Vem står i dag upp för pedofilins försvarare?
Michel Foucaults postmoderna idéer åberopas flitigt av dem som propagerar för att utesluta författare med obsoleta idéer från humaniorans litteraturlistor. Själv skrev Foucault tillsammans med många andra franska postmodernister under ett upprop till stöd för sex med minderåriga. På vilket sätt kommer det att påverka Foucaults plats på framtidens litteraturlistor?
År 1977 skrev ett gäng vänsterradikala franska akademiker under en så kallad petition riktad till det franska parlamentet. Undertecknarna var vid den tiden – med undantag av Jean-Paul Sartre och Simone de Beauvoir – inte speciellt kända i Sverige: Michel Foucault, Jacques Derrida, Louis Althusser, Roland Barthes, Gilles Deleuze, Félix Guattari, Philippe Sollers, Jacques Rancière och Jean-François Lyotard. I dag åtnjuter många av dem en minst sagt hög status på svenska universitet. Dock kan ämnet för deras engagemang 1977 synas en smula märkligt i nutiden. Det handlade nämligen om ett missnöje med de franska lagarna om sex med minderåriga. Femton år var en på tok för hög åldersgräns, menade filosoferna, författarna och litteraturteoretikerna. Vid samma tid och i samma anda försvarade flera av undertecknarna dessutom ett par frihetsberövade pedofiler.
Med tanke på Michel Foucaults centrala ställning inom svensk humaniora på senare tid, kan det vara intressant att ta del av hur just han resonerade. Det framgår av ett nummer från 1980 av den New York-baserade tidskriften Semiotext(e) Magazine, med temat ”Loving Boys / Loving Children”.
Där finns nämligen transkriberat en diskussion i radio från 1978 (tio år senare publicerad i Politics, Philosophy, Culture. Interviews and Other Writings, 1977–1984, sidorna 271–284) mellan Foucault, Guy Hocquenghem och Jean Danet. Den sistnämnda var skådespelare och gay-aktivist, medan Hocquenghem var filosof med speciellt fokus på HBTQ-frågor. Liksom Foucault gick Hocquenghem tragiskt bort i Aids under 1980-talet.
Radiosamtalet kretsade kring de hotfullt puritanska tendenser som man tyckte sig avläsa i den samtida debatten om sex med minderåriga, det vill säga den diskussion som också motiverade petitionen. Framför sig såg man framväxten av ett repressivt lagsystem som genom social kontroll och disciplinering skulle komma att utdefiniera en viss sorts sexuellt beteende – i detta fall alltså sex mellan barn och vuxna – som perverterat, monstruöst och i grunden farligt och skadligt för samhället.
Femton år var en på tok för hög åldersgräns, menade filosoferna, författarna och litteraturteoretikerna.
På så vis riskerade man att skapa ”ny sorts kriminell: den vuxne som har sexuella relationer med barn”. För Foucault var bilden tydlig: lagstiftningen motiverades på pappret inte av generella krav på ”anständigheten”. I stället tog man omvägen runt en förment omsorg om barn för vilka vuxnas sexualitet tänktes utgöra en permanent fara. Detta skedde enligt Foucaults sarkastiska utläggning genom att man åberopade mindre seriösa psykiatriker, vilka målade upp den falska bilden av att
barnets sexualitet är ett territorium med sin alldeles egna geografi, ett territorium som den vuxne inte bör träda in i. Det är ett jungfruligt territorium, ett sexuellt territorium förstås, men ett territorium vars jungfrulighet måste bevaras. Den vuxne bör därför agera som garant för att det unika i barnets sexualitet skyddas. Och, å andra sidan, bör han i varje specifikt fall säga: det handlar om att en vuxen pådyvlar sin sexualitet på barnets sexualitet. Det skulle kunna vara så att barnet sexuellt har åtrått den vuxne, han kan till och med ha samtyckt, han kan till och med ha tagit de första stegen. Vi kan till och med vara överens om att han kan ha förfört den vuxne: men vi – specialister med vår alldeles egna psykologiska kunskap – vet naturligtvis att även ett barn som förför löper en överhängande risk att bli skadat och traumatiserat av att ha sexuellt samröre med en vuxen. Därför måste barnet ”skyddas från sina egna begär” – även om dessa begär gäller en vuxen.
För Foucault var konsekvenserna givna. Genom att lagstiftarna tar hjälp av medicinska auktoriteter för att implementera ett regelverk som förbjuder sexuella aktiviteter där det, enligt hans sätt att se det, saknas ett egentligt offer, konstrueras bilden av sexualiteten som någonting farligt, som måste övervakas. Sexualiteten förvandlas därmed enligt Foucault till ”ett allestädes närvarande spöke” som riskerar att kasta sin mörka skugga över alla sociala relationer – ”mellan män och kvinnor, barn och vuxna och sannolikt även mellan alla vuxna”, som det heter med en utifrån dagens horisont lite märklig formulering.
Även om Foucaults ståndpunkt i denna fråga kan betraktas som ett direkt utflöde ur hans teoribygge (han hade drygt två år tidigare givit ut Övervakning och straff), är min avsikt med ovanstående redogörelse inte att moralisera över honom. Det är väl inte helt osannolikt att jag själv hade skrivit under petitionen om jag hade varit verksam i Paris vid denna tid.
Det paradoxala i sammanhanget är dock att just Foucaults teorier har varit centrala i det paradigmskifte som skett inom humaniora under det senaste decenniet. Det är ett paradigmskifte som bland annat har lett till krav på att ur universitetens litteraturlistor utesluta författare med den sorts åsikter som fördes fram i petitionen 1977, det vill säga författare med idéer som uppfattas som stötande utifrån den i dagsläget rådande synen på inte minst sexualitet.