Veganism räddar inte världshaven

Det tog inte många dagar från det att Netflix släppte dokumentären Seaspiracy till att den var bland de mest sedda filmerna. Och visst förstår man varför. Tillsammans med filmskaparen Ali Tabrizi får tittaren följa med ned i kaninhålet som är världens tillsynes korrumperade fiskeindustri och utfiskade hav.

Dokumentären tar sin början i japanska Taiji och avslutas i Hvannasund på Färöarna. Budskapet genom den världsomspännande resan lyder ungefär så här. Det kommersiella fisket dödar haven – så till den grad att haven redan år 2048 kommer att vara tömda på fisk.

I takt med att fisk fortsätter att tas upp från haven blir situationen alltmer ansträngd.

Årtalet är nonsens. Till och med forskarna som kom fram till årtalet har i efterhand backat från det. Men problemet med överfiske kvarstår. När uttaget blir för stort och bestånden inte får möjlighet att återhämta sig blir överfisket till en ond cirkel. I takt med att fisk fortsätter att tas upp från haven blir situationen alltmer ansträngd för fiskbestånden.

Som följd har många arter minskat. Populationen av den blåfenade tonfisken har till exempel störtdykt på några få decennier – i dag är beståndet mindre än 3 procent jämfört med 1970. Överfisket anges även ligga bakom varför många fler delfiner har dödats än tillfångatagits i Japan sedan år 2000. Det är skadedjurskontroll. Branschen vill inte ha konkurrens om fiskarna.

Överfisket kan till och med vara värre för det marina livet än oljeläckage. När oljeplattformen Deepwater Horizon exploderade i Mexikanska golfen år 2010 drabbades miljön och djurlivet hårt. Samtidigt såg man en återhämtning av fiskbestånden. Anledningen var att fiskefartyg helt enkelt inte kunde fiska som vanligt, utan tvingades hålla sig borta från avspärrade områden.

Seaspiracy anklagar även fiskeindustrin för att stå bakom en rad andra problem: Slaveri på fiskebåtar i Thailand. Ebolautbrott i Afrika (eftersom människor tvingats att äta vilda djur i stället för fisk). Förstörelsen av korallrev. Plastföroreningar i haven (den gigantiska skräpö som flyter omkring i Stilla Havet består till 46 procent av fiskenät). Till och med klimatförändringarna förvärras av överfisket. Havet är den största kolsänkan på jorden. När det marina livet äventyras gör klimatet det med.

Det är en dystopisk berättelse som mynnar ut i en simpel uppmaning till tittarna – att sluta äta fisk.

Det finns helt enkelt inget hållbart fiske, konstaterar filmmakarna. Organisationerna bakom olika miljömärkningar i fiskebranschen – som Marine Stewardship Council och Dolphin Safe – anklagas för att vara köpta av industrin. På frågan om det finns något hållbart fiske konstaterar en recension av Seaspiracy i Aftonbladet att ”man aldrig får andrum att ens överväga några alternativ till svaret ’nej’”.

Det är en bragd att så minutiöst gå igenom alla aspekter av överfiske och ändå missa att tala om ”allmänningens tragedi”.

Visst blir man kanske inte direkt sugen på att äta sushi efter att ha sett Seaspiracy. Det är dock något helt annan än tro att bojkott av fiske skulle vara den enda lösningen på de problem som havet möter. Faktum är att det är något av en bragd att så minutiöst gå igenom alla aspekter av överfiske och ändå missa att tala om ”allmänningens tragedi”.

Begreppet illustrerades 1968 av forskaren Garrett Hardin. I ett välkänt exempel utgår han från en betesmark som är öppen för alla. Varje herde kan öka sin egen nytta genom att låta ytterligare ett djur beta på allmänningen. Kostnaden däremot delas av alla. Eftersom alla herdar tänker likadant kommer betesmarken att överutnyttjas. Till slut återstår inte mer än en jordplätt.

