Samhälle Krönika
Vem vill föda barn i en tid när familjen ses som en tidstjuv?
Rekordfå barn föds. Så hade det sannolikt inte varit om moderskapet beskrivits som något meningsfullt, snarare än som en börda och tidstjuv från karriären. Det skriver Alice Teodorescu Måwe.
Inte sedan år 2005 har det fötts så få barn i Sverige under årets nio första månader som i år. Mellan januari och september minskade antalet nyfödda med 7,7 procent jämfört med motsvarande period året före. År 2005 föddes drygt 78 000 barn under de första nio månaderna, i år är siffran 81 550 nyfödda. I trettio kommuner, däribland Lund, Täby, Luleå och Gislaved, sticker årets födelsetal ut som det lägsta sedan millennieskiftet.
Enligt SCB:s statistiker kan utvecklingen ses i ljuset av den trend med en minskad fruktsamhet som synts sedan år 2010. Då födde en genomsnittlig kvinna i snitt 1,98 barn, i år är motsvarande siffra 1,67 barn.
I Sverige har fruktsamheten en stark koppling till föräldraförsäkringen som i sin tur förutsätter arbetsmarknadsetablering. Samtidigt tenderar svenska ungdomar att etablera sig på arbetsmarknaden senare än i många andra europeiska länder, bland annat som en följd av att de som avser att fortsätta med högre studier inte sällan skjuter upp dessa efter att de avslutat gymnasiet, till förmån för tillfälliga jobb eller resande.
Den så kallade etableringsåldern är ett mått på när 75 procent av en årskull förvärvsarbetar. Av rapporten ”Akademikernotan – Examensålderns effekt på den framtida pensionen” framgår att etableringsåldern bland dem som tog examen läsåret 2019/20 var 28,2 år för kvinnor och 29 år för män. Att jämföra med 23 år, vilket är den ålder Pensionsmyndigheten brukar använda sig av i typfallsberäkningar. Enligt registerbaserad arbetsmarknadsstatistik (RAMS) har etableringsåldern för samtliga unga i Sverige pendlat mellan 26–32 år under 2000-talet.
De första åren i karriären sammanfaller med när det hade varit rimligt att bilda familj.
En senare etablering på arbetsmarknaden leder dels till att det totala antalet år på arbetsmarknaden minskar, vilket får konsekvenser för den framtida pensionen. Dels till att de första åren på arbetsmarknaden som är centrala för löne- och karriärutvecklingen sammanfaller med den period i livet då det för många hade varit rimligt att bilda familj.
Detta leder i sin tur till att åldern när människor får sitt första barn har stigit mycket under de senaste åren. Vilket i sin tur leder till att möjligheten att få antalet barn som man önskar minskar i takt med att åldern ökar, men också till att det blir allt svårare för den äldre generationen att vara en aktiv del i barnens och barnbarnens liv. I dagens högpresterande samhälle med dubbelarbetande föräldrar, spär sannolikt på de höga sjuktalen bland kvinnor. Allt hänger således samman.
Siffror från 90-talskrisen visar att det finns en koppling mellan kris och lågkonjunktur, och viljan att studera vidare eller att arbeta ytterligare några år före familjebildningen. Det anmärkningsvärda, som gör dagens siffror intressanta, är att trenden varit vikande samtidigt som ekonomin blomstrat.
Samtidigt visar demografiforskaren Martin Kolks siffror att personer med låga inkomster får allt svårare att skaffa barn, samtidigt som förmögna män är barnrikast. ”Skulle jag spekulera i en förklaring så stiger normen för att vara en bra förälder hela tiden. För att uppnå kraven krävs helt enkelt mer och mer resurser”, resonerar Kolk i en intervju. Klimatmedvetenhet och en osäkrare arbetsmarknad, är andra förklaringar enligt SCB:s demograf Vitor Miranda.
Det finns sannolikt en rad förklaringar som samspelar; den ekonomiska dimensionen och upplevelsen av otrygghet på en snabbföränderlig och krävande arbetsmarknad är reell, det är sunt och ansvarstagande att vilja ge sina barn goda ekonomiska förutsättningar. Samtidigt finns här en mer abstrakt, existentiell dimension som handlar om synen på familjen, relationer och daglig närvaro. Om synen på jaget och på självförverkligandet. Om vad som värderas som meningsfullt och viktigt.
I den debatt som blossat upp under året, där kvinnor berättat om det moderskap som de ångrar, finns sannolikt också en del svar till den låga nativiteten i Sverige och andra delar av västvärlden – berättelsen om kvinnan, individen, som i teorin kan få allt samtidigt och som aldrig behöver, eller ska behöva, försaka något. Till skillnad från historiens framgångsrika män som kunde stoltsera med blöjbyten och förtroliga sagostunder, vill man skynda sig att fråga.
På Twitter skriver skribenten Susanna Birgersson: ”Självförverkligandet är svårt att kombinera med många barn. När alla moderna sagor och politiska berättelser handlar om hur individen slår sig fri och tar sig fram på egen hand, och mening kopplas till stimulans och passion, hamnar man kanske till slut här.”
Moderskapet har kommit att betraktas som en relik från förr.
Jag tror att hon har helt rätt. Den samtida kvinnokampen, som kommer till uttryck i elitfrågor som den om kvotering till bolagsstyrelser, har haft fokus på hur kvinnor ska kunna erövra männens traditionella domäner, samtidigt som moderskapet har kommit att betraktas som en relik från förr, en tung börda som kvinnor ska tvingas uthärda i ett patriarkalt samhällssystem. Hade berättelsen i stället handlat om det meningsgivande moderskapet, där försakandet av jaget och uppgåendet i symbiosen med det lilla barnet inte ses som en förlust, en tidstjuv från karriären, utan tvärtom som den största vinsten och privilegiet, hade födelsetalen sannolikt fått lite hjälp på traven.
Med större familjer, med släkter bestående av mormödrar, farbröder och kusiner knyts band över, och mellan, generationer som ger sammanhang, stöd och samhörighet över tid. I juletid, när många har ensamheten som enda bordsgranne, påminns vi mer än någonsin om att det inte är antalet klappar under granen som spelar roll för upplevelsen av tillfredsställelse med livet.
Vill du ha Alice Teodorescu Måwes texter direkt i din inkorg? Prenumerera på Smedjan nedan!