Utblick Essä
Det är välfärden, dumbom
I motsats till hur det beskrivs i svenska medier har USA byggt upp en välfärdsstat av europeiska mått. De skenande kostnaderna i dessa system och den välfärdskris som pågår är bakgrunden till de återkommande nedstängningarna av statsapparaten, skriver Adam Danieli.
43 dagar. Så lång tid tog det den här gången för demokrater och republikaner i senaten att enas om ett lagförslag som öppnade upp den amerikanska statsapparaten. Tillfälligt i alla fall. Efter januaris utgång finns en stor risk att proceduren upprepas, och att tusentals anställda på olika myndigheter återigen tvingas arbeta utan lön.
Nedstängningarna av statsapparaten är ett unikt amerikanskt fenomen. Det är svårt att tänka sig en motsvarighet i något annat västland, men här har de blivit så förutsägbara att myndigheter och organisationer förbereder sig för dem som om det vore oväder: man stoppar undan medel på alla möjliga sätt för att kunna övervintra. Olika statliga institutioner kan köra några veckor på konserver och vevradio.
Samma exotiska inställning – att nedstängningarna slår ned lite som blixtnedslag i den amerikanska kongressen – tycks svenska medier ha. Trots ett exceptionellt stort intresse för det stora landet i väster har man förtvivlat svårt att sätta shutdowndramatiken i sin större kontext. USA är nämligen inne i en allt mer akut välfärdskris, med tydliga likheter till utvecklingen i Frankrike och Spanien.
***
I ögat av den storm som under 43 dagar förlamade delar av den amerikanska statsapparaten befinner sig Affordable Care Act – mer känd som Obamacare – det omfattande sjukvårdsprogram som president Obama drev igenom.
Systemet, som förärades hyllningsreportage i Sverige, har blivit en ekonomisk mardröm.
Systemet, som förärades hyllningsreportage i Sverige och sades kunna göra underverk för den amerikanska vården, har blivit en ekonomisk mardröm. Svenskar, som vant sig vid ett socialiserat sjukvårdssystem, har svårt att relatera till nivån på sjukvårdsutgifter – annat än möjligtvis genom den kö-ransonering som svenska regioner använder. För många amerikaner är situationen den motsatta: många har lika bra koll på premier och avgifter som på matpriser, som snabbt stiger. USA:s redan svindyra vård har blivit nästan 50 procent dyrare i fasta priser sedan Obamacare infördes.
Exakt hur det blivit så är komplext. De flesta amerikaner har sjukförsäkring genom sin arbetsgivare – inte för att de vill, utan för att det gynnas skattemässigt och för att bra privata alternativ i praktiken inte längre finns tillgängliga, till följd av just Obamacare. Samtidigt får över 140 miljoner amerikaner sin vård bekostad av enorma federala välfärdsprogram som Medicare och Medicaid.
För de cirka 25 miljoner som står utanför dessa program finns just Obamacare, som först och främst är en prisreglering av privat vård. Och precis som andra prisregleringar blir resultatet katastrofalt. Personer med låga vårdbehov betalar många gånger mer än vad de får tillbaka och väljer att stå utan försäkring. De som är kvar får allt högre premier. Och de som behöver omfattande vård får se tillgänglighet och kvalitet sjunka eftersom ingen vill ta emot patienter som ligger ovanför pristaken.
Det politiska svaret på den här kantringen har varit att ösa ut skattepengar. Vad demokraterna i praktiken tog strid för under nedstängningen var att permanenta de höjda subventioner till Obamacare som Bidenadministrationen införde. Man vill sätta ett stort plåster på problemet genom att hälla statliga subventioner över systemet och därmed förhindra vanliga människor från att upptäcka de stigande kostnaderna. Även hushåll med inkomster på hundratusentals dollar om året ska få statliga bidrag – något som i stort sett alla republikaner motsätter sig. Därav stoppet i maskineriet.
Summan av det hela är en explosionsartad ökning av de federala vårdkostnaderna. Kostnaderna för Obamacare klättrade nyligen över 1 biljon dollar årligen – mer än alla amerikanska försvarsutgifter – och väntas växa med 10 procent per år under det kommande decenniet. Man har satt sig i en helt ohållbar välfärdssituation.
***
Det finns en utbredd uppfattning i Sverige att USA inte är en välfärdsstat. Det har varit missvisande i många decennier – egentligen sedan andra världskriget – men efter de senaste årens kraftiga expansion av federala transfereringssystem är bilden direkt felaktig.
I dag skiljer sig de amerikanska sociala skyddsnäten inte mycket i storlek från många europeiska. Det är svårt att jämföra systemen rakt av, men faktum är att utgifterna för socialt skydd i USA, mätt enligt OECD:s klassificering, är betydligt högre än i Sverige per capita. USA har i praktiken fått en europeisk välfärd – ändå lever myterna vidare.
I vissa fall går de amerikanska systemen till och med längre och når betydligt fler. Ett exempel är matkupongssystemet SNAP (ofta ihopblandat med barnprogrammet CHIP). Var åttonde amerikan får i dag mat bekostad av den federala regeringen.
USA ligger i dag mycket nära länder som Frankrike och Spanien vad gäller ohållbara välfärdsutgifter.
Perspektivet måste därför vändas – liksom den daterade bilden av budgetunderskottet som en följd av krig och pandemi. Trots rekordlåga utgifter för exempelvis militären passerade den federala statsskulden nyligen 125 procent av BNP. Bara räntekostnaderna är i dag större än hela försvarsbudgeten. Den enda vägen mot hållbara finanser är att börja skära ned i de uppblåsta, gökungar till bidragssystemen. USA ligger i dag mycket nära länder som Frankrike och Spanien vad gäller ohållbara välfärdsutgifter.
Men till skillnad från andra pyrande skuldhärdar har USA:s enorma kreditutrymme gjort det möjligt att driva underskotten betydligt längre. Den federala konstitutionen innehåller egentligen ingen budgetprocess och inget krav på långsiktig balans över huvud taget. Skuldfinansieringen av medborgarnas välfärd kommer, av allt att döma, att fortsätta tills ett sådant krav på disciplin påtvingas Washington av finansmarknaderna.
***
Nedstängningen och konflikterna kring Obamacare är ändå en bris jämfört med de strider som en dag måste utkämpas om de ännu större federala välfärdsprogrammen – framför allt det gigantiska pensionssystemet Social Security, som ensamt står för en fjärdedel av alla statliga utgifter och försörjer 60 miljoner amerikaner.
Det ursprungliga löftet var att inbetalningar och utbetalningar till pensioner skulle följa varandra, ungefär som i det svenska systemet. Men sedan dess har utbetalningarna dragit iväg. Situationen kommer att utvecklas i fransk och spansk riktning när systemets finansiering, lite förenklat, börjar ta slut 2027.
Är det högre pensionsålder, sänkta pensioner eller höjda skatter som amerikanska politiker ska enas om? Det mesta tyder på att man kommer att fortsätta använda kreditkortet. Eller ta ut några nya.