Du använder en utdaterad webbläsare som inte längre stöds. Vänligen uppgradera din webbläsare för en bättre upplevelse av timbro.se

Idéer Essä

Vikingarnas Island ger hopp om den minimala staten 

Idag ses det statliga våldsmonopolet som näst intill naturgivet. Men medeltidens Island visar att centrala statliga funktioner framgångsrikt kan tillhandahållas på en fri marknad, skriver Rutger Brattström och Anton Lindblad.

Oscar Wergelands målning skildrar hur nordmän landstiger på Island 872. Foto: Wikimedia Commons.

Vår bild av vikingatidens Island är i allmänhet våldsam och mörk. Tiden förknippas med blodsfejder mellan ätter, svält och ständig kamp. Det är en bild som har förmedlats genom de isländska sagorna. Man kan dock fråga sig vilken bild man hade haft av dagens USA om man hade bildat sig sin uppfattning enbart genom Dirty Harry, Django Unchained och Die Hard. Sällan är verkligheten mer intressant än fiktiva världar, men i fråga om vikingatidens Island är det utan tvivel fallet.

Den isländska samhällsordningen var under knappt 300 år helt unik – det fanns nämligen ingen central stat att tala om. Hur kommer det sig att denna samhällsordning utvecklades? Och hur kunde denna ordning vidmakthållas, och skapa en samhällelig stabilitet långtifrån de blodiga sagorna, under tre sekel? I denna text vill vi lyfta den isländska historien för att söka svar på dessa frågor. Det är svar som kan ge perspektiv till dagens liberaler som enbart drömmer om små förändringar såsom ett avskaffat systembolag eller sänkt marginalskatt. Genom att se tillbaka kan liberaler börja se framåt med större ambitioner igen.

På Island utvecklades något unikt – ett alternativ till ett statligt våldsmonopol

År 871 bosatte sig Ingólfur Arnarson som första permanentboende på Island. Han följdes inom kort av en strid ström av invandare. De kom framförallt från Norge, i många fall för att undvika kungen Harald Hårfagers nyinförda och impopulära fastighetsskatt. I början verkar de stora arealerna och den relativt lilla mängden människor ha gjort att området klarade sig utan formella lagar och regler eller påtvingade auktoriteter.

Institutioner såsom lokala tvistelösande ting och gårdssamverkan, som kallades hreppur, förefaller ha uppstått spontant eller möjligtvis importerats. Att grannar hjälps åt och att det spontant uppstår sammanslutningar för att lösa tvister på fredligt vis är båda fenomen som det går att hitta många historiska exempel på. Men på Island utvecklades något unikt – ett alternativ till ett statligt våldsmonopol. Omkring år 930 var i stort sett all mark på ön bebodd, och konflikter började uppstå kring gränsdragning mellan fastigheter och liknande frågor vilket skapade behov av någon form av rättssystem. På grundval av detta skapades parlamentet Alltinget, och med det den så kallade Fristaten Island.

Alltinget samlades en gång per år och beslutade om lagar som skulle gälla på hela ön och användas av alla regionala ting. I centrum för systemet fanns det så kallade godeskapet. Godeskapet innehades av en person, goden som var de lokala tingens högsta person. Godeskapet var en lagstiftande, verkställande, dömande, våldsverkande och religiös ledare i ett. På Alltinget hade varje gode, samt två av goden utsedda ledamöter, rösträtt. Vidare utsåg godarna domare till de regionala domstolarna. Alla män, med undantag för trälar (tills träldomen avskaffades 1117), på Island var tvungna att ansluta sig till en gode. Dessa anslutna män kallades för tingmän och goden förväntades medla mellan sina tingmän, skydda dem mot andra godars tingmän och stötta dem på tinget. Denna aspekt av godeskapet var viktig då tingen enbart hade en dömande funktion, men saknade makt att verkställa de straff som utdömdes. I den isländska lagen kunde brott bara begås mot en annan person, till skillnad från exempelvis svensk straffrätt, där staten i många fall kliver in som målsägande. Det var således brottsoffrets egen uppgift att verkställa utdömda straff. För att lyckas med det var det viktigt att ha backning av en mäktig gode.

Vad som gör rättssystemet än mer intressant är de marknadsekonomiska aspekterna. Varje isländsk man var tvungen att vara ansluten till en gode, men kunde när som helst byta till en annan (inom vissa geografiska begränsningar). Antalet godar var reglerat i lag till 39 stycken, och ämbetet gick i arv, men ett godeskap kunde också säljas varpå alla ansluta tingmän följde med. Vad som närmast motsvarar det moderna polisväsendet var helt enkelt privatiserat med 39 konkurrerande “poliskårer”. Köparna av denna tjänst kunde välja vilken de ville använda sig av. En skicklig gode kunde erhålla både prestige, respekt och ekonomisk vinning genom att ha många anslutna kunder.. Om man var övertygad om att man skulle sköta godeskapet bra så kunde man köpa in sig på marknaden. Helt enkelt en fungerande marknad.

