Snart är alla ledarskribenter

Genom sin strävan efter självständighet och oberoende från partiväsendet har ledarsidorna grävt sin egen grav. Det menade journalistikprofessorn Stig Hadenius för sexton år sedan i en artikel på Dagens Nyheters debattsida (24/2 2001). Enligt honom var den partipolitiska prägeln det viktigaste konkurrensverktyget för ledarjournalistiken och utan denna skulle de framväxande kolumnerna, debattsidorna och nyhetsanalyserna helt dominera.

Artikeln skrevs med anledning av Lars Nords avhandling Vår tids ledare (Carlsson förlag, 2001), i vilken denne ser dystert på ledarjournalistikens framtid. Några år senare, 2007, skrev Bertil Torekull, tidigare chefredaktör på Svenska Dagbladet och Dagens Industri: ”Skrota hela detta pretentiösa blandsystem, denna publicistiska blindtarm”, i en debattartikel i Dagens Nyheter.

Sedan dessa har utvecklingen gått åt ett helt annat håll. I en krönika i Sveriges Radios ”Godmorgon världen” från 2015, beskriver journalisten Po Tidholm ledarskribenterna som 2000-talets mediala stjärnor: ”Ledarredaktionerna sätter agendan och skapar nyheterna som tidningens inte särskilt oberoende journalister måste rapportera om. Åsikter – vid sidan av kattungar och nakenchocker – har fått en allt större betydelse i den digitala miljön, och skribenter som kan leverera dem har fått framlyfta positioner”, säger han.

Kommenterande nyhetsjournalistik är inte något nytt fenomen.

För dem som följer samhällsdebatten är det tydligt att många ledarskribenter i dag har en grundmurad roll i opinionsbildningen. Samtidigt hade Hadenius rätt i en sak: Analyser och kommentarer på nyhetssidorna tar allt större plats i anspråk i tidningarna och framstår ofta som en blandning av nyhets- och opinionsjournalistik. Detta utgör ett reellt hot mot ledarjournalistiken, även om nyhetsjournalisterna inte som ledarskribenterna intar någon tydlig position i opinionen. Det finns därför anledning att fundera över om denna utveckling till slut kommer sluka genren.

Tidningsmännens opinionsbildande roll

Kommenterande nyhetsjournalistik är inte något nytt fenomen. I Opinionsjournalistik (Studentlitteratur, 2008) skriver journalisten Magdalena Nordenson hur den kan spåras tillbaka till kaffehusen i 1700-talets London. Efter att England avskaffat censuren 1695 blev dessa en populär mötesplats för dem som ville diskutera politik; herrar satt med sina kritpipor vid långa bord och avhandlade de senaste nyheterna. Kaffehusen fick också sitt eget profilerade klientel. På Lloyds dryftade de rika köpmännen aktiernas utveckling, medan sändebud och bankfolk hade överläggningar hos Robins och Mrs Rocheforts.

I Buttons kaffehus umgicks flera av de män som sedermera skulle spela en stor roll för tidningarnas utveckling, grundarna till The Tatler, The Spectator och The Guardian: Joseph Addison (1672–1719) och Richard Steel (1672–1729). För att möta läsekretsen ska Joseph Addison ha satt upp en brevlåda formad som ett lejonhuvud på Buttons. I lejonets gap kunde den som kände sig manad lägga ett bidrag till hans tidningar. ”Allt som lejonet sväljer ska jag smälta till läsekretsens nytta…”, ska han ha sagt.

Den ena tänder diskussioner och den andra observerar och kommenterar vad som sedan sker.

Medieforskaren Göran Leth har i sin avhandling Braständaren och iakttagaren (B Östlings bokförlag, 1996) studerat den engelska pressen på 1700-talet, bland annat genom en omläsning av den engelska essäpressen från denna tid. Braständaren och iakttagaren är två journalistroller som utkristalliserar sig för Leth. Den ena tänder diskussioner och den andra observerar och kommenterar vad som sedan sker. Leth gör jämförelser med dagens journalistik och drar bland annat slutsatsen att utvecklingen av nyhetsjournalistiken som mer tolkande och personlig kan ses som en rörelse tillbaka mot denna essäform.

