Utblick Åsikt
Vad såg Hamas i Trumps ögon?
Ett första steg mot fred mellan Israel och Hamas har tagits. Historikern David Lindén ser paralleller mellan Trump och Reagan, och Irans gisslantagande av amerikanska ambassadtjänstemän 1979.
Den 20 januari 1981 frisläpptes 52 amerikanska ambassadtjänstemän, vilka den 4 november 1979 hade tagits som gisslan när islamistiska studenter stormade USA:s ambassad i Teheran. Fångenskapen varade i 444 dagar och präglade till stora delar den amerikanska valrörelsen 1980 mellan Demokraternas Jimmie Carter och Republikanernas Ronald Reagan. För vinnaren Reagan var 20 januari ytterst passande då det är det datumet som en amerikansk president installeras.
Visserligen ska man vara försiktig med att dra paralleller mellan gisslankrisen 1979 och 2023. Men i skrivandets stund kanske vi får se början på en process där den kvarvarande israeliska gisslan som hålls av Hamas kommer att frisläppas. Inkluderat kvarlevorna av de som dött i fångenskap. Författaren Mark Twains sentens ”historien upprepar sig inte, men den rimmar ofta” går att applicera när det gäller 7 oktober och händelseförloppet som kom att återigen skaka om det redan problemfyllda Mellanöstern.
Bland historiker brukar det skojas om att mullorna bestämde sig för att frige gisslan därför att de såg något annat i Reagans ögon än i Carters.
Bland historiker brukar det skojas om att mullorna i Teheran som hade gripit makten 1979 bestämde sig för att frige gisslan därför att de såg något annat i Ronald Reagans ögon än i Jimmy Carters. Detta trots att Carter både hade prövat diplomati och en misslyckad fritagningsoperation. I Reagan såg de någon som var lika hårdför som de själva. Det är förstås inte hela sanningen – det hade bedrivits både diplomati och förhandlingar, som först nu när amerikanska arkiv har öppnats kan kartläggas. Politiker som med emfas ”inte förhandlar med terrorister” gör det i det tysta.
Inom den klassiska retoriken talas det om ethos, pathos och logos. Dessa bemästrade Reagan tillfullo. Han kunde trovärdigt övertyga, väcka känslor och använda logiska argument. Donald Trump är ingen Ronald Reagan. Men han har en styrka som han delade med ”the great communicator” och som troligtvis har kommit till användning nu när vi kanske ser början på slutet av kriget: han väcker känslor. Likt Reagan, vars administration underlättade för att sälja vapen till Iran, är han också en hänsynslös pragmatiker.
Terrororganisationen Hamas lyssnar inte på logik utan snarare på just känslor. När Trump hotade med att de måste förbereda sig på att utplånas om de inte accepterade någon form av förhandlingar förstod de att han menade allvar. Andra verserade presidenter hade inte hotat med utplåning utan sagt någonting i stil med att ”det kan få allvarliga konsekvenser”. Kanske såg de i Trumps ögon en glimt av samma hänsynslöshet som hos dem själva. Till detta ska läggas att övriga arabländer är trötta på denna konflikt. Samt att USA har satt press på Israel. Enligt källor pressade Trump Benjamin Netanyahu till att det måste bli en konstruktiv lösning: ”Bibi, Israel kan inte slåss mot hela världen”.
Om det var av en reell omsorg om Israel kan de lärde tvista. Till skillnad från sin företrädare George W. Bush är Trump ingen ideologisk neokonservativ. Han är populist och ser USA som ett storföretag, och nu har filialen vid Medelhavet haft så pass stora problem att han som vd behövde gripa in. Det kan också vara så att Israel helt enkelt har uppnått sitt mål och att Gaza slutligen blir någon form av protektorat. Likaså kanske det här är slutet för Hamas som en stark politisk makt, men inte för ideologin, och slutligen kan det vara en kalkylering att freden låter Netanyahu sitta kvar vid makten. Internationell politik är som att tvätta smutsiga underkläder. Man kan gilla resultatet men inte själva processen.