Samhälle Essä
Juristuppropet går vilse om rättsstaten
Yrkesverksamma jurister kan självklart tycka olika om regeringens rättspolitik. Men den kritik som framförs under rubriken ”JuToo” på bland annat DN Debatt kombinerar ytterst allvarliga formuleringar med en utpräglad vaghet, skriver Daniel Bergström, rådman vid Uppsala tingsrätt.
Jag arbetar som rådman, det vill säga domare, vid Uppsala tingsrätt. Just nu cirkulerar ett upprop bland jurister mot regeringens omläggning rättspolitiken (under det ganska krystade och smaklösa namnet JuToo, men själva namnet hör kanske inte hit). Bland undertecknarna finns domare, advokater, åklagare och professorer. I en debattartikel i Dagens Nyheter slogs det nyligen på stora trumman och talades bland annat om en ”nedmontering av rättsstaten”.
Man kan knappast ha några synpunkter på att yrkesverksamma jurister gör sin röst hörd på detta sätt. Jag minst av alla kan ha det, eftersom jag själv har varvat arbete som jurist med att engagera mig politiskt, bland annat som ledarskribent och som politiskt sakkunnig för Moderaterna. Även människor i rättsväsendet har rätt att ha åsikter. Dessutom får man nog se det som att alla tänkande samhällsintresserade människor ändå har en politisk uppfattning, och man blir inte mer eller mindre opartisk för att man väljer att hålla tyst om den, och det finns ett mått av transparens i att öppet tala om vad man tycker utanför sin yrkesroll. Vi måste helt enkelt lita på att domare och andra kan skilja på lagen så som den är och lagen så som de tycker att den borde vara. Och kan de inte det blir de ändå inte bättre på det av att de hemlighåller sin politiska uppfattning.
Så långt allt väl.
Men det finns något försåtligt i det sätt på vilket JuToo, och liknande upprop, framställer sig. Även om det inte klart utsägs antyds det att undertecknarna talar för hela rättsväsendet och hela juristkåren. ”Vi är juristernas röst”, tycks budskapet vara. Men det är helt enkelt inte sant.
Både de som är emot hårdare straff och de som är för hårdare straff målar gärna upp en bild av att hela domarkåren är emot en skärpt kriminalpolitik. De förra för att de vill visa på att de sakkunniga håller med dem och de senare för att det är tacksamt att förklara glappet mellan det allmänna rättsmedvetandet och enskilda domslut med vänsteraktivistisk infiltration eller motsvarande.
Det finns minst lika många domare som, rent privatpolitiskt, vill ha hårdare tag som domare som tycker att vård är bättre än straff och att utvisningar är skadliga.
Men verkligheten är den att högersympatier, och bejakande av ”lag och ordning”, sannerligen inte är mindre representerade i rättsväsendet än i befolkningen i stort. Detta är min helt entydiga erfarenhet från olika nivåer av domstolssystemet och olika delar av rättsväsendet. Och det finns minst lika många domare som, rent privatpolitiskt, vill ha hårdare tag som domare som tycker att vård är bättre än straff och att utvisningar är skadliga. (Kanske är det lite orättvist att göra detta till en fråga om ”höger” och ”vänster” — det finns säkert en och annan Tidöväljare bland debattartikelns undertecknare, även om de nog inte är så många. Sanningen är väl hur som helst att den rättspolitiska omläggningen i stor utsträckning har blivit en höger-vänsterfråga.)
Jurister som aktivt står till vänster syns och hörs mer än jurister som aktivt står till höger, det är utan tvekan sant. Möjligen beror det på att folk som står till höger som gör karriär i staten ofta ser på sin uppgift och roll annorlunda. Dessutom har vi ju intill nyligen under många decennier haft ett medieklimat där man, om man inte är högerpolitiker, i princip inte haft något att vinna på att skylta med högeråsikter, medan man ibland kan ha haft något att vinna på att signalera att man står till vänster.