Svenska Olof von Dalin (1708–1763) startade tidningen Then Swänska Argus 1732 med inspiration av The Spectator och The Tatler. I 104 nummer resonerade Dalin med läsarna genom sagor, brev och fingerade dagböcker. Tidningen var den första i sitt slag i Sverige och därmed banbrytande. Dalin konstaterade också förnöjt att hans tidning ”gjort buller i riket”, trots att censuren ännu inte avskaffats i Sverige och en censor granskade varje tidning före utgivning.

När Tryckfrihetsförordning (TF) infördes i Sverige år 1766 startades en rad tidningar med fokus på politisk opinionsbildning. Poeten och akademiledamoten Johan Henric Kellgren (1751–1795) var länge redaktör för Stockholms Posten, grundad 1778. Den blev en ledande kraft för upplysningstidens liberala idéer. I denna publicerades bland annat den kända artikeln ”Till Stockholms pigor”. I texten använder skribenten Carl Peter Lenngren (1750–1827) en deg som metafor för att visa att pigorna är knådade ur samma ingredienser som husmödrarna, och således lika mycket värda som de.

Länge var Segerstedt ensam i sin kamp; han blev bespottad på gatan och kung Gustaf V bad honom ”ta reson”.

En av de kanske viktigaste händelserna i Sveriges presshistoria var när Lars Johan Hierta (1801–1872) grundade Aftonbladet år 1830. Han stred så envetet för liberala idéer, som rösträtt och näringsfrihet, att kungen ideligen drog in hans publiceringstillstånd. Hierta bytte i samma takt namn på tidningen (till Aftonbladet två, tre, fyra och så vidare) för att därigenom komma runt detta, till den kungliga indragningsmakten avskaffades år 1844–45.

År 1864 grundande Rudolf Wall (1826–1893) Dagens Nyheter och drev i den bland annat frågorna om att avskaffa döds- respektive vatten och bröd-straffet. Han blev känd för sina ”sextummare” som var korta, snärtiga och betydligt mer lättlästa ledare än de texter som exempelvis publicerades i Aftonbladet.

I Svenska Dagbladet (grundad 1884) och Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning (1819) började ledare publicerades dagligen från slutet av 1800-talet.

Partipressen och parlamentarismens genombrott

I samband med Socialdemokratiska arbetarpartiets, Liberala Samlingspartiets och Allmänna valmansförbundets grundande i slutet av 1800- och början av 1900-talet inleddes nära relationer till de opinionsbildande tidningarna. Många tidningsredaktörer var politiskt aktiva; Hjalmar Branting (1860–1925) var huvudredaktör för tidningen Socialdemokraten och samtidigt Socialdemokraternas partiledare. Allan Hernelius (1911–1986) var riksdagsledamot i Högerpartiet och på samma gång chefredaktör för Svenska Dagbladet. Under andra världskriget var en av tio riksdagsledamöter redaktör.

En viktig opinionsbildare vid den här tiden var Torgny Segerstedt (1876–1945). Han var huvudredaktör för Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning 1917–1945 och tog på ledarplats strid mot Lenins socialism, Mussolinis fascism och kanske främst mot nationalsocialismen i Tyskland. I spalten I dag kallade han Hitler för ”en förolämpning” och kritiserade den svenska staten för undfallenhet, varpå han fick flera nummer av sin tidning konfiskerade. Länge var Segerstedt ensam i sin kamp; han blev bespottad på gatan och kung Gustaf V bad honom ”ta reson”. För de liberala idéerna, skärpan i språket och modet att gå rakt på sak i sin opinionsbildning är han en ständigt aktuell inspiration för eftervärlden.

När Expressen startades 1944 framhölls att en tydlig skiljelinje skulle gå mellan den politiska linjen på ledarredaktionen och nyhetsredaktionen. Det visade sig vara ett PR-mässigt genidrag.

En annan framstående opinionsbildare var Herbert Tingsten 1896–1973, chefredaktör för Dagens Nyheter 1946–1959. I Den svenska pressens historia står att ”Ingen enstaka publicist har styrt samhällsdebatten i landet som Herbert Tingsten gjorde under sina chefredaktörsår”. Tingsten var hård i sin samhällskritik och liksom Segerstedt fördömde han samtidens diktaturer.

Under Tingstens tid stod Dagens Nyheter Folkpartiet nära. I rapporten Ledarsidan som varumärke, drar Johan Söderström slutsatsen att Tingsten var orsak till att ledarsidornas band till partierna så sakteliga började försvagas i slutet av 1950-talet. Han tog nämligen oväntad ställning för den socialdemokratiska linjen i den inflammerade ATP-frågan. Han vägrade också att rekommendera Dagens Nyheters läsare att rösta på Folkpartiet i valet 1958.

