Samhälle Krönika
Än finns det tid för högern att skifta attityd
Budgeten illustrerar att högern fortfarande spelar på den socialdemokratiska planhalvan av politiken. Ska man vinna valet krävs ett annat sätt att se på politik, på företagare och fria individer, skriver Carolin Dahlman.
Tyvärr har Tidöpartierna använt tiden vid makten mest till att rensa upp efter vänstern, men glömt att förklara sin vision. Därför kan skamlösa vänstern vinna.
På ett seminarium för entreprenörer fick jag nyligen höra en intressant teori om att människor kan ha tre sorters attityd. Antingen är vi ”rigida” – lite fyrkantiga, fokuserade på rutiner. Eller så är vår attityd ”growth” – anpassningsbar och kreativ. Den ena gruppen blir upprörd över problem, medan den andra finner lösningar.
Båda förhållningssätten är dock defensiva, i så måtto att de reagerar på det befintliga läget.
Den tredje attityden kallar den australiensiske affärsmannen Aaron Sansoni för ”empire”. Med en sådan begränsas man inte av vad som gäller i dag utan tänker offensivt och annorlunda.
Jag tänker på detta när jag betraktar svenska partier inför valet 2026. Det är så talande att båda blocken befinner sig i reaktivt läge, och saknar det driv som gör många företagare framgångsrika.
Sverige rankas som nummer ett i EU vad gäller innovationer. Detta gäller dock inte inom politiken. Där är tillbakablickar, nostalgi och minnen om fornstora dar dominerande. Lappande och lagande är norm.
Båda blocken härmar varandra, följer samma modell kring hur Sverige ska styras, och tävlar mest om detaljer inom boxen.
Båda blocken härmar varandra, följer samma modell kring hur Sverige ska styras, och tävlar mest om detaljer inom boxen. Vem är tuffast mot gängen? Vem vill ha stramast migration? Vem ger generösast till familjer?
Skillnaden mellan höger och vänster är ibland svår att se. Oppositionen vill såklart se diverse bidrag, men även Tidöpartierna vill ”stärka människors plånböcker”, exempelvis genom sänkt förskoleavgift och elprisstöd. Ulf Kristersson (M) talade i regeringsförklaringen om jämlikhet och om att den nordiska välfärdsmodellen är unik. Den förutsätter att vi alla anstränger oss efter bästa förmåga. ”Så ser det goda samhällskontraktet ut mellan medborgarna och det offentliga”, sa statsministern.
Den individualistiska liberalismen och konservatismen var långt borta. Temat var att politiker uppifrån ska fylla plånböcker. Vi har en plikt att anstränga oss, arbeta för det gemensamma. Företagen finns för att skapa jobb och skatter sänks för att få igång tillväxten.
Jag förstår att det är svårt att tänka nytt och presentera ”frihet med ansvar” på riktigt. Vi svenskar är – efter decennier i socialismens våld – analfabeter vad gäller att ta hand om oss själva. Men om högern vill bygga ett nytt Sverige behövs starka människor snarare än en stark stat. När ska Tidögänget skifta i den riktningen?
***
Tidöpartierna presenterar i dagarna en mycket stor budget med satsningar på 80 miljarder kronor. De största delarna handlar om skattesänkningar. Sänkt matmoms. Sänkt skatt på arbete, främst för heltidsarbetande låg- och medelinkomsttagare. Sänkt skatt för pensionärer. Sänkt elskatt. Sänkt skatt på sjuk- och aktivitetsersättning. Gott så. Högerväljare jublar. Men det presenteras som en present för att vi ska konsumera mera. Skattesänkningar säljs in som vore de bidrag.
Regeringen sänker kostnaderna för att anställa unga under en period, sänker skatten för småföretag och minskar företagens administrativa kostnader. Bravo. Men varför? Jo, för att få ner arbetslösheten – inte för att hårt arbetande risktagare ska få lön för sin möda.
Kristersson talar om paradigmskifte, men inte i relationen mellan individen och makten. Så länge högern är en variant av vänstern lär väljarna förbli illojala.
Statsministerns regeringsförklaring var rekordlång och han rabblade stolt upp alla reformer regeringen genomfört. För den som är nördigt insatt var det en fröjd.
Folk längtar efter politiker som verkar taggade, har drömmar, kan entusiasmera.
Problemet är att få väljare lusläser detaljerna och har koll på miljoner eller miljarder hit och dit. Människor dras till energi, till ledare som inspirerar och som de känner tillit till. Folk längtar efter politiker som verkar taggade, har drömmar, kan entusiasmera.
Problemet för Tidöpartierna nu är att de lovade få ordning på Sverige, men att det fortfarande är kaotiskt. De kan ju i valrörelsen inte klaga på sig själva och utlova ändring, så som Magdalena Anderssons (S) kan. Hon talade i sitt sommartal känslosamt om hur allt blir bättre med S vid makten och faktum är att den strategin verkar funka.
I Indikators septembermätning samlade Tidögänget 44,3 procent mot oppositionens 54,5.
Förklaringen kan vara att enkla slagkraftiga budskap och hopp om bättring kan locka de osäkra väljarna som tycker att politik är tråkigt och har glömt vad S gjorde (eller inte gjorde) sist. Hela 85 procent sa i en undersökning från Indikator i somras att de inte var intresserade eller ganska intresserade av politik. Ynka 15 procent var ”mycket intresserade”. De ointresserade är mer benägna att byta block och dessa är många. I mars visste 15,9 procent inte vilket parti de tänkte rösta på, enligt SVT/Verian.
Det betyder ju också att det inte är kört, för väljarna svajar och i förra valet bestämde sig 36 procent senaste veckan, enligt Valu.
Men högern kan inte vinna genom att ivrigt vifta på svansen visa upp allt de har gjort i hopp om att få en belöning. Om väljarna över huvud taget ska orka bry sig måste Tidöpartierna tänka offensivt, med en offensiv attityd som vill göra upp med den socialdemokratiska synen på staten.