Allmänningens tragedi uppstår när alla har incitament att använda en gemensam resurs i högre grad än vad som är hållbart. Precis samma förstörelse drabbar havet när fiskbestånden hanteras som om de vore outtömliga. I slutänden får alla det sämre ställt.

Man brukar säga att det man äger vårdar man. Det gäller också i havet. 

Man brukar säga att det man äger vårdar man. Det gäller också i havet. Många är de som vill bevara naturtillgångar i stället för att nyttja dem. Men precis som vi inte ska sluta att bruka skogen, ska vi inte heller sluta att fiska. Lösningen på överfiske stavas inte bojkott utan äganderätt.

I praktiken handlar det om individuella överförbara fiskekvoter. Det vill säga ett slags äganderätt till en viss mängd fisk – en aktie vars värde stiger med beståndet. Kvoterna fördelas utifrån ett fastställt tak för hur mycket som får fiskas av olika bestånd under en given tidsperiod. För arter som frodas utökas också möjligheten till fiske. I fiskbestånd där utsattheten stiger begränsas uttaget.

Erfarenheterna från en äganderättsbaserad fiskeförvaltning är löftesrika. Efter att Nya Zeeland införde individuella överförbara fiskekvoter 1986 ökade sju av de tio viktigaste fiskbestånden. Trots att flottan blev större drabbades inte utsatta fiskarter. Fisket förflyttades i stället till bestånd där det möjliga uttaget var större.

I Australien innebar individuella överförbara fiskekvoter på hummer att fiskeflottan minskade med 17 procent, samtidigt som fångsten förflyttades till den mest lönsamma säsongen. Dessutom ökade beståndet rejält. Samma utveckling observerades på Island efter införandet av individuella kvoter på sill 1975.

Det finns exempel från både Nya Zeeland och Australien på att fiskeindustrin aktivt skyddat fiskbestånden i system med individuella kvoter.

Även i Sverige finns goda erfarenheter från det att överförbara fiskerättigheter införts för vissa bestånd, såsom för sill och makrill redan 2009. Utvärderingar pekar på att fisket framför allt har blivit mer ekonomiskt hållbart, genom en minskad flotta och ökad lönsamhet.

Det finns dessutom exempel från både Nya Zeeland och Australien på att fiskeindustrin aktivt skyddat fiskbestånden i system med individuella kvoter. Det har antingen skett genom fångster som understiger kvoterna, eller genom att ge extra resurser till fiskeförvaltningen. Det man äger vårdar man.

Individuella överförbara fiskekvoter visar hur det går att kombinera ekologisk hållbarhet med social och ekonomisk utveckling. Det kan en fiskebojkott omöjligt göra. Tvärtom är det en otänkbar åtgärd i många delar av världen. Över tre miljarder människor får 20 procent av sitt proteinintag från fisk. I vissa samhällen i Stillahavsregionen är andelen så hög som 90 procent. Globalt är 60 miljoner människor sysselsatta inom fiskeindustrin. De allra flesta finns i utvecklingsländer.

Ett annat problem som Seaspiracy tar upp, men som hamnar i skymundan, är de enorma subventioner som betalas ut till fiskeindustrin. Det handlar om så mycket som 35 miljarder dollar årligen. Skadorna som fiskesubventioner orsakar har tidigare lyfts fram i en rapport från Timbro. Genom att göra fisket än mer lönsamt förvärrar stater det överutnyttjande som redan pågår (samtidigt som de bidrar till ökade globala utsläpp).

Inom Världshandelsorganisationen, WTO, har man förhandlat om att förbjuda fiskesubventioner i 20 år. Att stoppa skadliga subventioner och skatteslöseri är en fråga som hade mått bra av tydligare politisk påtryckning från Netflixs miljonpublik. Seaspiracy lyfter fram viktiga perspektiv med överfisket i världshaven, men missar poängen. Visst finns det ett hållbart fiske som fungerar för både miljön och människan. Det som behövs är mer marknad och äganderätt i havet.