Yttrandefriheten förmår inte skydda de folkvalda

Få personer har lyckats med bedriften att tvingas avgå två gånger. Laila Freivalds, socialdemokratisk veteran, tillhör den exklusiva skaran. Först ombildade hon sin hyresrätt i direkt strid med både S-politiken vid tiden och sina egna uttalanden, vilket ledde till att hon tvingades avgå som justitieminister. Ett par år senare, 2006, såg hon som utrikesminister till att släcka ner en hemsida med de uppmärksammade Muhammedkarikatyrerna, och när det avslöjades blev domen densamma.

Borde hon inte ha lärt sig första gången?

Ja, kanske. Men att en så erfaren politiker, som varit med om hårda drev och granskningar, ändå tog risken att medvetet bryta mot grundlagen för att stänga ned en sajt, säger något om den press som sattes på henne och på politiker över lag när de hamnar i den politiska brännpunkten. Det kan vara ett stundande Nato-medlemskap, hot om våld mot svenska ambassader eller företag utomlands, eller som i Freivalds fall, hot om internationell bojkott.

Mot just den pressen har vi grundlagar. De är inte utformade för lugna tider utan för att skydda demokratin mot pressade politiker och myndigheter. Folkvalda och byråkrater som förvisso alltid välkomnar yttrandefriheten i princip, men som tvingas hitta goda skäl att göra undantag. Institutionerna ska värna de långsiktiga principerna och hjälpa politiker att stå emot frestelsen att inskränka friheten.

Karikatyrernas skörd i svensk politik har emellertid  fortsatt. I dag meddelade Richard Jomshof att han lämnar sin post som ordförande för riksdagens justitieutskott till följd av misstankar om hets mot folkgrupp, efter ett antal inlägg på X (tidigare Twitter). Karikatyrerna i fråga pekar ut migranter från Mellanöstern som våldsverkare på ett mycket generaliserande och kränkande sätt. Olämpligt för en utskottsordförande, utan tvekan.

Olämpligt för en utskottsordförande, utan tvekan. Men borde det vara straffbart att tycka så?

Men borde det vara straffbart att tycka så? Och om mäktiga politiker som är med och styr landet väl tycker så, ska de inte kunna berätta det för oss? Har vi kortslutit systemet, så att demokratiska organ begår olagligheter?

Hets mot folkgrupp är troligtvis den svenska juridikens mest omdiskuterade brott. Innebörden av att den som “uttrycker missaktning för en folkgrupp, en annan sådan grupp av personer eller en enskild i någon av dessa grupper med anspelning på ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, trosbekännelse, sexuell läggning eller könsöverskridande identitet eller uttryck, döms för hets mot folkgrupp”, som lagtexten lyder, har diskuterats i decennier. Regeln är notoriskt rättsosäker. Att bära nazistiska symboler på allmän plats är straffbart oavsett sammanhang, har domstolar kommit fram till. Att bränna flaggor är det normalt sett inte.

Det har också uppstått en intressant och unik skillnad mellan vad som faktiskt står i lagen och hur brottet hanteras av myndigheter. Ibland talar man om att rättsvårdande myndigheter mer eller mindre spontant och outtalat har snävat in sin tillämpning, eftersom att en bokstavlig tolkning hade lett till konsekvenser som skulle vara helt främmande för ett land som Sverige.

Göran Lambertz, tidigare JK och justitieråd, har skrivit utförligt om fenomenet och riktat kritik mot det faktum att polisen tycks ha bestämt sig för att avkriminalisera sådant som politiken kriminaliserat, utan att någonting händer. Ska man, som straffbudet stadgar, dömas vid missaktning så pratar vi åtal i en helt annan omfattning.

Trots regelns redan breda omfång har det ofta argumenterats för att den behöver utvidgas, inte minst för att stärka skyddet för minoriteter. Ett ändamål som visserligen är sympatiskt, men där det inte finns mycket som talar för att det faktiskt skulle uppnås genom fler inskränkningar. I våras lades dessutom en ny kriminalisering till, riktad mot den som “förnekar, ursäktar eller uppenbart förringar ett brott som utgör eller motsvarar folkmord” eller ett antal andra internationella brott. 