Man kan hur som helst tycka att regeringens reformer hotar rättsstaten, men då talar man inte för hela rättsväsendet.
När det gäller själva sakfrågan är jag part i målet. Jag var själv delvis ansvarig för att ta fram Moderaternas rättspolitik inför valet 2022 och arbetade under en period med att genomföra den i Regeringskansliet. Personligen ser jag med tillfredsställelse på de reformer som nu läggs på plats. Min övertygelse är att de kommer göra straffrätten mer rättvis, öka inslaget av ansvar för egna handlingar i samhällsordningen och överhuvudtaget stärka Sverige som rättsstat. I förlängningen tror jag därför också att reformerna kommer stärka den svenska demokratin. Det är mycket riktigt så som debattartikeln påpekar att demokratin bland annat vilar på rättsstatens fundament.
Försöker man granska den konkreta kritiken i uppropet finner man att den är mycket allvarligt formulerad men samtidigt egenartat vag.
Försöker man granska den konkreta kritiken i uppropet finner man att den är mycket allvarligt formulerad men samtidigt egenartat vag. Därför är det också svårt att bemöta de enskilda påståendena. Det talas dock om retroaktiv lagstiftning. De reformer som nu föreslås är inte i något fall retroaktiva i den mening som strider mot någon spridd legalitetsuppfattning. Lagar kan ändras, vilket också legalitetens främste teoretiker Lon Fuller erkänner som en självklar sak (The Morality of Law, Yale University Press, 1964, s. 61). Det finns ett principiellt förbud i förvaltningslagen mot att ändra gynnande förvaltningsbeslut (till exempel att man har fått ett permanent uppehållstillstånd), men detta förbud handlar om att myndigheterna inte får ändra sådana beslut utan att lagen ändras. Det finns däremot inte, och har aldrig funnits, något principiellt och generellt förbud i svensk rätt som hindrar riksdagen från att ändra lagen och ingripa i enskildas förhållanden, så länge den nya lagen inte på något annat sätt strider mot regeringsformen eller Europakonventionen. (Se rättsfallet RÅ 1999 ref. 76, avsnitt 4.7 i Regeringsrättens domskäl.) Den är likadant på punkt efter punkt. Vad som låter som mycket myndig och principfast kritik från advokater och andra visar sig, vid närmare granskning, bygga på medvetna eller omedvetna önsketolkningar av grundlag och rättsprinciper.
Även kritik från mycket kunniga och kvalificerade avsändare visar sig ofta vila på bräcklig grund. Som förödande argument mot att sänka straffmyndighetsåldern har till exempel tidigare i den rättsliga debatten (dock inte specifikt i JuToo-uppropet) anförts att straffmyndighetsåldern varit 15 år sedan 1864. ”Ska vi verkligen tillbaka till före 1800-talet?” har varit den retoriska frågan. Men vän av ordning invänder att enligt 1864 års strafflag var 15-åringar i princip fullt straffmyndiga, det vill säga motsvarande dagens 21-åringar. Den enda lättnad i straffansvaret som gällde för 15–17-åringar var att de inte kunde dömas till dödsstraff eller livstid, utan som mest till tio års straffarbete. För övrigt var även 14-åringar begränsat straffmyndiga på det sätt att de kunde dömas för mer allvarliga brott, nämligen sådana som straffades med mer än två års straffarbete. ”Insättande i allmän uppfostringsanstalt”, det vill säga en påföljd motsvarande dagens särskilda ungdomspåföljder för 15–17-åringar, kunde komma i fråga för mycket yngre barn än så. Allt detta enligt 5 kap. 1–3 §§ i 1864 års strafflag. (Om man nu bryr sig om hur det var på 1800-talet, vilket en del i debatten ju verkar göra.)
Inget av det som regeringen föreslår saknar motsvarigheter i kulturellt närliggande länder som har väl så grundmurade och gamla rättsstatstraditioner som vi.
