faktum är att den liberala rösträttsrörelsen i början av förra seklet satte den allmänna värnplikten i samband med den allmänna rösträtten. Devisen löd ”en man, en röst, ett gevär” och gick ut på att den som hade möjlighet att besluta om rikets styre också skulle vara skyldig att bidra till dess försvar.
En grundläggande skepsis mot statligt maktmissbruk är dessutom snarast ett argument för en allmän värnplikt. När värnplikten infördes parallellt med rösträtten menade man att en folkarmé av värnpliktsmodell mindre troligt skulle komma att bli ett redskap mot folket i den politiska maktens händer än en yrkesarmé.
Historien är dessutom full av exempel på hur militären tagit makten i samhällen. Ett värnpliktsförsvar är ett tänkbart sätt att gardera sig mot sådana maktövertaganden. För svenskt vidkommande ligger sådana scenarion emellertid så långt tillbaka i tiden att de flesta debattörer tycks hålla dem för osannolika. Ett mindre drastiskt argument är att ett folkligt förankrat försvar sannolikare kommer att användas just för att försvara hembygden, snarare än för geopolitiska prestigeprojekt i fjärran länder.
Vad värnpliktsdebatten egentligen handlar om är hur vi, som samhälle, skall organisera oss för att möta ett väpnat angrepp. Visst kan man tycka att det vore skönt att kunna köpa sig fri, att överlåta ansvaret på någon annan. Visst vore det skönt att när kriget kommer kunna visa upp de senaste årens inkomstdeklarationer och hänvisa till hur mycket skatt man betalat in, för att på så sätt slippa vara med. Tro mig, vare sig angriparen eller våra egna myndigheter kommer att bry sig vid det laget.
Faktum är att stater med yrkesarméer likväl brukar införa värnplikt i skarpt läge. 1914 var det enkelt för Storbritannien att rekrytera frivilliga till kriget på västfronten. 1915 var det inte längre lika enkelt och värnplikt infördes. Samma sak gällde USA under båda världskrigen.
Kanske är det just detta, medvetenheten om att det trots allt finns situationer då det inte går att köpa sig fri från ansvar, som gör värnpliktsdebatten så infekterad.
Ett återinförande av värnplikt av kalla kriget-modell kommer inte att lösa den svenska försvarsmaktens personalförsörjningsproblem. Vad vi däremot behöver diskutera är hur vi ska organisera oss för den händelse att vårt samhälle utsätts för ett angrepp. Värnpliktsförespråkarna har åtminstone ett svar på den frågan; nu är det upp till värnpliktsmotståndarna att formulera sitt.
Visst kan och bör man protestera mot den svenska staten och dess maktutövning, rulla tillbaka redan införda frihetsinskränkningar och förebygga nya. Men til syvende og sidst, när vårt samhälle står inför ett väpnat angrepp är det inte mellan värnplikt eller frihet valet står, utan mellan liv och död, mellan självständighet eller underkastelse för en främmande makt. Den ofrihet som påtvingas oss av den egna staten kan vi trots allt, åtminstone i teorin, arbeta för att minska.
Den ofrihet som kommer ur en fientlig makts gevärspipa är svårare att påverka.
Det är tid för Sverige att växa upp.