Vem fick Generation Z att hata yttrandefriheten?

1 februari 2017 utbröt ett våldsamt upplopp vid University of California i Berkeley. Mindre än två veckor efter att Donald Trump hade svurits in som USA:s president skulle hans provokative supporter Milo Yiannopoulos hålla ett tal på campus. Över hundra medlemmar av fakulteten hade utan framgång skrivit under ett upprop i syfte att ställa in det, och när det misslyckades samlades i stället ett stort antal personer utanför lokalen i ett försök att hindra såväl Yiannopoulos som hans åhörare att ta sig dit.

Demonstrationen urartade när representanter för det så kallade svarta blocket – våldsbenägna vänsterextremister – sin vana trogen gick till attack med stenar och Molotovcocktails. Bland annat misshandlade de personer som försökte lyssna på Yiannopoulos, och orsakade skador för motsvarande 4,5 miljoner kronor. De lyckades inte bara få evenemanget inställt, utan ingen av de studenter som deltog i upploppet straffades på något sätt.

I sin nya bok The Coddling of the American Mind beskriver yttrandefrihetsjuristen Greg Lukianoff och socialpsykologen Jonathan Haidt Berkeleyupploppen som startpunkten för en eskalering av politiskt motiverat våld, vandalism och skrämsel i syfte att hindra talare från att yttra sig. Argumentet som används är ofta att talarnas åsikter är en form av ”våld”, något som möjligen är att ta i lite från dem som är beredda att slå åhörarna blodiga.

En skribent i Berkeleys ledande studenttidning The Daily Californian gick efter upploppen så långt som att hävda att det är en våldshandling att ”be folk upprätthålla en fredlig dialog” med personer som Yiannopoulos. George Orwell hade varit imponerad av nyspråket. Den tidigare Berkeleystudenten Marco Savio, som var en av nyckelfigurerna i 60-talsvänsterns proteströrelser vid universitetet, har däremot anledning att vända sig i sin grav. Där han själv sade att yttrandefrihet är ”något som representerar själva den mänskliga värdigheten” drar hans efterträdare i dag likhetstecken mellan yttrandefrihet och våld.

Man behöver använda en ganska flexibel definition av ordet ”tolerant” för att kunna applicera det på generation Z.

Motviljan mot yttrandefrihet tar sig fler uttryck än studentupplopp. Lukianoff och Haidt nämner uthängningskulturen, de moderna häxjakterna på personer som råkat begå någon form av ”mikroaggression”, och högljudda krav på trigger warnings och ”trygga rum” där man ska slippa höra åsikter man ogillar.

Den lättkränkthet som ger upphov till sådana handlingar och krav brukar tillskrivas millenniegenerationen. I själva verket är det dock snarare generationen efter, generation Z, som förtjänar de syrliga omdömen som ofta fälls om ”millennials”. Den amerikanska psykologen Jean Twenge, som har specialiserat sig på generationsklyftor, har identifierat en skarp gräns vid födelseåret 1995. De som är födda då eller senare, som hon med en blinkning till Apples smarta telefoner kallar ”iGen”, internetgenerationen, var de första som växte upp med smarta telefoner i fickan och sociala medier i varje hörn av vardagen.

Vanan att umgås digitalt får, när den inkräktar på faktiskt socialt umgänge, tendensen att dagens unga växer upp långsammare än tidigare generationer. Som Twenge uttrycker det: ”18-åringar beter sig i dag som 15-åringar gjorde förr, och 13-åringar som 10-åringar.” De blir, som undertiteln till Twenges bok iGen lyder, ”mindre rebelliska, mer toleranta, mindre lyckliga – och helt oförberedda på vuxenlivet”.

Man behöver använda en ganska flexibel definition av ordet ”tolerant” för att kunna applicera det på generation Z. Mönstret är dock tydligt, och går igen även i Sverige. Antalet 18–19-åringar med körkort har sjunkit betydligt sedan 80-talet, och medan minst tre fjärdedelar av alla 21-åringar på den tiden förvärvsarbetade, är det i dag först vid 29 års ålder som tre fjärdedelar har skaffat sig ett jobb. På 70-talet rapporterade 90 procent av niondeklassarna att de druckit alkohol någon gång det senaste året, att jämföra med 40 procent i dag, eller 74 procent av dagens gymnasister.

