Samhälle Krönika
Vi i den fria världen måste sluta underskatta oss själva
Ett år av kaos och med friheten på tillbakagång? Ja, men också ett annus horribilis för diverse despoter och aspirerande autokrater. Vi bör inte misströsta inför utmaningar och problem, för vi har klarat dem förr, skriver Johan Norberg i en årskrönika för Smedjan.
”Dude With Sign”, är en amerikansk instagrammare som ställer sig på folktäta platser med protestskyltar som påminner oss om vardagliga problem och banaliteter, som ”Stop talking on speaker phone in public”, och “Wtf do I do now that Succession is over?”
Häromdagen bjöd Dude With Sign på en ovedersäglig sanning: “The history books on the 2020s will be insane”. Verkligen. Det slår till och med hans ”Don’t block the bar if you already have your drinks” i uppenbar rimlighet.
AI, Ozempic, pandemi, Ukrainakrig, Mellanöstern, inflation, räntehöjningar och Trumps helt makalösa comeback efter åtal, mordförsök och försöken att underkänna valresultatet förra gången. Regeringar faller över allt och Sydkoreas president inför krigslagar och försöker arrestera oppositionsledare.
I bakgrunden lurar faror som orimligt stora statsskulder och absurt uppblåsta börsvärden. Det som inte kan pågå för evigt, kommer inte heller att göra det.
Den övergripande känslan är att dessa oroliga tider sätter det öppna samhället, marknadsekonomin och frihandeln under hård press. Rädda människor söker skydd bakom murar och starka ledare. ”Ja, han må vara en enkel, elak son of a bitch, men i såna här tider är det kanske precis en sån president vi behöver, mer än en som är så förbannat likeable och know-it-all”, som en väljare i Kansas uttryckte det för mig under valrörelsen.
Våra friheter började gröpas ur redan efter terroristattentaten 11 september 2001, som Mattias Svensson dokumenterade i Den stora statens återkomst (2017). Sedan fick finanskrisen 2008 världen att förlora lusten att imitera USA, och pandemin fick den att börja imitera Kina. Som Anne Applebaum har varnat lärde sig despoter också värdet av internationellt samarbete. De byter ständigt idéer och teknik i syfte att kontrollera folket och gömma tillgångar.
Den senaste Human Freedom Index från Cato Institute och Fraser Institute visar att mer än 87 procent av världens befolkning lever i länder där friheten minskade 2019–2022. Det gäller särskilt yttrande-, rörelse- och associationsfrihet.
Också vanliga välvilliga teknokrater har en svår släng av diktaturavund.
Det finns många i västvärlden, inte bara populister till höger och vänster, utan också vanliga välvilliga teknokrater, som har en svår släng av diktaturavund. Det ser ju så enkelt ut att få igenom svåra beslut där borta, där man bara kan peka med hela handen och hela folket lyder. I ljuset av det är det värt att påminna om att det sämsta och det bästa med despotin är att den helt enkelt inte funkar.
Den kinesiska ekonomin är så sargad att regimen har slutat att publicera mer än hälften av sina statistikserier. Xi Jinping, som en gång försökte lansera ”den kinesiska drömmen” som ett alternativ till den amerikanska, talar nu om att unga kineser borde lära sig att ”äta bitterhet”, medan ungdomarna svarar att de lever i ”historiens skräptid”. Å andra sidan har Kina inte så många unga att göra besvikna längre. Det närmaste kvartsseklet kommer landet förlora 200 miljoner människor i arbetsför ålder.
Putins invasion av Ukraina är inte bara en katastrof för Ukraina, utan också för Ryssland. Det har lagt landets militära rykte i ruiner samtidigt som det militariserar sönder ekonomin. Många bedömare talar om 2025 som året då kostnaderna och sanktionerna slutligen knäcker ekonomin.
Vi har talat mycket om Putins framgångar på slagfältet, men det handlar mer om grusade ukrainska förhoppningar än stora ryska genombrott. Under året har Ryssland bara lyckats ta ytterligare 0,4 procent av Ukrainas territorium, till en helt ofattbar kostnad av upp mot 1 000 soldater om dagen. Dessutom har Ukraina i sin tur lyckats ta en del av Ryssland, i Kursk.
