Blanche Sande: Vem ställer krav på utbildning som är ”gratis”?

Connie Dickinson är en amerikansk medborgare. För några år sedan betalade hon drygt 170 000 kronor för en utbildning i matematik vid Mälardalens högskola. Den verkade lovande på pappret. I stället visade sig programmet vara långt under förväntningarna. Det fanns varken tillräckligt många datorer eller stolar för studenterna; vissa fick sitta på golvet. Läraren kunde varken svenska eller engelska.

Dickinsons kandidatprogram ”Analytical Finance” underkändes på fyra av fem punkter i en granskning av Universitetskanslerämbetet. Hon bestämde sig, som man gör när man betalat för något som inte håller vad det lovat, för att kräva sina pengar tillbaka.

I tingsrätten fick hon rätt till en återbetalning av hela kursavgiften. Enligt hovrätten har hon bara rätt till hälften, men det är fortfarande en seger. ”En student ska alltså kunna lita på att utbildningar som lyder under högskolelagen håller i lagen fastställd kvalitet”, som det står i domen.

Så långt allt väl. Men det finns ett problem.

Förmodligen behövde många som studerade ”Analytical Finance” vid Mälardalens högskola tillsammans med Connie Dickinson inte betala för sin utbildning. För medborgare i Sverige, andra länder i Europeiska ekonomiska samarbetsområdet och Schweiz är högre utbildning avgiftsbefriad. Samtidigt var deras utbildning lika dålig som Dickinsons. Hur ska de kunna få kompensation?

Det händer att folk kallar Sveriges universitet och högskolor ”gratis”. Det är 43 miljarder kronor från sanningen. 43 miljarder kronor är den årliga prislappen för den högre utbildningen i Sverige, men den absoluta majoriteten betalar inte ett öre ur egen ficka. Pengarna dras från andras inkomster – eller, beroende på hur man ser det, från ens egna inkomster senare i livet. De som studerar på andras bekostnad i dag, kommer en vacker dag att behöva betala för nästa generations examina.

Men personligen har de inte betalat för utbildningen. Så vad ska de göra, när deras program inte håller kvaliteten? Stämma högskolan och få den att betala tillbaka priset för kurserna till skattebetalarna? Ska de kräva att själva få skatteavdrag i framtiden som kompensation för sin dåliga utbildning?

Det säger sig självt att en sådan modell aldrig skulle fungera. Samtidigt är det inte rätt att högskolor i praktiken kan komma undan med att erbjuda svenska och europeiska studenter en dålig utbildning.

Problemet är att människor sätter högre värde på det man betalat för än det man fått. Det är inte så konstigt. Har man lagt egna pengar på något, pengar man hade kunnat välja att spendera annorlunda, ställer man krav. 170 000 kronor, som Connie Dickinson betalade, innebär ett oändligt antal möjligheter för en ung person. Med en sådan summa kan man spara till en lägenhet, starta ett företag eller resa jorden runt. Har man i stället lagt dem på en utbildning, kommer man att vänta sig något som faktiskt är mer värt för en än lägenheten, företaget eller jordenruntresan.

Så fungerar inte det svenska systemet. Studenterna spenderar skattepengar, och det är inte pengar de hade kunnat lägga på något annat i stället. Ta dem och studera, eller få dem inte alls. Det finns ingen alternativkostnad att ha i åtanke när man upptäcker att den lärarledda tiden bara är några timmar i veckan, eller att det går att få godkänt på en hemtenta man skrivit på fyllan utan ett ögonblicks korrekturläsning, eller när man måste sitta på golvet för att det saknas stolar.

Den svenska utbildningen är inte gratis. Det är bara någon annan som betalar för studenter som själva kommer att vara tvungna att betala för nästa generation. Men fråga svenska studenter om den högre utbildningen är gratis, och många kommer att svara ja.

Det man får gratis är en gåva, och gåvor ska man vara tacksam för. Även när man hellre hade fått pengarna i ett kuvert och lagt dem på något annat. Man stämmer inte någon för att en gåva varit dålig.