Denna generation började göra entré vid amerikanska universitet 2013. Redan samma höst började Lukianoff och Haidt lägga märke till krav från studenter på att deras föreläsare skulle varna dem i förväg för material som skulle kunna uppfattas som stötande, och ge dem rätten att – utan skadliga effekter på betyget – välja sådant material. Av tongångarna skulle man kunna tro att det rörde sig om Marquis de Sade; i själva verket ville de slippa läsa F Scott Fitzgerald. Idén är att den som upplevt något traumatiskt, exempelvis våld i en nära relation, inte ska behöva konfronteras med någonting som kan påminna honom eller henne om denna upplevelse.

Det skydd från stötande material som studenter hade börjat kräva var direkt kontraproduktivt för den som faktiskt behövde bearbeta en traumatisk händelse.

Problemet är förstås att bearbetning av trauma kräver att man lär sig konfronteras med det man upplever som jobbigt. Greg Lukianoff, som själv genomgått kognitiv beteendeterapi (KBT), noterade hur det skydd från stötande material som studenter hade börjat kräva var direkt kontraproduktivt för den som faktiskt behövde bearbeta en traumatisk händelse. Samtidigt hade kraven på trygga rum och diskussionerna om så kallade mikroaggressioner börjat motiveras på ett sätt som skilde sig från tidigare politisk korrekthet. Ironiskt nog ansågs det handla om ”känslomässig trygghet”.

Han kontaktade Jonathan Haidt, och de skrev tillsammans den uppmärksammade artikeln ”The Coddling of the American Mind” som publicerades i The Atlantic hösten 2015. Boken med samma namn bygger vidare på artikeln, och försöker förklara vad som egentligen är fel med generation Z. Varför är de så osjälvständiga och tribalistiska, och vad har de egentligen emot yttrandefrihet?

Lukianoff och Haidt lägger inte särskilt mycket fokus på de ideologiska resonemangen bakom idéer som mikroaggressioner, trigger warnings eller identitetspolitik. I stället riktar de sökarljuset mot psykologin. De identifierar sex samhällstrender som har påverkat generation Z: politisk polarisering, ökande ångest och depression (varav en hel del, i linje med Jean Twenges forskning, kan förklaras av sociala medier), paranoida föräldrar, den fria lekens tillbakagång till förmån för vuxenövervakade aktiviteter, universitetens trygghetsbyråkati och en missriktad passion för identitetspolitisk ”rättvisa”.

Dessa tendenser har skapat en grogrund för vad Lukianoff och Haidt menar är samtidens tre stora osanningar:

• Det som inte dödar en gör en svagare,
• Lita alltid på dina känslor, och
• Livet är en kamp mellan goda och onda människor.

Osanningarna utgör i sin tur tankemönster som enligt psykologisk forskning är direkt skadliga för ens fysiska välmående. Den som väntar sig att allt obekvämt skadar en, snarare än stärker en, utgår från att hans eller hennes känslor alltid är rimliga och påkallade, och ser alla meningsmotståndare som en ondskefull fiende, kommer inte att fungera särskilt bra i kontakt med andra människor.

Även den mest överbeskyddade tonåring har ett val.

I sina försök att förstå generation Z utelämnar dock Lukianoff och Haidt en viktig poäng. Även den mest överbeskyddade tonåring har ett val. Att ens uppfostran och samhället som omger en banar vägen för ett osunt tänkande och agernande raderar inte det personliga ansvaret. Det påstår författarna visserligen inte, men även om omgivningen bär en viss skuld, vilar mycket av den också på generation Z:s unga själva.

Man kanske aldrig har fått lära sig att agera vuxet, lösa konflikter på egen hand eller på ett civilisrat sätt bemöta personer som inte håller med en. Men när man står utanför sitt universitet beredd att misshandla personer för att de vill höra en talare som stödjer fel president – då bör man ta ett steg tillbaka och fråga sig vad man egentligen håller på med. Alldeles oavsett samhällets polarisering, föräldrarnas paranoia och kulturen på sociala medier.