Inget av det som regeringen föreslår saknar motsvarigheter i kulturellt närliggande länder som har väl så grundmurade och gamla rättsstatstraditioner som vi. I Nederländerna är straffmyndighetsåldern 12 och i England, den lagbundna frihetens hemland, 10 år.
En del av kritiken i JuToo-uppropet är rent av obegriplig. Som att reformerna skulle äventyra ”domstolarnas oberoende”. Här vet jag inte ens vad det skulle syfta på. Regeringen genomför just (i bred politisk enighet, må i rättvisans namn tilläggas) den mest genomgripande förstärkningen av domstolarnas oberoende sedan regeringsformens införande 1974, med inrättandet av en ny domstolsstyrelse på armlängds avstånd från regeringen och nya regler om utnämning och avsättning av domare som minskar regeringens makt.
Själva processen då? Borde man inte skynda långsammare? Utreda mer? Lyssna på Lagrådet? Jag har själv skrivit två statliga utredningar. Vi har världens mest noggranna utredningsväsende. Regeringsformen kräver att regeringsärenden bereds på lämpligt sätt (”behövliga upplysningar” ska inhämtas) – vilket närmast är en självklarhet – men ingen seriös konstitutionell jurist eller rättslig debattör kan påstå att grundlagen kräver fleråriga statliga utredningar som den enda vägen till lagstiftning, eller för den delen ger remissinstanserna veto över lagstiftningen. Lag stiftas av riksdagen. Här saknar man återigen det internationella perspektivet i debatten. En ordning som tillämpas i alla andra demokratier, med utrymme för de politiska statsmakterna att bestämma och med majoritet genomföra policy, kan helt enkelt inte seriöst påstås strida mot svensk grundlag.
Så till frågan om Lagrådet. Lagrådets uppgift är viktig men svår. Det kan enligt min uppfattning inte råda något tvivel om att en del av Lagrådets yttranden på sistone, till exempel. över lagrådsremisserna om skärpta straffskalor och en asyllagstiftning på miniminivå, innehåller politiska (eller om man hellre vill: värderingsmässiga, etiska, filosofiska) argument. Till exempel att regeringen inte ser till den enskilda människan eller bortser från humanitetsprincipen. Det är kanske gott så. Jag tror att idén om ett helt opartiskt lagråd är en omöjlighet. Värderingar kommer alltid med i svepet. Lagrådet kan framstå som opartiskt när den politiska konfliktnivån är låg, när lagstiftningstakten är långsam och när förslagen är försiktiga i förhållande till status quo. Men i tider av omgestaltning av delar av rättsordningen ställs saker på sin spets. Samma sak har hänt förr, till exempel i slutet på 40-talet när socialistiska ingrepp i ekonomin tillkom i snabb takt. Så här skriver statsvetaren Karl-Göran Algotssons om Lagrådet i en historisk exposé i Svensk Juristtidning:
”Under åren närmast efter andra världskriget vände sig Lagrådet mot en rad förslag från den socialdemokratiska regeringen rörande ingrepp i äganderätten. Sålunda avstyrktes förslaget till jordförvärvslag 1945, bl.a. därför att lagen skulle utgöra ‘ett alltför stort ingrepp i den ekonomiska rörelsefrihet, som vore ett grundvillkor för jordbruksnäringens förkovran’. Inte heller kunde Lagrådet godta förslaget 1949 om starkt utökade möjligheter för kommunerna att expropriera mark. Förutom rättsstatliga argument rörande risken för administrativt godtycke talade Lagrådet även om behovet av ‘sund konkurrens’. Ett tredje exempel var ersättningsreglerna i förslaget till byggnadslag 1947; Lagrådet kunde inte acceptera att ersättning inte skulle lämnas för värdestegring som orsakats av kommunens planläggning. Denna anordning stred mot ‘de ekonomiska normer, som enligt sakens natur måste öva inflytande på fastighetsmarknaden'”.
