Zombier gör oss omoraliska

Inne på sin sjunde säsong börjar hyllade zombieserien The Walking Dead att bli smått outhärdlig. Det är uppenbart att konceptet har överlevt sig självt. Det hela påminner om den gamla sortens plattformsspel med bana efter bana som i allt väsentligt liknade varandra förutom att svårighetsgraden höjdes successivt med allt svårare ”bossar” i slutet.

Så är det i The Walking Dead: Den lilla gruppen överlevare kämpar på, hittar en plats där de kan slå ner sina bopålar. Bygger en tillvaro. En läskig skurk gör entré. Allt kastas över ända. Den idylliska tillvaron slås i spillror och den lilla gruppen överlevare är tillbaka på ruta ett. Men för att hålla intresset vid liv blir skurkarna mer och mer sinistra, våldet blodigare och tortyrscenerna mer utdragna och makabra. Till slut är det bara tröttsamt.

Om den gamla motståndaren ”The Governor” hade en komplex personlighet och en någorlunda trovärdig bakgrundshistoria så är den nya superskurken Negan helt igenom superond och sadistisk på ett rent skrattretande sätt. Det hela urartar i en orgie i sadistiskt effektsökeri.

Tröttsammast är dock de odöda, som trots allt utgör seriens huvudtema men som alltmer tycks ha spelat ut sin roll. Det känns som att både publiken och seriens skapare har tröttnat på detta inslag vars förekomst blir allt mer sporadiskt och pliktskyldigt. Från att ha varit skrämmande och livsfarliga monster i de första säsongerna tycks de numera närmast ofarliga, eller åtminstone extremt lätta att ta kål på. De expedieras på löpande band för att inte ta fokus från huvudhandlingen.

Att ställa grupp mot grupp är emellertid inte lika oproblematiskt i dagens populärkultur som under John Waynes dagar.

En förklaring till denna märkliga utveckling skulle kunna vara att zombietemat i själva verket mest är ett svepskäl för att få berätta en helt annan historia. Zombieapokalypsen är ramverket, men berättelsen handlar inte om de odöda, utan om de överlevande. Zombiegenren har blivit i princip den enda genre där det postapokalyptiska temat kan utforskas, men inte nog med det: den har också blivit i princip den enda genre där gruppdynamik och social dramatik under trycket från hotet från ”den andre” kan utforskas.

Enligt dagens identitetspolitiska aktivister, och postkoloniala teoretiker som Edward Said, bör olika grupper endast skildras av sådana som själva ingår i gruppen. Saids mest epokgörande Orientalism är en genomgång av västerländska skildringar av orienten och orientaler som ”den andre”, och utgör i praktiken en enda lång anklagelseakt. Denna typ av misstänkliggörande av konstnärliga skildringar av andra kulturer än den egna har skapat ett dilemma för dagens kulturskapare.

Zombiegenren har visserligen, ända sedan den första zombiefilmen White Zombie gick upp på biograferna 1932, varit en spegel av samtidens politiska trender och oro. Då var det den amerikanska publikens rädsla för det kaos och den vidskeplighet som den haitiska voodookulturen representerade som filmskaparna vädjade till. Under det kalla kriget avspeglades rädslan för kommunismen och för atomkrigets verkningar i filmer som The creature with the atom brain (1955) och under Vietnamkrigets och medborgarrättsrörelsens amerikanska 1960-tal fick tidens spänningar sitt utlopp i den film som skulle sätta mest avtryck på genren av dem alla: The night of the living dead (1968).

Tider av oro brukar innebära ett uppsving för kulturyttringar på temat vi och dem, där huvudpersonernas kollektiv ställs inför hotet från ett främmande kollektiv. Vanligtvis hämtas berättelserna från historien. Cowboyer och indianer var ett vanligt tema under det kalla kriget, för att inte tala om alla filmer och andra världskriget, där demoniska tyskar eller japaner fick spela rollen av ”den andre”.

I dag lever vi återigen i tider av oro. Oro för klimatapokalyps, islamisk terrorism, massinvandring, högerpopulism, vänsterpopulism, lågkonjunktur, den europeiska unionens expansion eller sönderfall (beroende på var man själv står i frågan) är några av de saker som människor oroar sig. Som ett brev på posten kommer uppsvinget för undergångstemat i kulturen, och vi och dom-perspektivet i filmer och tv-serier. Detta har även satt sitt avtryck på zombiegenren.

Att ställa grupp mot grupp är emellertid inte lika oproblematiskt i dagens populärkultur som under John Waynes dagar. Att använda sig av historiska konflikter, och än värre etniska eller religiösa sådana, som bakgrund för dramatik ur den allmänmänskliga konflikten mellan ett ”vi” och ett ”dem” låter sig helt enkelt inte göras i dagens nervösa kulturklimat. Åtminstone inte utan att någon ilsken intressegrupp som påstår sig företräda den ena eller andra grupperingen rycker ut för att misstänkliggöra såväl kulturyttringen som dess upphovsmän.

Att någon som tillhör en grupp som enligt vissa postmarxistiskt färgade maktanalyser anses vara underordnad skulle framställas på ett sätt som skulle kunna uppfattas som negativt, eller ens stereotypt, är nämligen otänkbart i den politiserade samtidskulturen. Att den är politiserad framgår av att personer som tillhör grupper som av vänstersidan anses vara överordnade: män, vita, företagare och så vidare kan karikeras fritt utan reaktioner.

Zombien har blivit filmskaparnas utväg ur detta dilemma. Genom de odöda avhumaniseras ”den andre” så fullständigt att ingen grupp kan känna sig träffad och kränkt. Problemet är bara att zombien är helt värdelös som metafor för ”den andre”. Avhumaniseringen gör dem till platta och ointressanta motståndare.

Avhumaniseringen gör dem till platta och ointressanta motståndare.

Konflikter mellan cowboyer och indianer, mellan tyskar och allierade, mellan spartaner och perser eller mellan korsriddare och Saladins muslimska arméer innebär, tvärtemot vad identitetspolitikerna hävdar, att det går att sätta sig in i och identifiera sig med ”den andre”. Bara för att man är vit betyder det inte att man tar cowboyernas parti. Den andres perspektiv kan rentav vara att föredra. Med zombier är det emellertid omöjligt. Denna avhumaniserade ”den andre”, kliniskt befriad från attribut som riskerar att få någon grupp att känna sig utpekad och förolämpad, medger inte för publiken att ta dennas parti. Zombien är ett objekt, inte en person. Därför kan protagonisterna hugga huvuden och krossa skallar på den andre utan moraliska betänkligheter.

När de moraliska betänkligheterna försvinner vid mötet med den andre försvinner också det som gör konflikten med den andre intressant och till ett tema i mänsklig epik och dramatik sedan tidernas begynnelse. Att kämpa mot zombier är inte att kämpa mot en identifierbar fiende, med en egen agens, utan snarare som att kämpa mot naturkrafterna, eller mot vilda djur.

Man skulle kunna säga att zombiegenren därför inte alls är en utväg ur det dilemma som den politiska korrektheten har ställt dagens film- och tv-skapare inför. Tvärtom har den fört oss tillbaka till ruta ett: det totala avhumaniserandet av den andre. Med zombieserierna återförs vi till en primitiv syn på den andre som något fullständigt väsensskilt, som inte omfattas av samma moraliska regler som oss övriga.

Det är samma synsätt som möjliggjort mänsklighetens värsta förbrytelser och historiens största humanitära katastrofer. När vi duckar för svåra moraliska dilemman öppnar sig i stället omoralens bottenlösa avgrund.