Vi är alla överskattade

I dag, torsdag, infaller Skattefridagen, det vill säga den dag på året från och med vilken en svensk medelinkomsttagare börjar att arbeta för sin egen skull och inte som en livegen åt en svällande offentlig sektor. Det är Skattebetalarnas förening som varje år räknar ut när den infallr. Fram till och med i dag har nämligen varenda krona som du har dragit in gått till antingen statens, kommunens eller landstingets till synes bottenlösa fickor.

Det bedrivs naturligtvis mycket bra och nödvändig verksamhet inom offentlig sektor. Frågan som man måste ställa sig är dock om alla dessa verksamheter måste bedrivas inom ramen för det offentliga och om den måste kosta så mycket. Angående den första frågeställningen brukade Moderata Ungdomsförbundet längre tillbaka driva linjen att ingen verksamhet som kunde skötas effektivare av privata aktörer skulle skötas av det offentliga. Det är en nyttig tumregel, eftersom det inte finns någon poäng med att medborgarna skall betala mer och få mindre tillbaka.

Den andra frågeställningen är kanske ännu mer relevant. Sverige har ett av världens högsta skattetryck men långt ifrån världens bästa välfärd. Leif Östlings tillspetsade frågeställning, ”vad fan får jag för pengarna?” är en fråga som alla svenskar borde ställa sig, varje dag. Den som ansvarar för andras pengar har naturligtvis ett ännu större ansvar än den som spenderar sina egna, privata. Längre tillbaka var detta en självklarhet för de folkvalda, uttryckt i socialdemokraten Gustav Möllers välbekanta ord om att varje förslösad skattekrona är en stöld från folket, en mening som på senare år framförallt citerats av borgerliga opinionsbildare.

Kanske är det inte så konstigt att Möllers inställning i dag är populärare på den politiska högerkanten än bland hans sentida partikamrater. Möller var socialminister i Per Albin Hanssons regering, vars socialdemokratiska kabinett framstår som närmast libertarianer även jämfört med dagens svenska borgerlighet. Sverige har nämligen inte alltid varit ett högskattesamhälle och de svenska Socialdemokraterna har inte alltid varit förespråkare av en offentlig sektor på steroider, kosta vad den kosta vill.

Möller var socialminister i Per Albin Hanssons regering, vars socialdemokratiska kabinett framstår som närmast libertarianer även jämfört med dagens svenska borgerlighet.

Under Möllers tid som minister (i olika omgångar social- och handelsminister) ökade det totala skattetrycket i landet från 11,9 till 19 procent av bruttonationalprodukten. Förvisso en kraftig ökning, men skattetrycket var fortsatt lägre än vad det var i Amerikas Förenta Stater vid samma tid.

På Hanssons och Möllers tid präglades ännu de svenska Socialdemokraterna av arbetarrörelsens strävsamhetsmoral som man kan läsa om i Ronny Ambjörnssons Den skötsamme arbetaren. Det var en moral som gjorde gällande att det var fult att ligga någon annan till last. Att leva på socialbidrag ansågs som någonting skamligt, som skulle undvikas till varje pris.

Detta synsätt skulle vittra bort under det långvariga maktinnehav då Socialdemokraterna förlorade sin karaktär av folkrörelse och smälte samman med statsapparaten. Den privata sektorn började betraktas som en outsinlig resurs som kunde mjölkas för att finansiera en allt större offentlig sektor. Mellan 1965 och 1990 ökade skattetrycket från en tredjedel till över hälften av bruttonationalprodukten. Till slut kunde marginalskatterna landa på över hundra procent!

Men något samband med kvaliteten i vad denna enorma offentliga sektor levererade fanns inte. Anhängare av högskattesamhället försöker ständigt få brister i offentlig verksamhet till att vara en resursfråga. Varje problem förväntas lösas genom att ökat tillskott av skattemedel. Resursbrist är dock sällan svaret på offentlig sektors problem.

I rapporten Välfärdsmysteriet – Kommunsektorns utveckling 1980-2005, som gavs ut av Sveriges kommuner och landsting 2008, kan man läsa att kostnaderna för sjukvård, skola och omsorg ökat med 50 procent sedan 1980, trots tal om resursbrist och kris. Inom exempelvis handikappomsorgen hade resurserna ökat med hela 232 procent under den undersökta perioden, samtidigt som endast 12 procent av kostnadsökningen kunde förklaras med demografiska förändringar.

Den offentliga sektorns problem härrör således inte från resursbrist utan från den typ av ineffektivitet som uppstår i alla verksamheter som saknar marknadens självreglerande mekanismer. Ett privat företag som inte förmår hålla koll på sina utgifter, eller slutar att leverera den kvalitet som kunderna efterfrågar, kommer att gå i konkurs. Offentlig verksamhet, som styrs av politiker som ständigt kan lova mer av andras pengar och som aldrig behöver stå till svars för sina beslut, har inte dessa begränsningar.

Under sina åtta år vid makten sänkte Alliansregeringen det svenska skattetrycket med drygt fyra procentenheter, vilket innabar att skattefridagen flyttades ungefär tre veckor till skattebetalarens favör. Det kan låta mycket, men det innebar endast en halv procentenhet per år. Med samma skattesänkartakt skulle det behövas 52 år av oavbrutet borgerligt styre för att nå det skattetryck som rådde när Per Albin Hansson sista gången avgick som statsminister.

Sverige har i dag lämnat sin långvariga förstaplats och ligger på tredje eller fjärde plats i världen vad gäller totalt skattetryck. Det beror inte primärt på att de svenska skattebetalarnas börda skulle ha lättat på senare år, tvärtom. Däremot har kostnaderna ökat för franska och danska (och eventuellt belgiska) skattebetalarna som därför sprungit om de svenska i skatteinbetalningar. Sverige ligger alltjämt tio procentenheter över OECD-genomsnittet.

Trots detta ojar sig ständigt dagens ledande socialdemokratiska opinionsbildare, som Dala-Demokratens chefredaktör Göran Greider och tankesmedjan Katalys chef Daniel Suhonen om att Sverige skulle ha förvandlats till något slags nyliberal ordning. Får man tro dessa herrar är alla världens länder, med möjliga undantag i Danmark, Frankrike och Belgien, nyliberala helveten. Man vågar knappt tänka på vad Per Albins och Gustav Möllers svenska folkhem, med ett skattetryck på under tjugo procent, ter sig som i Greiders och Suhonens ögon.

Skatter har blivit ett instrument för att detaljreglera människors liv, på moraliska grunder.

Medan de gamla socialdemokraterna betraktade beskattning som ett nödvändigt ont som behövdes för att finansiera gemensamma verksamheter, tycks deras sentida efterträdare betrakta högskattesamhället som ett självändamål och förespråkar högre skatter till och med när det innebär att mindre resurser till offentlig sektor. Skatter har blivit ett instrument för att detaljreglera människors liv, på moraliska grunder. Dit räknas till exempel straffskatter på alkohol, tobak och drivmedel.

Även detta skulle Per Albin Hansson ha haft synpunkter på. I sitt folkhemstal slog han nämligen fast att politiska beslut inte skulle tas, om medborgarna uppfattade dem som trakasserier. Den gränsen har den svenska skattepolitiken sedan länge passerat.

Så, grattis, skattebetalare, i dag är det din dag.