(”Lagrådets politiska betydelse”, Svensk Juristtidning 2009 s. 165)
Andra sidan av detta mynt, att Lagrådets uppgift ofrånkomligen innehåller ett inslag av värdering, är att den politiska majoriteten till sist måste vara fri att bortse från sådana synpunkter. Så är ju också systemet, klokt nog, inrättat. Jag vet av förstahandsuppgifter att lagrådsledamöterna själva, just därför, inte vill ha en konstitutionell vetorätt. Hade de haft ett veto skulle de behövt vara mycket mer försiktiga, för att inte rubba balansen mellan statsmakterna.
Det är tvärtom så att rättsstatsprincipen till viss del stärks.
Det är utan tvekan så att det nu pågående reformerna innebär en rejäl omgestaltning av rättsordningen på vissa områden, till exempel straffrätten. Blir Sverige mindre av en rättsstat för det? Enligt min uppfattning: verkligen inte. Det är tvärtom så att rättsstatsprincipen till viss del stärks. Man kan se på saken så här. Det finns olika samhälleliga organisationsprinciper, som delvis samverkar men delvis måste balanseras mot varandra.
En sådan princip kan vi kalla ”den sociala”. Den innebär, bland annat, att konflikter och missförhållanden i görligaste mån ska lösas med mjuka medel. Den betonar förhandling, konsensus och fria, ”holistiska” beslutsprocesser. När det rent konkret gäller åtgärder mot kriminalitet karaktäriseras den av ett fokus på vårdande insatser. Den sociala principen har sedan 1970-talet, och kanske längre tillbaka än så, stått ganska högt i kurs i Sverige. Det är till exempel. i det ljuset vi kan se Sveriges åtminstone fram till nyligen relativt låga straffnivåer. Tidigare har det förekommit att höga jurister stolt framhållit denna aspekt av den svenska samhällsordningen, och det faktum att samhället överhuvudtaget varit mindre ”juridifierat” än till exempel i England och USA. Det har alltså funnits en tendens hos vissa domare (inte alla!) att idealistiskt sträva mot att på sätt och vis, i vart fall i någon utsträckning, göra den egna verksamheten överflödig.
En annan, kompletterande och konkurrerande, organisationsprincip kan vi kalla ”den rättsliga”. Den betonar i stället att konflikter ska lösas genom strukturerade, bundna beslutsprocesser, och vilar på värden som konsekvens och ansvarsutkrävande. (Visst kan även en fullfjädrad rättsstat ha låga straff, och en ”Unrechtsstaat” för att använda det tyska begreppet, kan ha hårda straff, men sambandet är inte linjärt.) Skärpt straffrättsligt ansvar och höjda straffnivåer kan ses som en del av en ombalansering från den sociala till den rättsliga principen för att organisera samhället.
I min värld är det därför det inte bara är möjligt utan ofta logiskt att samtidigt vara för robusta individuella rättigheter, inklusive lagprövning och en konstitutionell kultur, och vara för en så att säga handfast kriminalpolitik. ”Den rättsliga principen” behövde på 1990-talet akut stärkas i Sverige. Så har skett genom grundlagsreformer (till exempel 1994, då egendomsrätten fick ett starkare skydd och Europakonventionen infördes i svensk lag, och 2010 då domstolarnas rätt att underkänna lagar med hänvisning till grundlagen stärktes), samt genom träget arbete av visionära omdanare av rättighetsjuridiken (till exempel Centrum för Rättvisa). Regeringens omläggning av straffrätten så att den mer liknar straffrätten i länder med en liknande nivå av grov brottslighet kan ses som en del av samma positiva övergripande, långsiktiga samhälleliga förändringsprocess.
Länge leve den svenska rättsstaten. Den är bland det finaste arv vi har. Den är äldre än vår demokrati, och är resultatet av många hundra år av hårt arbete för ett förnuftigt och värdigt samhälle, trots många gånger svåra förutsättningar. Jag hoppas och tror att den går en ljus framtid till mötes.