Ekonomi Åsikt
Socialdemokratisk baksmälla i sjukförsäkringen
Hur kommer det sig att norrmännen, ett av världens friskaste folk, samtidigt är bland de mest sjukskrivna? Förklaringen ligger inte i folkhälsan, utan i ett sjukförsäkringssystem som inte skiljer mellan sjukdom och bakfylla, skriver Christoffer Heimbrand.
Vi lever inte på 90-talet längre. Så skriver plötsligt Ingvar Carlsson på Socialdemokraternas Facebooksida. Det märks att valåret närmar sig, och kanske att vi befinner oss i förkylningstider, när Socialdemokraterna väcker den tidigare statsministern till liv för att ta ton i debatten om karensavdragets avskaffande. Som ett eko från förr har diskussionen om karensens vara eller icke vara blossat upp på nytt, med samma ideologiska skiljelinjer som tidigare. Den stora skillnaden mot när frågan diskuterades på 1980- och 90-talen är att vi nu har avskräckande exempel att förhålla oss till.
Vi ska vara glada att vi inte längre lever på 90-talet. Den ekonomiska krisen kantades av skenande räntor, en fallande krona och en statsskuld som växte i takt med arbetslösheten. Samtidigt blev sjukförsäkringen ett allt tyngre ok på de offentliga finansernas axlar. Historiskt sett har karensavdraget, eller den tidigare karensdagen, varit norm i Sverige. Men 1987 avskaffades karensen av den socialdemokratiska regeringen och som ett brev på posten ökade sjukfrånvaron från 7,7 procent 1986 till 9,7 procent 1988. Vid varje givet tillfälle var alltså närmare 10 procent av svenskarna inte på jobbet, en nivå som saknade motstycke i västvärlden. Inte för att fler blivit sjukare, utan för att fler sjukskrivit sig. När Bildt-regeringen återinförde karensdagen 1993 föll sjukfrånvaron snabbt och nådde 4,7 procent redan året därpå.
När Bildt-regeringen återinförde karensdagen 1993 föll sjukfrånvaron snabbt.
I Norge däremot är det som om tiden stått still. Medan Sverige dragit lärdom av 90-talskrisen har grannlandet i väst avstått från de reformer som skulle pressa ner sjuktalen.
Det norska sjukförsäkringssystemet saknar fortfarande karensavdrag och ger 100 procent sjuklön från dag ett i upp till ett år, utan den självrisk som här fungerar som ett skydd mot överutnyttjande. Oavsett hur man mäter visar de flesta indikatorer att norrmännen är ett av världens friskaste folk. Trots det ligger sjukfrånvaron på rekordnivåer, betydligt högre än alla andra länder i Västeuropa.
Det har vuxit fram en kultur där fler stannar hemma utan att vara sjuka på riktigt. Det kanske tydligaste beviset på det får man genom att jämföra företag som har verksamhet i både Sverige och Norge. De anställda i Norge är oftare sjukskrivna, även om de har samma arbetsgivare och arbetsuppgifter som kollegorna i Sverige. Den svensk som packar flyttlådorna och kör över Svinesund blir inte sjukare, men får snabbt samma sjukfrånvaro som norrmännen. Det handlar, enligt den norska motsvarigheten till Försäkringskassan, Nav, om ett ändrat beteende och en anpassning till ett system som saknar tydliga incitament att arbeta när exempelvis gårdagskvällens after work tog slut senare än planerat.
Kostnaden för att ta bort karensavdraget beräknas uppgå till 40 miljarder kronor. Det kan jämföras med att dagens sjukfrånvaro redan kostar samhället runt 90 miljarder kronor per år, enligt en rapport från Skandia. Sådana kostnader kan möjligtvis bäras i en ekonomi dopad av världens största oljefond, men är betydligt svårare att motivera i en svensk kontext. Än mer anmärkningsvärt är det att Socialdemokraterna inte budgeterat en enda krona för en reform man lovat att införa redan nästa år.
Det stämmer att många fortfarande måste göra jobbet på jobbet. Alla har inte bekvämligheten hos en tjänsteman som kan delta på morgonmötet hemifrån utan att riskera att smitta sina kollegor. De som drabbas hårdast är sjuksköterskan och polisen som måste sitta i ambulansen eller radiobilen för att de ska rulla. För dessa samhällsbärare blir karensavdraget en konkret kostnad vid kortvarig sjukdom. Här har Ingvar Carlsson en poäng med sitt rättviseargument.
Men det finns bättre sätt att kompensera dem än att upprepa det fullskaliga experiment som en gång höll på att välta statsfinanserna. Samma familj, med en polis och sjuksköterska, samt två barn i förskoleåldern, får exempelvis 1 800 kronor mer i plånboken varje månad nästa år med regeringens aviserade skattesänkningar. Det ger större förutsättningar att ta eget ansvar för sin ekonomi och bygga upp en buffert som täcker ett eventuellt inkomstbortfall vid kortvarig sjukdom.
När Ingvar Carlsson tonar ner lärdomarna av 90-talskrisen banar det väg för att en ny generation socialdemokrater upprepar samma misstag. Sverige har inte råd med en ny baksmälla i sjukförsäkringen efter valet.