Vi behöver fler kommuner, inte färre
Medan politiker drömmer om större och större politiska enheter, där deras egen maktbas växer och den enskilde medborgarens inflytande krymper, höjs röster för kommundelningar. Mindre kommuner innebär mer inflytande för medborgarna och en mer demokratisk beslutsprocess. Dessutom skulle det sätta stopp för de centraliseringar som få efterfrågar men som genomdrivs nästan överallt.
Hur många föräldrar tror ni efterfrågar att deras barn ska bussas in till en gigantisk centralskola i kommunens centralort, i jämförelse med hur många som efterfrågar en liten skola i lokalsamhället där de bor? Runtom i landets kommuner skrivs protestlistor och anordnas demonstrationer mot nedläggningar av små skolor, skolor som läggs ned i effektiviseringens namn, trots att befolkningsunderlaget mycket väl kan vara lika stort som när skolan grundades. Det är uppenbart att politikens och medborgarnas önskemål inte är i fas.
En nedlagd byskola kan få förödande konsekvenser för en liten ort. När det inte längre finns en skola i byn flyttar barnfamiljer därifrån, eller drar sig för att flytta dit. Konsekvensen blir en åldrande befolkning och i förlängningen avfolkning, vilket startar en ond spiral där underlaget för de privata näringsidkarna minskar, tills också butiken, bensinstationen och pizzerian stänger. Till slut ligger bygatan öde. Att landstingen präglas av samma centraliseringsfilosofi och stänger vårdcentraler i småorterna gör naturligtvis inte situationen bättre.
På bara två decennier försvann nio av tio politiska förtroendeuppdrag i landet. Politiker blev en profession i huvudsak avskild från befolkningen i övrigt.
I debatterna om urbaniseringen och den hårdnande konflikten mellan stad och land tenderar fokus alltför ofta att hamna på statens roll och rikspolitiken, medan kommunernas ansvar hamnar i skuggan. Men faktum är att medan den statliga politiken spelade en stor roll för den avfolkning av landsbygden som ägde rum under 1900-talet är det i dag framför allt kommunerna som är pådrivande i utarmningen av landet utanför centralorterna.
Bakgrunden är de kommunsammanslagningar som genomfördes mellan 1952 och 1974. Inom loppet av endast 22 år reducerades antalet kommuner i Sverige från 2 498 till 278. För den lokala demokratin innebar det att den enskildes inflytande över kommunpolitiken reducerades till en bråkdel av vad det tidigare hade varit. På bara två decennier försvann nio av tio politiska förtroendeuppdrag i landet. Politiker blev en profession i huvudsak avskild från befolkningen i övrigt. Tidigare hade nästan alla haft en familjemedlem, granne eller kollega med ett politiskt förtroendeuppdrag. Efter centraliseringarna blev kommunalpolitiken en abstraktion för många, och de flesta vet i dag inte ens namnen på sina folkvalda företrädare.
I en större politisk enhet spelar varje enskild röst mindre roll, och avståndet mellan valda och väljare ökar.
Kommunsammanslagningarna genomdrevs i en tid som präglades av en övertro på politikens förmåga att från ovan lägga människors liv till rätta. Det var en optimistisk, eller naiv som vi kanske skulle uttrycka det i dag, era av social ingenjörskonst, med politiker som betraktade samhället som en maskin, vilken med de rätta knapptrycken skulle fås att fungera effektivt och friktionsfritt. I dag är denna övertro på politikens förmåga att lösa samhällsproblemen naggad i kanten, likväl lever tron på centraliseringens undergörande effekter kvar bland de politiska makthavarna. Diskussionen om storregioner, som borde ha begravts för länge sedan, är ett av många exempel där centraliseringsivriga politiker går på tvärs med medborgarna.
I sammanhanget är det värt att hålla i minnet att politikers intressen inte alltid överensstämmer med deras väljare. I en mindre politisk enhet har de enskilda väljarna större proportionellt inflytande, och de folkvalda representanternas makt kraftigt kringskuren. I en större politisk enhet spelar varje enskild röst mindre roll, och avståndet mellan valda och väljare ökar. Det innebär en maktförskjutning från medborgaren till politikern. Större politiska enheter anförs dessutom ofta av politiker som argument för att motivera högre löner och förmånligare villkor för dem själva.
Centraliseringen av kommunala verksamheter till centralorterna följer den politiska logiken: majoriteten av väljarna i de stora kommunerna finns i centralorterna.
Det är alltså inte svårt att se varför den som är inställd på en politisk karriär vurmar för sammanslagningar till allt större administrativa enheter. Frågan är varför medborgarna ska lyssna på någon som så uppenbart talar i egen sak, allra helst när politikernas intressen går på tvärs med medborgarnas.
Centraliseringen av kommunala verksamheter till centralorterna följer den politiska logiken: majoriteten av väljarna i de stora kommunerna finns i centralorterna. Att tillgodose dessas intressen är således viktigare för de politiker som strävar efter att bli omvalda än att tillgodose önskemålen hos de väljare som lever utspridda i småorter och på landsbygden. Det ligger i den stora kommunens natur att medborgarna i småorterna kommer att negligeras.
Medan politiker på alla nivåer drömmer om sammanslagningar av kommuner och regioner (och nationer) till större och större enheter, där medborgarnas inflytande reduceras till ett minimum, växer gräsrotsrörelser med rakt motsatta agendor. Någon folklig efterfrågan på storregioner och storkommuner tycks inte finnas, däremot finns en uppsjö av lokala separatiströrelser som driver på för kommundelningar. Sedan 1980 har 13 nya kommuner bildats genom kommundelningar.
2003 bröt sig Knivsta loss från Uppsala, i vars skugga det befunnit sig sedan kommunsammanslagningen på 1970-talet och i dag drivs på många håll kamp för delning av kommuner. Sigtuna vid Mälaren har länge kämpat för att befrias från styret i Märsta och i Huddinge finns ett kommunalt parti som kämpar för att de östra delarna av kommunen vid Drevviken skall få stå på egna ben. I Nynäshamn driver ett lokalt parti frågan om att bryta sig loss från kommunen och i såväl Göteborg (Torslanda) och Eskilstuna (Torshälla) finns liknande ambitioner.
De ekonomiska argument som anförs från politiskt håll för den tilltagande centraliseringen handlar i grund och botten om omfördelning av resurser från de röstsvaga delarna av en kommun till de röststarka i centralorterna. Den som tvivlar på att det går att bedriva framgångsrik välfärd i samhällen med små politiska enheter kan med fördel besöka Åland med dess mikrokommuner, eller Norge, vars lokalsamhällen stod emot centraliseringsivern under 1970-talet.
Dessvärre driver politiker både i vårt östra och vårt västra grannland nu på för att deras länder ska följa det svenska exemplet, eftersom det ligger i också norska och finska politikers intressen att minska det medborgerliga inflytandet. För norrmän och finländare bör de svenska kommunsammanslagningarna betraktas som ett varnande exempel snarare än ett föredöme. Den som månar om den svenska demokratin och det medborgerliga engagemanget i politiken bör driva på för fler och mindre kommuner, inte större och färre.