I själva verket var detta ett annus horribilis för världens tyranner och aspirerande autokrater. Bangladesh jagade bort Sheikh Hasina efter att hon riggat ett val och Georgiens folk kämpar just nu med liv och själ för en liknande revolution. Venezuelas diktatur visar att våldsmakten i alla fall i det korta loppet kan meja ned sådant motstånd, men den kan inte göra det och samtidigt behålla ett uns av legitimitet.
Sydafrikas ANC förlorade äntligen sin majoritet och i Indien gjorde hindunationalistiska BJP det just som de börjat drömma om evigt maktinnehav. I Polen lyckades oppositionen vinna mot nationalpopulistiska Lag och rättvisa, trots dess kontroll över domstolar och medier. I Argentina håller Javier Milei på att visa att det kanske till och med går att vända på 80 år av populistisk kontroll och ekonomiskt förfall.
Det rekordkorta kuppförsöket i Sydkorea visar att inte ens stabila demokratier är immuna mot auktoritära ambitioner, men militärens tvehågsenhet och folkets beslutsamhet ger oss hopp om att motkrafterna helt enkelt är för väletablerade och robusta i en rik, liberal demokrati. Den dominerande reaktionen var 어이없다 (uh-ee-up-da), det koreanska ordet för att något är så absurt att man inte vet vad man ska säga.
I Mellanöstern har maktbalansen skiftat halsbrytande snabbt. I decennier byggde Iran en dödlig och obeveklig ”motståndsaxel”, där Hamas, Hizbollah, Syrien och Iran omringade Israel och utmanade väst. Som en konsekvens av Hamas bestialiska attack på israelisk civilbefolkning 7 oktober 2023 testades denna axel för första gången på allvar, och knäcktes. Hamas är svårt sargat, även om Gazas befolkning har betalat ett högt pris, och Hizbollah är närmast sönderslaget. Upprepade konfrontationer mellan Israel och Iran har avslöjat att Irans försvar är nästan helt neutraliserat.
Och så nu i december, delvis som ett resultat av Rysslands, Irans och Hizbollahs svaghet, var turen kommen till Syrien. Familjen al-Assad som med massmord och tortyr har styrt Syrien i 53 år förlorade landet på bara 12 dagar. Inget är mer uttjatat än varningar för att landet knappast kommer att bli ett fluffigt, socialliberalt lyckorike, men man måste ändå glädjas åt att Iran och Ryssland går miste om en viktig allierad och en central logistikhub för både Wagnergruppen och Hizbollah.
Diktaturerna mår helt enkelt inget vidare just nu.
Diktaturerna mår helt enkelt inget vidare just nu. Den som är på dekis kan visserligen bli oberäkneligt aggressiv, som Ryssland har visat. Det finns en risk att ett Kina som känner att dess ögonblick att möblera om världsordningen snart är förbi slår till innan det är för sent. Å andra sidan visar fortsatta utrensningar på hög nivå i den kinesiska militärmakten att korruption och intriger står i vägen för slagkraft.
Det gör att den stora utestående frågan just nu är Donald Trump, mannen som är så oförutsägbar att en rådgivare övervägde att utlösa brandlarmet för att stoppa hans improviserade ordsallad vid presskonferensen med Putin i Helsingfors 2018. Det är naturligtvis med oro man emotser en president som beundrar diktatorer, ogillar allianser med demokratier och tycker att ”tariffer” är det vackraste ordet i det engelska språket.
Risken att Trump förråder Ukraina, överger Natoallierade och kastar in världen i handelskrig är högst reell. Men det är inte heller givet. Det finns republikaner i senaten och den egna administrationen som kommer att driva en annan agenda. Aktiemarknaden kommer att skrika varje gång han saboterar handeln. Om Europa spelar sina kort rätt kan vi få till en deal i stället för ett handelskrig.