Detta har skapat en alltmer förvirrad rättslig situation, särskilt kring frågor om islam och Palestina. Är det tillåtet att bränna en koran eller hylla Hamas? Ingen verkar veta. Att behandla yttrandefriheten på det sättet är knappast värdigt en rättsstat.

Men även om det finns en bred konsensus om att det inte har någon större effekt att straffa bort hat, så påverkar hotet om straff ändå människor. Det skapar rädsla för att yttra sig. Om syftet var att tysta debatten i gråzonerna, så har detta mål uppnåtts.

***

Det för oss till åtalet mot Jomshof. Det är högst oklart om hans yttranden är olagliga. Men oavsett om han fälls eller inte, så kommer hotet om åtal att få en avkylande effekt på debatten. För de som inte är lika hängivna som Jomshof, och inte vill riskera åtal, uppmärksamhet och straff, kan detta vara allt som behövs för att tystna.

Att en riksdagsledamot eventuellt åtalas för yttranden kopplade till politiken vore unikt i Sverige. Och tur är väl det. Det är helt främmande för en liberal demokrati att åtala för åsikter och kyla av debatten. Det är därför vi ansträngt oss för att undvika inskränkningar i den offentliga debatten, inte minst de som är sprungna ur pressade politiker och myndigheter. 

Tryckfrihetsförordningen är världens äldsta och kanske starkaste skydd för pressfrihet. Yttrandefrihetsgrundlagen, som kom till för att utvidga tryckfrihetsprinciperna till radio, tv och digitala medier, ger oss ytterligare ett skydd mot politiker som vill kompromissa med yttrandefriheten. Här finns mekanismer som ensamansvar, exklusiv behörighet, tryckfrihetsjury och censurförbud. Men det skyddet är begränsat och i vissa fall föråldrat. Det erbjuder mycket mindre skydd för yttranden på sociala medier än om de skett i en tidning eller i riksdagen – en effekt som egentligen aldrig varit avsedd. 

I många andra länder finns istället ett starkare och mer generellt skydd. Vanligt är att folkvalda åtnjuter immunitet mot åtal eller andra försök att inskränka deras roll som företrädare, i syfte att förebygga såväl faktiska åtal som den självcensur som kommer med gummiparagrafer. 

Riksdagsledamöter har full immunitet för yttranden i kammaren och i riksdagsarbetet.

Också i Sverige finns ett immunitetssystem. Riksdagsledamöter har full immunitet för yttranden i kammaren och i riksdagsarbetet. Ledamöterna kan, tekniskt sett, kalla statsråd eller andra makthavare i samhället för lögnare och bedragare utan att oroa sig för reprimander, annat än från väljare. De är också skyddade mot frihetsberövanden, som ju skulle kunna hindra dem från att närvara vid omröstningar. 

Det här var helt logiska mekanismer att införa när riksdag, regeringen och kunglig majestät primärt verkade som de gjorde i demokratins barndom, i kammare och konselj, men täcker av förklarliga skäl inte in sociala medier och digitala verktyg. 

Vid Laila Freivalds (andra) fall fungerade institutionerna för att skydda pluralismen. Media kunde granska, tidningar publicera och folkvalda kritisera henne till en rättmätig avgång. Men i fallet Jomshof är det tvärtom. Alla kan se vad han skriver, och alla kan ta ställning.  Demokratin fungerar som tänkt. Men då griper myndigheterna in med stöd av gummiparagrafer och kyler om inte annat ner debatter. Eventuellt kommer myndigheter att åtala en av folkets främsta företrädare på grund av hans åsikter som ingen kan ha missat att han valts på. 

Det är ett systemfel. Svenska politiker borde i betydligt högre grad vara immuna mot åtal för sina yttranden. Politiker ska självklart ställas till svars – men det ska ske på valdagen.