Yttrandefriheten är chanslös mot lättkränktheten

Europadomstolen fastslog förra veckan att en österrikisk kvinna som kallade profeten Muhammed en pedofil inte kunde åberopa sin yttrandefrihet. De böter hon fått för att ha ”förtalat religiösa doktriner” var, enligt Europadomstolen, fullt rimliga. Att inskränka yttrandefriheten är nämligen inget problem om det gäller att skydda andras ”religiösa känslor”.

Yttrandefriheten står inte högt i kurs i västvärlden. Det framgick exempelvis när en skotsk man dömdes för hatbrott för att han (som ett uttalat skämt) hade lärt sin flickväns mops att göra en ”Hitlerhälsning” med tassen, eller när en man i Belgien tidigare i år dömdes till 31 000 kronor i böter för att ha sagt ”Håll tyst, jag talar inte med kvinnor, att vara polis är inte ett jobb för kvinnor” när han blev stoppad i trafiken. Han blev det första offret för en lag som kriminaliserar ”sexism i det offentliga rummet”.

Denna försvagning av yttrandefriheten speglas i Europakonventionen, som erbjuder en lång rad grunder på vilka det är tillåtet att kränka medborgares yttrandefrihet – allt från nationell säkerhet till ”skydd för hälsa och moral”. Precis som äganderätten har yttrandefriheten reducerats till en teoretisk konstruktion, så full av undantag att den knappt existerar. Vi har äganderätt, men det är fritt fram för staten att ta det vi äger ifrån oss. Vi har yttrandefrihet, men bara om vi säger rätt saker.

Samtidigt har andra rättigheter begreppsmässigt svällt över sina bräddar. Just religionsfriheten är kanske det allra tydligaste exemplet. I sin rena form innebär den dels friheten att tro, utöva sin religion och byta religion, dels friheten från tro, det vill säga att kunna välja bort religion. Med andra ord: Att slippa förtryckas och förföljas på grund av ens tro, eller frånvaro av tro. I praktiken har religion däremot börjat användas som motiv för att ställa helt andra typer av krav på samhället, exempelvis att den som kränker en religiös persons känslor ska straffas för det.

Vi har äganderätt, men det är fritt fram för staten att ta det vi äger ifrån oss. Vi har yttrandefrihet, men bara om vi säger rätt saker.

Filosofen och idéhistorikern Isaiah Berlin beskrev redan på 50-talet hur olika frihetsbegrepp, som ofta retoriskt blandas samman, egentligen har olika innebörd. Det finns friheter som inte kräver något annat av omgivningen än att de lämnar personer ifred. Religionsfrihet i sin ursprungliga form kräver exempelvis inget annat än att man inte förtrycker och förföljer personer på grund av deras religion. Berlin kallade den sortens rättigheter för ”negativa rättigheter”, i kontrast till ”positiva rättigheter”, som bara kan tillgodoses genom aktiva insatser från omvärlden. Exempelvis talar man ibland om möjligheten att utbilda sig till vad man vill som en frihet, men ska alla människor kunna gå vilken utbildning de vill måste någon annan betala för det.

Samma logik kan användas på rättigheter. Det finns negativa rättigheter, som inte kräver att andra gör något aktivt, och positiva rättigheter, som i praktiken innebär att någon annans rättigheter måste kränkas. Ska man ha rätt till en utbildning måste någon annans äganderätt inskränkas. Ska man ha rätt att inte få sina känslor sårade måste någon annans yttrandefrihet inskränkas. På så vis har positiva rättigheter urholkat även de mest grundläggande negativa rättigheterna, som att få behålla de pengar man tjänar och säga vad man tycker.

Ramarna för yttrandefriheten blir snävare i takt med att allt fler åsikter blir förbjudna att yttra, som exemplet den bötfällde mannen i Belgien visar. Om religiösa kan kräva att ingen sårar deras känslor, varför ska inte kvinnor också få göra det? Varför skulle inte alla grupper få kräva det?

Inför den samtida lättkränktheten har yttrandefriheten i praktiken blivit chanslös. Det är en utveckling som måste bromsas.