Fristaten Island var på detta sätt att betrakta som ett statslöst samhälle från 930 fram till 1262 då man på Alltinget beslutade att svära trohet till den norske kungen. Varför det slutade som det gjorde är en mycket omdebatterad fråga. Vad som dock kan avfärdas är de analyser som gör gällande att systemet var dömt att misslyckas på grund av en föreställning om att rättsstaten är ett naturligt monopol och att de rivaliserande godeskapen med nödvändighet skulle sluta i inbördeskrig och efterföljande enad centralmakt.

Man bortser från de nästan 300 åren av stabilitet dessförinnan

Sådana analyser bygger enbart på de sista årtiondena av Fristatens existens – den blodiga så kallade Sturlungaperioden som slutade med att Alltinget beslutade att underkasta sig den norske kungen för att få slut på eländet – men bortser från de nästan 300 åren av stabilitet dessförinnan.

Sturlungatiden präglades, enligt islänningarna själva, av blodiga fejder. I artikeln Private Creation and Enforcement of Law: A Historical Case (1979) beräknade David Friedman emellertid att antalet våldsamma dödsfall per capita ungefär i nivå med 1970-talets USA, och klart lägre än övriga Europa under medeltiden. Att USA idag skulle be det brittiska kungahuset att ta över och styra upp saker verkar inte riktigt vara på tapeten, men att islänningarna tyckte att deras likvärdiga förhållanden var orimliga vittnar om den låga nivån som våldet låg på innan 1200.

***

Som nämnts tidigare var godeskapet en samling av decentraliserade, politiska och religiösa tjänster som tingmännen köpte av den som innehade godeskapet. Rollen som präst medförde en naturlig bundenhet och lokalisering, då prästen var knuten till sin församling. Att en person skulle inneha flera godeskap verkar ha varit otänkbart under stora delar av Fristatens historia. Efter kristnandet av Island år 1000 verkar godens roll som präst gradvis ha försvunnit. De första kristna prästerna på ön var visserligen också godar, men över tid kom rollerna att separeras. Detta gjorde det möjligt att inneha flera godeskap, vilket i sin tur möjliggjorde maktkoncentration och minskade konkurrensen på den marknad som tingmännen valde gode. Sturlungaätten kom till exempel att i praktiken äga och dominera alla godeskap i den västra tredjedelen av Island.

Fristaten Island existerade mellan år 930-1262. Foto: Wikimedia Commons

Ekonomen Birgir Runolfsson har skrivit om Fristatens sammanbrott i sin avhandling Ordered Anarchy, State, and Rent-Seeking: The Icelandic Commonwealth, 930-1264 (1991).  Han kopplar detta till Alltingets införande av kyrkotiondet 1096. Tiondet på Island var en fastighetsskatt som betalades till ägaren av kyrkan i området som sedan i sin tur betalade sin anställde präst, inte en skatt direkt till den kyrkliga organisationen som i övriga Europa. I de flesta fallen var det den lokale goden som ägde kyrkan. Innan tiondet hade godarna enbart tjänat pengar på de avgifter tingmännen betalade för deras tjänster. Deras framgång hängde alltså på att de gjorde ett bra jobb som gjorde att många tingmän frivilligt valde att ansluta sig till goden och köpa dennes tjänster. Tiondet var dock inte frivilligt, vilket urholkade marknadssystemet. Godarnas främsta inkomstkälla blev helt plötsligt att kontrollera stora områden med skattebetalare och godarnas inkomster frånkopplades kvaliteten på deras tjänster, varmed godeskapet kom att likna feodala ägarstrukturer. Runolfsson menar att godarna i och med detta blev “rent-seekers”, en ekonomisk term för aktörer som bara söker öka sin andel av den befintliga rikedomen utan att skapa något nytt värde för samhället som helhet.

Civilisationer föds och förfaller konstant. För Fristaten Island markerade Sturlungatiden (ca 1200–1260) den slutliga upplösningen av den anarkokapitalistiska samhällsordning som dittills präglat Fristaten. År 1262 gav Island slutligen upp sin självständighet och fogades in i det norska väldet under Håkon den gamle genom undertecknandet av Gamli sáttmáli – det Gamla fördraget – och med detta avslutades en unik historisk period. 

