Samhälle Essä
Två storsvenskar i Nato-processen
Peter Hultqvist och Tobias Billström är båda aktuella med böcker om hur det gick till när Sverige blev Nato-medlem. Ann-Sofie Dahl har läst dem och hittar betydande likheter mellan den tidigare S-försvarsministern och den tidigare M-utrikesministern i synen på Sveriges roll i försvarsalliansen.
Av de många memoarböcker som har fyllt hyllorna i bokhandeln på sistone att döma är det många som anser sig kallade att berätta om sina helt unika erfarenheter från den omvälvande tid då Sverige sent omsider bytte ut sin förlegade allianslöshet.
Hetast på gröten var Peter Hultqvist, försvarsminister i den socialdemokratiska regering som lätt otippat – kanske framför allt för den själv – lämnade in den svenska ansökan om medlemskap till Natos generalsekreterare våren 2022.
Det hade Magdalena Andersson och hennes S-regering givetvis helst av allt sluppit. Statsministerns felsteg och hennes regerings – och partis – konvulsioner under denna tid minns vi alltför väl. Liksom de famösa uttalanden som kantade just försvarsministerns personliga trauma i frågan.
Samme försvarsminister som fått en doktrin uppkallad efter sig: Hultqvistdoktrinen, med tjogvis av bilaterala försvarsavtal med våra nordiska grannar och vänner i väst. Missuppfattad på sina håll som ett första steg mot Nato-medlemskap, en slags smyganslutning av Sverige till Nato, hur nu det skulle kunna gå till. När det i själva verket var precis tvärtom om, ett intrikat och faktiskt rätt finurligt sätt att i det längsta kringgå och undvika medlemskapet.
För någon ansökan om medlemskap i Nato skulle det inte bli så länge han var försvarsminister, det kunde Peter Hultqvist ju lova och gjorde också så sent som på den socialdemokratiska partikongressen i början av november 2021, bara några månader före det nya ryska överfallet på Ukraina i februari året därpå.
”Man ska aldrig säga aldrig” vore en given titel på hans memoarbok – som i stället getts den rätt intetsägande titeln När allt förändras (Medströms förlag).
”Det är ett uttalande som framför allt borgerliga antagonister senare använt mot mig”, konstaterar Hultqvist lite surt i boken, samtidigt som han erkänner att uttalandet där han uteslöt Nato-medlemskap nog gick lite väl långt.
För det var ju det som hela frågan i grund och botten handlade om – Partiet.
Förklaringen till att han ändå drog till med en så kategorisk formulering, som han sen fick allt sjå i världen att backa från var, som vanligt för en socialdemokrat, att det var tvunget med tanke på ”stämningen i partiet”.
För det var ju det som hela frågan i grund och botten handlade om – Partiet. Den splittrade socialdemokratin, där långt ifrån alla hängde med i svängarna efter decennier och åter decennier av ohämmat hyllande av den heliga svenska ”neutraliteten”.
På partikongressen 2021, där den uppjagade försvarsministern stängde alla dörrar för ett framtida övergivande av allianslösheten, framfördes också starka krav på att dra ner på Sveriges, med utgångspunkt i just Hultqvistdoktrinen, nära samarbete med Nato och USA.
Det satt hårt inne i Nato-frågan även för försvarsministern själv, som kan ange ett exakt klockslag för när han ändrade uppfattning. Kvart över åtta på morgonen den 14 april 2022 insåg han sent omsider att klockan var slagen: med ryssen i full färd att flytta gränser i Europa var det hög tid att söka skydd hos den stora försvarsalliansen, alla socialdemokratiska dogmer till trots.
I ett sådant läge kan man luta sig mot en pragmatisk dansk partivän: statsminister Jens Otto Krag och hans berömda uttalande i Ekstra Bladet 1967 att ”man har en ståndpunkt till dess att man intar en annan”. Eller i Hultqvists fall kanske snarare till dess att Partiet intar en annan.
