Smedjans sommarredaktion
Under sommaren förvandlas Smedjan från magasin till ledarsida, där våra sommarsmeder dagligen kommenterar svensk, europeisk och global politik i kortare texter. Välkommen att läsa! Läs mer
Samhälle Ledare
Vi behöver fler som Ozzy Osbourne
Ozzy Osbournes död har skakat musikvärlden – men också påmint oss om något större. Hans liv och karriär speglar hur tätt sammanflätad musik och politik är. När tonerna tystnar väcks frågorna om musikkulturens kraft och dess roll i politiska rörelser. Det skriver Bean Khalil.
Vad Osbourne gjorde för sin tid är svårt att sammanfatta, men den röda tråden är det faktum att han inte bara gjorde “en sak”. Hans karriär var så lång att han både påverkade sin tid och blev påverkad av den.
Från sin uppväxt i efterkrigstidens sönderbombade Birminghamn, genom sin långa karriär som frontfigur i hårdrocksgruppen Black Sabbath under Harold Wilsons försök att tämja den vetenskapliga renässansen i 1960-talets Storbritannien, till sin karriär som soloartist under Thatchers individvurmande, för att sedan i takt med MTV:s erövrande bli en pionjär inom TV-världen genom dokusåpan The Osbournes. I slutet av sin livstid hade Osbourne även följt trenden och startat en egen podcast.
Musikkulturen har alltid varit en del av politiken
Ozzy Osbournes berättelse är en berättelse om det nära band som politik och kultur delar. Musikkulturen har alltid varit en del av politiken. Den samtid musiken formas i kan i någon mån alltid härledas till stora politiska skeenden – och de ramar politiken handlar inom är alltid satta av den kultur den får utövas inom.
Tillsammans bildas därför en konstruktion där både musik och politik samexisterar och konstant utvecklar rörelser och motrörelser i reaktion mot den andre. Vietnamkriget skapade hippierörelsen. Men hippierörelsens tillhörande bohemiska identitet var även det som banade vägen för Richard Nixon att gå till val på ett budskap om att återskapa lag och ordning.
Men även om Black Sabbath inte var ett politiskt band så innehöll låtarna teman som var just det. I låten “War pigs”, släppts under Vietnamkriget, hörs:
Generals gathered in their masses
Just like witches at black masses
Evil minds that plot destruction
Sorcerer of death’s construction
In the fields, the bodies burning
As the war machine keeps turning
Vietnam blev en enande motståndsfråga och musik blev rörelsens sätt att kommunicera.
Men musiken har även påverkat politiken. När Bruce Springsteen sjöng i Östberlin 1988 gjorde han det förvisso samtidigt som han flaggade för att han inte var där för att stötta någon regering eller motståndsrörelse. Men när publiken, som utgjordes av 300 000 östtyskar, hörde hur den raspiga stämman basunerade ut orden “Born in the U.S.A.” kunde de inget annat än att drömma sig bort mot Liberty Island och Frihetsgudinnan. När Berlinmuren väl revs reste David Hasselhoff dit för att stå på en rödvitrandig lyftkransbur och sjunga “Looking for freedom”. Hasselhoff har än idag en särskild plats i det tyska minnet.
I USA har musiken alltid varit något som enat. Det har varit allt ifrån frihetssånger vid lägerelden till bluestoner för att ventilera hjärtesorg. Men särskilt under tidigt 1960-tal kom musiken att spela en central roll för att både lyfta och ena. När medborgarrättsrörelsen samlade folkmassor för att mötas utanför Lincolnmonumentet och höra en viss pastor berätta om sin dröm så nynnade alla demonstranter på Sam Cookes ord i “A Change is Gonna Come”:
I was born by the river
In a little tent
Oh, and just like the river, I’ve been running
Ever since
It’s been a long
A long time coming, but I know
A change gon’ come
Oh yes, it will
Och likt demonstranterna så tog även Barack Obama hans ord i mun när han i sitt segertal 2008 proklamerade att förändring nu faktiskt hade kommit.
Även i Osbournes hemland Storbritannien har både politiken påverkat musiken och musiken politiken. När Margaret Thatcher på 1980-talet stängde ner Birminghams kolgruvor resulterade det först i våldsamma demonstrationer. Men missnöjet fick även utlopp på andra sätt. En motkultur växte fram – den brittiska punken gjorde entŕe.
Men där Britpop-grupper snabbt föll i glömska behöll Ozzy Osbourne sin stjärnglans
När Tony Blair och hans New Labour kom till makten så gjorde han det på en genuin våg av framtidsoptimism. Blair skulle skapa ett nytt, vitalt och progressivt land och lämna det ärkekonservativa samhället han ärvt bakom sig. I Blairs fall amplifierade musiken hans framtidsbudskap. Band som Oasis och The Blur visade att nationen inte alls hade sina bästa dagar bakom sig. När Spice Girls sedan blev en av världens mest framgångsrika popgrupper var Storbritannien lika associerat med Big Ben som det var med unga coola popgrupper.
Men där Britpop-grupper snabbt föll i glömska behöll Ozzy Osbourne sin stjärnglans. Det var för att Ozzy – trots att han följde med i strömningarna och formades av sin omvärld – aldrig gav vika. Ozzy Osbourne stod för det han tyckte och lät inte kommersiella intressen stå i vägen för åsikterna. Han var inte rädd att kritisera varken brittisk politik eller amerikanska presidenter de tillfällen han ansåg att det behövdes.
Det krävdes desto mer av världens största popstjärna Taylor Swift innan hon – i valrörelsens slutskede – valde att ta ställning mot Donald Trump. Men Swift är inte heller ensam. Den typ av artister som en gång vågade ljudsätta världens motrörelser finns inte längre kvar. Vad som har ersatt dem är intetsägande uttryck för att undvika att förlora lyssnare.
Det är synd, då inte minst dagens USA är i starkt behov av en ny motkultur.