Vart tog integrationsreformerna vägen?
Det finns ingen quick fix på integrationsproblemen. Men det innebär inte att det inte finns saker att göra. Till att börja med måste arbetsmarknadspolitiken förändras i grunden.
När regeringen aviserade att Sverige behövde ”andrum” i flyktingmottagandet hösten 2015 sa man att man skulle använda det till att stärka kapaciteten i mottagandet. Sverige behöver reformer, för att citera Löfven.
Det hade han rätt i. Sverige har ett av de största sysselsättningsgapen mellan inrikes och utrikes födda i hela Europa och en bostadsmarknad som fungerar så dåligt att det är årslånga köer till hyresrätter runt om i hela landet. Arbetsförmedlingen skickar varje år tillbaka outnyttjade miljarder men misslyckas med sitt grunduppdrag – att förmedla jobb. Våra samhällssystem fungerar alltså sådär för den som är född och uppvuxen här. För den som invandrar är det självklart sju resor värre.
Arbetsförmedlingen skickar varje år tillbaka outnyttjade miljarder men misslyckas med sitt grunduppdrag – att förmedla jobb.
Vi ska förvisso inte bevilja människor asyl för att de ska vara ekonomiskt lönsamma, utan för att de behöver skydd. Det gör det dock inte på något vis mindre idiotiskt av Sverige att försvåra integrationen. Tvärtom – det vore bäst för såväl Sverige som de som kommer om det skapades fler vägar in i samhället.
Så var är regeringens reformförslag? Några större, systemförändrande idéer syns inte till. Det finns så klart alla politikers favoritåtgärder; extratjänster och diverse subventionsanställningar. Man försöker också etablera ”snabbspår” in på arbetsmarknaden – vilket, enligt regeringens hemsida, ska göra att man kan använda Arbetsförmedlingens olika insatser parallellt, exempelvis genom att ”praktik kombineras med yrkessvenska och kompletterande utbildning”. Man häpnar. Den verkliga nyheten är måste ändå vara att detta inte varit möjligt i ordinarie system.
Naturligtvis finns inga quick fixes för integrationsproblemen. Ingen reform kommer över en natt göra det möjligt för de som kommit hit att faktiskt bli en del av det svenska samhället. Men det betyder inte att det inte finns saker att göra.
Arbetsmarknaden måste, omgående, reformeras i grunden. I klarspråk måste risken och kostnaden med att anställa minska för arbetsgivarna. Arbetsgivaravgifterna måste sänkas, och man kan med fördel börja med att avskaffa den allmänna löneavgiften. Och vi behöver en arbetsförmedling som, ja, förmedlar jobb.
Bostadsmarknaden måste också bli en marknad. Bort med försvårande byggregler, minska möjligheterna att överklaga bygglov, inför marknadshyror och växla ränteavdragen mot minskad kapitalvinstskatt vid försäljning av privatbostäder.
Det finns gott om åtgärder för regeringen att börja arbeta med, men få tecken på att de tänker göra det. Varför är förstås svårt att säga, men man kan misstänka att i vart fall Socialdemokraterna hämmas av en naiv tro på att det går att konservera Sverige som det folkhem det aldrig ens varit.
Med en verkligt liberal politik skulle vi inte bara kunna öppna upp gränserna, utan dessutom kunna välkomna människor in i samhället på riktigt.
Flyktingströmmarna har dock inte orsakat några av de problem som finns på svensk arbets- och bostadsmarknad – de har bara trycktestat systemen. Med en verkligt liberal politik skulle vi inte bara kunna öppna upp gränserna, utan dessutom kunna välkomna människor in i samhället på riktigt.
Det kan man tycka är värt det obehag som många tycker att förändring för med sig, för alternativet är förstås att människor lämnas i nöd och förtryck samtidigt som resten av världen springer om oss. Så fram med reformerna, tack.