En som livet igenom förstod att det inte gick att lita på ryssen var Peter Hultqvists finländska mamma Anna Inez. När mor och son talade i telefon bara någon dag före det massiva ryska anfallet på Ukraina hade Anna Inez läget klart för sig:
Nu får ni gå med i Nato. Det finns ingen annan utväg. Vi kan inte vara själva!
Med ”ni” får man väl anta att moder Hultqvist avsåg Socialdemokraterna.
Påbrået på mödernet har lett till insikten om det ondskefulla och oberäkneliga Ryssland såväl som en stor portion omsorg om Finland.
Sonen hennes hyser i och för sig inte heller några större illusioner om den expansionistiska stormakten i öster. Påbrået på mödernet har lett till insikten om det ondskefulla och oberäkneliga Ryssland såväl som en stor portion omsorg om Finland – så till den grad i boken att man som läsare emellanåt undrar om det inte rentav överträffar den om hans eget hemland. Och båda delarna minner mer om Moderaternas gamla Finlandsargument från kalla kriget än om klassisk S-politik.
I Finland hittar vi också en av Peter Hultqvists stora idoler; förre presidenten Sauli Niinistö, något överraskande med tanke på Niinistös politiska hemvist hos Moderaternas systerparti, Samlingspartiet.
Lika förvånande är Hultqvists amerikanska vänkrets som ingalunda står att finna hos Demokraterna eller på vänsterkanten. Om den republikanske senatorn och framlidne presidentkandidaten John McCain har han bara gott att säga – och det är väldigt lätt att hålla med – liksom om försvarsministerkollegan under de första Trumpåren, generalen Jim Mattis.
Det är viktigt med en mäktig vän i väst, konstaterar Hultqvist utan att tidigare i livet ha dragit den logiska slutsatsen av detta behov, det vill säga att ta steget till allierad.
De gammelmoderata vibbarna sträcker sig faktiskt än längre; ingen kan, av boken att döma, vara en större försvarsvän än Peter Hultqvist. Minnet är dock som alltid i den socialdemokratiska historieskrivningen väldigt kort: det var enbart den moderatledda Reinfeldtregeringen som rustade ner det svenska försvaret och det är enbart Socialdemokraterna som har rustat upp det, menar Hultqvist som passande nog glömmer Göran Perssons många regementsnedläggningar landet runt.
När allt förändras lovar emellertid betydligt mer än den ger. Baksidestextens löfte om en insidesrapport om ”hur det gick till när Sverige gick med i Nato” var kanske motiverad ur försäljningssynpunkt, men av bokens drygt 280 visar sig bara ynka 20 handla om just det. Det är inte mycket mer än kapitlet om insatsen i Mali.
Men så blev ju Socialdemokraterna ganska snabbt avsatta som regeringsparti vid valet 2022.
Så är det en insidesredovisning om den svenska Nato-processen man är på jakt efter är det bättre att vända sig till förre moderate utrikesministern Tobias Billströms nyutkomna bok, Skarpt läge (Bonniers förlag).
Hans uppdrag var just att föra Sverige in i försvarsalliansen.
Där tas läsaren verkligen med in i medlemskapsprocessen, närapå ner på mötesnivå – och sådana var det många av under de två år när Billström var utrikesminister i Kristerssonregeringen. Att hans uppdrag var just att föra Sverige in i försvarsalliansen har väl inte tidigare varit känt, men det är så han motiverar sin något abrupta avgång i september 2024.
Mellan mötena och huvudstäderna reser utrikesministern, oftast i trivsamt sällskap med Oscar Stenström, den S-märkte diplomat som Kristerssonregeringen märkligt nog behöll som Nato-rådgivare – och som, lika märkligt, inte nämns med ett endaste ord i partivännen Hultqvists bok.
I Tobias Billströms bok är det Oscar hit och Oscar dit och beundran är påtaglig, trots att den taktik som rådgivaren förespråkar gentemot Turkiet när det krånglades som mest inte visade sig vara den mest genomtänkta.
