Samhälle Krönika
Statsfeministerna fick som de ville
Under lång tid har kvinnor fått höra att meningen med livet finns i karriären och att familj och barn är bakåtsträvande. Rebecca Weidmo Uvell ser kopplingen mellan en statsindividualistisk feminism och sjunkande födelsetal.
Det är intressant hur de lägre födelsetalen de gångna månaderna orsakat en slags hysteri i politiken. Alla vet att nativiteten går upp och ner, vi har till exempel ägnat såväl ”baby boom”-generationen efter kriget som den så kallade ”jätteproppen Orvar” orimligt mycket uppmärksamhet genom åren. Det sades rentav att äldreomsorgen skulle kollapsa när de blev gamla.
Nu är 40-talisterna pensionärer. Ser vi en kollaps i nära framtid, när det väller in dementa 80-åringar? Nej, i stället spelar de golf, köper nya sneakers och tillbringar så mycket tid de orkar med att resa, förverkliga sig själva och dricka vin.
1945 föddes det 135 373 barn i Sverige, sedan gick nativiteten ner. 1966 peakade det igen, när 40-talisterna började få barn, då föddes 123 354 barn. Sedan gick det ner igen och när 60-talisterna började yngla av sig 1990, då föddes 123 737 barn. Ni fattar poängen, födelsetalen varierar alltid mellan cirka 88 000 och 120 000.
I år har det larmats om den stora dippen i antal födslar. Inte sedan 2002 har det fötts så här få barn enligt SCB.
Hur många barn föddes då 2024? Svaret är 98 500. Det är 1 600 barn färre än 2023. Kanske inget att få panik över egentligen kan jag tycka. Föräldragenerationen som nu är mest aktiv är alltså de födda i slutet av 1990-talet när kullarna för övrigt var små.
Men förutom naturliga variationer beror dippen i dag på andra saker. Under hela 2000-talet har svenska vänsterfeminister, men även en del från höger, tjatat hål i huvudet på alla om att meningen med livet för kvinnor inte alls är barn utan karriär. Fokus har legat på inkomst och att förverkliga sig själv. Att vilja bli mamma, att gilla familjelivet och särskilt kärnfamiljen har setts som könsförräderi och bakåtsträvande. Varför vill du bli som din mormor och inte satsa på dig själv?
Män behövs inte, kvinnor är bäst på allt och lev hellre själv än bli någons fru.
Som 70-talist blev jag vuxen på riktigt under 2000-talet. Den här ihållande och stundvis kvävande opinionsbildningen, som både politik och media eldat på under flera decennier, har i hög grad riktats mot mig och min generation: Män behövs inte, kvinnor är bäst på allt och lev hellre ensam än bli någons fru.
När jag valde att bli civilekonom var vi fortfarande under 50 procent kvinnor på min utbildning, men andelen ökade för varje år och i dag är kvinnor i överväldigande majoritet på alla karriärutbildningar.
Man kan verkligen säga att den svenska statsfeminismen fick gehör för sina idéer. Det är självklart bra att alla som vill utbilda sig och göra karriär idag för möjlighet att göra det. Men det får oundvikligen konsekvenser. Drar man i en spak så snurrar något annat hjul på andra sidan maskinen. Och här har vi ett av skälen till att färre barn föds.
2023 var förstagångsföräldrarnas ålder rekordhög. 30,4 för kvinnor och 32,4 för män. I Stockholm där det föds flest barn var medelåldern 32 för kvinnor och 34 för män. Detta innebär även att en hel del kvinnor var över 35 år.
Kvinnor vill hinna utbilda sig, och komma en bit på vägen i karriären innan de skaffar barn. Politiken har verkligen gjort allt för att underlätta att bilda familj, med världens längsta föräldraledighet, förskola och VAB. I dag delar många par på bördan, och då syftar jag inte bara på föräldraledighet utan på allt det som krävs för att få en småbarnsfamilj att fungera.
Detta leder till äldre föräldrar. Och med den ökar risken att det är svårt att få barn, eller att det inte blir några alls. På cirka 10 år ska allt hända. Du ska träffa en vettig partner du faktiskt vill skaffa barn med, sedan ska ni hinna lära känna varandra och efter det ska det fungera rent biologiskt.
Kraven på ytlig perfektion har också exploderat, livet ”måste” vara perfekt innan man kan skaffa barn och du måste också vara det. Folk väljs bort på den hårda kärleksmarknaden. Om detta också lett till att alla oavsett utbildningsnivå blivit kräsnare låter jag vara osagt men siffror visar att det finns ett trendbrott – i dag är lågutbildade de som framför allt inte får barn.
Den svenska feminismen, där allt utom familjeliv och barn hyllats, vann kan man säga.