Kanske kan detta tillsammans med oron att se svag ut också hindra Trump från att fullständigt sälja ut Ukraina till Putin. Minnet av hur tillbakadragandet från Afghanistan sänkte Bidens administration är i färskt minne. En fryst konflikt där västmakter garanterar Ukrainas säkerhet skulle kunna göra ett självständigt, demokratiskt och europeiskt Ukraina till en realitet. Det enda som är säkert är att det är bättre att Trump kommer till makten när diktaturerna ser ut som förlorare som han kan tvinga till eftergifter, än tvärtom.
Å andra sidan borde allt sådana funderingar vara genanta för oss européer. Som curlade barn har vi vant oss vid att Uncle Sam ska fortsätta swisha försvarspengar och komma till vår undsättning så fort det blir allvar. Det är en kombination av lumpet snyltande och en närmast masochistisk underskattning av den egna förmågan. En halv miljard människor med 15 procent av världens BNP borde kunna stå på egna ben, försvara hotade demokratier i närområdet och ta över ansvaret för det globala handelssystemet tillsammans med koalitioner av villiga.
Om det finns något entydigt bra med Trumps valseger är det dess signal till oss att äntligen växa upp. Trump handlar inte bara om Trump. Amerikanerna är trötta på att bli utnyttjade och den sista generationen som växte upp under andra världskriget och det kalla krigets transatlantiska relationer lämnar snart scenen.
Tron att vi är så underlägsna bygger på en ständig överskattning av den kinesiska kompetensen.
Frågan är därför om vi träder fram när USA träder tillbaka. Tron att vi är så underlägsna bygger på en ständig överskattning av den kinesiska kompetensen, som dopades av möjligheten till catch up-tillväxt, och av den amerikanska ekonomin, som smickras av kolossala underskott. Dessutom blandar vi samman Frankrikes och Tysklands svaghet med Europa som helhet.
Om vi räknar in de nya medlemmarna i Central- och Östeuropa har EU vuxit nästan lika snabbt som USA sedan 1990, och Polen håller på att träda fram som ekonomisk och militär stormakt. Lite i skymundan har gamla utdömda krisländer som Irland, Spanien, Portugal och Grekland återhämtat sig snabbt när de väl tvingades reformera. Faktum är att alla dessa stater nu har ett bättre primärt budgetsaldo än Tyskland.
Tänk om EU bara kunde skapa en fri och integrerad tjänste- och kapitalmarknad också, så att innovativa européer kunde växa utan att flytta till USA. Vad Europas ekonomi behöver just nu är inte ytterligare någon grandios agenda eller regleringsplan, utan en vilja att börja bocka av den ursprungliga att göra-listan.
Känns det som att det inte kommer räcka, för att dagens utmaningar är av en annan och mycket svårare art än förr? Ryska trupper försöker trots allt förinta ett självständigt land, det råder kaos i Mellanöstern, amerikansk politik är galen och världsekonomin står och vacklar?
Ja, 1956, ja: Året då Sovjetunionen invaderar Ungern. Egypten förstatligar Suezkanalen, och bemöts militärt av Frankrike, Storbritannien och Israel. Nästan alla kongressledamöter från sydstaterna protesterar mot avskaffad rassegregering i USA, och hetlevrade betraktare oroar sig för ett nytt inbördeskrig, samtidigt som inflation och räntehöjningar börjar initiera ”Eisenhowerrecessionen”.
Och 1967/68: Sovjet invaderar Tjeckoslovakien. Sexdagarskriget sätter Mellanöstern i brand och Israel börjar ockupera Gaza och Västbanken. Robert F Kennedy och Martin Luther King Jr mördas samtidigt som upplopp sprider sig över USA. Vietnamkrig och underskottsfinansiering ger inflation, räntehöjningar och lågkonjunktur.
Samt 1979: Sovjet invaderar Afghanistan. Islamister gör revolution i Iran och hamnar snart i storkrig med Irak. USA upplevs som hopplöst på dekis efter gisslankris i Teheran, energikris hemma, samt hög inflation och skarpa räntehöjningar som sänker ekonomin.
Varje gång kändes allt detta som hopplösa utmaningar. Varje gång tog sig den liberala västvärlden ur dem, starkare än tidigare. Det finns tyvärr inget som garanterar att vi gör det nu också. Men om vi inte gör det så beror det på oss, inte på utmaningarnas karaktär.