Att spela tuff och hävda att Sverige genomfört alla punkterna i det trilaterala avtalet innan så var fallet, som Stenström föreslog, hade turkarna sannolikt genomskådat på ett ögonblick, med än mer basarförhandlande som följd.
Till skillnad från Socialdemokraterna som var totala nykomlingar i Nato-frågan – eller ja, så mycket man nu kan vara det efter allt samarbete, både i det fördolda under kalla kriget och som partnerland därefter – hade Billströms parti haft Natomedlemskap i partiprogrammet ända sedan Bo Lundgrens dagar.
De 20 åren av Nato-stöd hade M uppenbarligen inte använt till att förkovra sig så värst om den stora försvarsallians som man gärna ville ingå i.
Men de ideologiska preferenserna är en sak, faktiska kunskaper något annat. För de 20 åren av Nato-stöd hade Moderaterna uppenbarligen inte använt till att förkovra sig så värst om den stora försvarsallians som man gärna ville ingå i.
Utrikesministern klagar över media som inte fattar allt det viktiga som händer, och förvisso såg vi många exempel på förvirrande slutsatser om att Sverige ”aldrig” skulle kunna bli medlem för att turkar och ungrare – de senare betydligt mindre sofistikerade än de förra – drog ut på processen. Eller befängda krav på en Plan B, för den delen.
Men själv ger Billström inte intryck av att ha varit den mest observante mediekonsumenten vid den här tiden, och hans många medarbetare verkar inte heller närmare ha följt vad som dagligen och stundligen sades i tv och radio och skrevs i diverse tidningar av landets Nato-kunniga under denna tid.
Något annat slutsats är det i alla fall svårt att dra av formuleringar som dessa (sid 156):
Ingen verkade ha funderat över hur Turkiet fungerat i tidigare situationer när avgörande beslut stått i begrepp att fattas i Nato. Även om det hade funnits misstankar om svårigheter så nådde de i alla fall inte offentligheten. Vem skulle ha vågat yppat åsikten att det kanske inte skulle gå så lätt som alla sagt?
Jodå, Tobias Billström, sådana analyser om både Turkiet och problemen med Jens Stoltenbergs utfästelser om ett ”fast track” och mycket annat fanns det gott om; mycket gott om, rentav. Det var bara att läsa och höra vad som skrevs och sades. Och det är bara att googla nu, om man är intresserad.
Och förresten: ”vågat yppa”? Varför skulle man inte ha vågat det?
Som en verklig insiderredogörelse är boken klart intressant. Ingen kan tvivla på Billströms stora engagemang för att driva det svenska Nato-medlemskapet i hamn eller hans lika stora irritation över de återkommande snubbeltrådarna på vägen.
Billström drar i alla tåtar och använder sig gärna av den personliga diplomatin, som bland annat leder till att den brittiske utrikesministern med entourage övernattar hos familjen Billström i det gotländska sommarhuset.
Stoltheten över fosterlandet lyser på sidorna och detsamma gör den storsvenska tilliten till de många möjligheter som medlemskapet skapar inte bara för vårt eget land utan även för Nato.
Om bara fler bleve som Sverige, drömmer Billström. Rationella som vi, goda på att hålla i pengarna som vi, på att ifrågasätta och vara frågvisa (fast det senare är kanske ingen egenskap som omvärlden i första hand förknippar med den svenska folksjälen).
Vare sig Hultqvist eller Billström har några källhänvisningar i sina böcker, och framför allt för Skarpt läge är det en brist. Med tanke på hur uppenbart inspirerade de sista kapitlen i Billströms bok är av den moderna Nato-litteraturen vore en litteraturlista helt klart på sin plats.
Blotta två års tjänstgöring i Sofia Albertina har knappast gett upphov till alla de tankar och insikter om Natos historia, organisation och framtid som presenteras i lätt mästrande ton i bokens tredje och sista del.
En var försvarsminister i en S-regering och den andre moderat utrikesminister. Olika perspektiv och olika partier – men med större likheter än man hade kunnat ana. Och storsvenskar är de båda två.