När islänningarna antog kristendomen bröt de drastiskt med sin tradition

Hur ska man då se på Fristaten Island? De som önskar sig en mindre statsapparat bör vara försiktiga med att se Fristaten som ett bevis på att det anarko-kapitalistiska samhället hade gått att implementera idag. Vi är inte nybyggare på obebodd mark på en ö mitt i Nordatlanten. Vårt samhälle är baserat på långtgående arbetsdelning istället för självförsörjande gårdar. Vi är också utsatta för yttre hot. Det är tre distinkta skillnader mot Fristaten.

Det finns dock andra lärdomar att dra från Fristaten, såsom vikten av våra traditioner och icke-statliga institutioner som under Fristatens guldålder ersatte många av de funktioner som många idag tar för givet att staten ska lösa. Grundläggande socialskydd och försäkringar tillhandahölls genom gårdssamverkan hreppur. Beskydd och rättskipning tillhandahölls av goden. Skadlig maktkoncentration stävjades genom att goden, i sin religiösa roll, var bunden till lokala församlingar. Tingmännen var även skyddade mot godars godtyckliga maktutövning genom möjligheten att byta gode liksom avsaknaden av allmän beskattning.

När islänningarna antog kristendomen bröt de drastiskt med sin tradition, och tabut mot att inneha flera godeskap luckrades långsamt upp. Införandet av den generella fastighetsskatten införde snedvridande incitament på en annars välfungerande marknad. Det verkar som om Edmund Burke var något på spåren när han i Reflektioner om den franska revolutionen varnade för att bryta kontinuiteten med tidigare generationer och förändra för mycket, för snabbt. Ett sådant handlande menade han skulle leda till att “…ingen generation skulle mer kunna anknyta till någon annan. Människorna skulle bli föga bättre än sommarens flugor.” 

Det är såklart omöjligt att peka på enskilda åtgärder som hade kunnat rädda Fristaten från dess undergång, men en stor svaghet som möjliggjorde de negativa förändringarna var den enorma maktansamlingen i godeskapet. Då godarna hade total kontroll över vilka som deltog vid Alltinget kunde tingmännen inte förhindra införandet av allmän skatt på deras bekostnad. Godarnas maktbas var dock tingmännen som frivilligt anslutit sig till dem. Om tingmännen också varit delaktiga i lagstiftningen vid Alltinget är det svårt att se att en generell skatt såsom tiondet hade införts.

Adam Smith skrev på sin tid att slaktaren tjänar folket, men inte av välvilja, utan för sin egen vinning. Så länge godarna tjänade som mest genom att tillhandahålla tingmännen så bra tjänster som möjligt fanns en fungerande våldsmarknad. Smith varnade dock för karteller: “Människor i samma yrke råkas sällan ens för avkoppling och trevnad utan att samtalet slutar i en konspiration mot allmänheten”. Alltinget blev i detta avseende i praktiken en kartell för godarna, som likt slaktarna, i grund och botten hade sina egna och inte tingmännens egenintressen som högsta mål. Frågan är om inte systemet hade varit mer stabilt och motståndskraftigt om tingmännen hade haft mer direkt inflytande över den lagstiftande makten. Det är dock svårt att se att systemet hade fungerat om inte godarna hade haft viss makt över lagstiftningen, då en lagstiftande församling helt utan våldskapital av förklarliga skäl aldrig har fallit väl ut. En tvåkammarriksdag, med ett godehus och ett tingmanhus som balanserar godarnas våldskapital och deras tingmäns egenintresse hade möjligtvis räddat systemet från lagar som bara hade gynnat den ena parten.

Men trots sina brister visade det isländska systemet i sina glansdagar hur maktens decentraliserade natur, handeln med godeskapet och de ekonomiska incitament godarna agerade på en alternativ form av maktdelning. Det var ett system där den lagstiftande, dömande och verkställande makten var sammansvetsade med marknadsmekanismer som en balanserande motvikt.   

Alla som vill ha ett frihetligare samhälle kan lära sig något av Fristaten Island

Alla som vill ha ett frihetligare samhälle kan lära sig något av Fristaten Island. Fristaten som historiskt exempel visar att det vi idag betraktar som uteslutande statliga uppgifter kan existera på en fri marknad med valfrihet och pluralism som följd. Däremot verkar en sådan minimalstat kräva en någorlunda rigorös maktdelning – i vart fall med avseende på lagstiftningsmakten – och kulturell trögrörlighet för att kunna bevaras över en längre period. Med rätt sedvänjor och traditioner talar Fristaten för att nästan alla statens funktioner kan ersättas av marknaden. Den borde få liberaler att börja våga drömma om den minimala staten.