Partipressen avvecklas

Under 1970-talet lösgjorde sig tidningarna från de politiska partierna och många av dem lade till ”oberoende” framför partibeteckningen. Dagens Nyheter övergick 1972 till att enbart bara kalla sig ”oberoende” men återvände 1998 till titeln ”oberoende liberal” med förklaringen att man ville tydliggöra sin politiska ståndpunkt. Gustaf ”Buster” von Platen (1917–2003), chefredaktör för Svenska Dagbladet 1974–1982, skrev hånfullt i sina memoarer att:

Dagens Nyheter kämpade med vad som kallades för inre svårigheter, men i realiteten handlade det om ett inre sönderfall, politiskt och moraliskt – ledarsidans åsikter förklarades vara ”oberoende” av allt utom ledarskribenternas personliga åsikter.

Fram till 1940-talet färgades också tidningarnas politiska hemvist av sig på nyhetsplats. Men när Expressen startades 1944 framhölls att en tydlig skiljelinje skulle gå mellan den politiska linjen på ledarredaktionen och nyhetsredaktionen. Det visade sig vara ett PR-mässigt genidrag, varpå andra tidningar följde efter.

Von Platen beskriver även hur ledarredaktionen ansågs politiskt besudlad och därför inte fick delta i den nyhetsorienterade verksamheten. Enligt honom var det också en av de viktigaste principerna på tidningen att dra en hårt bevakad gräns mellan nyheter och opinionsbildning.

Von Platen beskriver även hur ledarredaktionen ansågs politiskt besudlad och därför inte fick delta i den nyhetsorienterade verksamheten.

Enligt von Platen berodde detta till stor del på efterdyningarna av 1968 års kulturrevolution. Många journalister som anställdes sympatiserade, enligt von Platen, med de vänsterradikala åsikterna och genom att åtskilja ledarsidan från resten av tidningen kunde dessa känna sig hemma på arbetsplatsen. Samtidigt kunde man därmed också ställa krav på att de inte färgade sitt arbete politiskt.

I dag har tröskeln mellan ledar- och nyhetsredaktionen blivit lägre, inte minst på grund av den kommenterande journalistiken på nyhetsplats. Men på många tidningar finns fortfarande en tydlig markering mot det ”politiskt besmittade” materialet på redaktionerna. Materialet kan dock ofta vara svårt att skilja åt. Hans Månson, tidigare chefredaktör på Sydsvenska Dagbladet, skrev i Pressens tidning (31/8 2006) hur han för en läsare förklarade skillnaden mellan ledare och kommenterande nyhetstexter med att de senare har ”ojämn höger”.

Denna sammansmältning av ledar- och nyhetsmaterial uppfattas av många ledarskribenter som problematiskt. Enligt Dala-Demokratens ledarskribent Robert Sundberg överskuggar kommentatorerna på nyhetsplats många gånger ledarskribenterna. ”Det tycker jag är synd”, skriver han. ”En ledarsida är mycket ärligare än kommentatorerna på nyhetsplats, eftersom ledarsidan är så att säga varudeklarerad med en politisk hållning, vilket inte kommentatorerna på nyhetsplats är” (12/12 2005).

I Tyckandets tid skriver Lars Nord och Elisabeth Stúr att den kommenterande nyhetsjournalistiken riskerar att underminera trovärdigheten för hela den opinionsbildande genren.

Martin Tunström, politisk chefredaktör i Barometern, är inne på samma linje som Sundberg. I Svensk Tidskrift (19/4 2013) tar han upp det faktum att ledarsidan tappat sin roll som ”tidningens röst”. Att ledarjournalistiken förminskas till personligt tyckande samtidigt som starka åsikter oemotsagda får plats på andra sidor i tidningar är enligt Tunström oroväckande. Det är ledarskribenter som är ”högutbildade i att analysera politik, eller att förstå konjunkturrapporter”, skriver han. Enligt Tunström finns ”kvalitetsjournalistiken på sidan två i många svenska tidningar, trots att genren kallas för åsikter eller till och med debatt på något håll”.

Att ledarskribenter utsätts för konkurrens i den egna tidningen kan ses som en potentiellt kvalitetshöjande faktor för det journalistiska material som produceras. I Tyckandets tid: den journalistiska kommentaren i tre svenska valrörelser (Stiftelsen institutet för mediestudier, 2009) skriver tidigare nämnda Lars Nord och medieforskaren Elisabeth Stúr att den kommenterande nyhetsjournalistiken riskerar att underminera trovärdigheten för hela den opinionsbildande genren. De menar att dessa texter ofta får oproportionerligt stor plats i förhållande till det ämne som behandlas, och alltför ofta fylls med rena spekulationer och tomma gissningar om det politiska spelet. Så småningom börjar publiken naturligtvis misstro skribenterna, vilket kan smitta av sig på ledarskribenternas anseende.

Nord och Stúr menar också att nyhetsjournalister hellre behandlar politiska processer än politikens innehåll. Ett skäl till detta är, enligt författarna, att analyser av innehållet i politiken lättare kan uppfattas som partisk. De skriver att till skillnad från ledare ”där olika åsikter dryftas i tidningar av olika politisk färg, finns i den kommenterande journalistiken en större risk för konformism och ’packjournalism’”.

Generellt är ledarskribenterna i högre grad i fokus än sina kollegor på nyhetsredaktionerna.

Trenden med analyser och kommentarer på nyhetsplats, som ofta utmynnar i en typ av opinionsbildning, lär fortsätta. Inte minst eftersom journalisterna själva driver utvecklingen; internationella undersökningar visar att en majoritet av dagens journalister anser denna genre och del av yrket som ”mycket viktig” eller ”viktig”.

Ledarskribenternas får i stället konkurrera med sina tydligaste särdrag: Den uttalade ideologiska dimensionen, samt förmågan att kommentera innehållet i politiken.

Ägarnas relation till ledarsidan

En sak som förändrats över tid och inte verkar vara på tillbakagång är ägarnas relation till tidningens politiska färg. Ägarna väljer politisk redaktör och detta görs förvisso ofta med omsorg, men generellt är inte ambitionen att föra fram ägarens åsikt och bilda opinion i dess namn. Exempelvis äger borgerliga tidningar numer ofta sina socialdemokratiska konkurrenter och Schibsted äger exempelvis både Aftonbladet (oberoende socialdemokratisk) och Svenska Dagbladet (obunden moderat). Snarare har det blivit viktigare för ägarna att ledarsidorna, liksom resten av det redaktionella materialet, driver internettrafik och därmed lockar annonsörer.

Och nog gör många ledarsidor det. Utvecklingen har inte gått åt det håll Nord, Hadenius och Torekull förutspådde. Ett av huvudskälen till ledarsidornas uppsving är sannolikt digitaliseringen av tidningarna och att ledarsidorna därmed blivit tillgängliga för fler. Många ledarskribenter har blivit starka varumärken i sig själva. I min uppsats i ämnet där jag gjort en uppföljning av Lars Nords enkätundersökning bland ledarskribenter, visar resultatet att ledarskribenterna värderar aktualitet och nyhetsorientering i högre grad än 1993 och deras egna intressen i högre utsträckning styr ämnesvalet, än exempelvis de närstående politiska partiernas dagordning.

Kanske kommer vi åter att se ideologiskt färgade tidningar, men ledda av den politiska redaktörens åsikter snarare än ägarnas.

Generellt är ledarskribenterna i högre grad i fokus än sina kollegor på nyhetsredaktionerna, genom en hög andel signerade ledare, ofta illustrerad med framträdande bylinebild. Skribenterna syns i morgonsoffor på tv och inte minst i sociala medier. Med digitaliseringen har det också blivit enklare att utvärdera intresse och genomslag för olika ämnen, vinklar och stilistisk form vilket i sin tur ständigt ger ny information för att kunna öka populariteten för ledarsidan och dess skribenter.

Även om ledarjournalistiken fortfarande står inför stora utmaningar, inte minst i konkurrensen med nyhetsjournalistiken, är det uppenbart att den står starkare än på länge. En möjlig utveckling är att åtskillnaden mellan ledar- och nyhetsredaktioner kommer visa sig vara en parentes i historien. En tydlig trend är att medierna, såväl som olika journalistiska genrer, konvergerar. Parallellt med detta sker en divergens, en utveckling där medierna nischar sig för att nå genom bruset. Kanske kommer vi åter att se ideologiskt färgade tidningar, men ledda av den politiska redaktörens åsikter snarare än ägarnas.