Ekonomi Reportage
Skatten som får miljardärer att vilja demonstrera
Krav på att beskatta miljardärer blir allt vanligare runt om i västvärlden, och börjar även få genomslag i den ekonomiska politiken. Smedjans Henrik Dalgard söker svaret på varför förmögenhetsskatter återigen är på modet, trots tidigare misslyckanden.
Den nederländska historikern Rutger Bregman blir då och då viral på sociala medier, oftast när han skäller ut miljardärer. Nu senast i SVT:s nya debattprogram Skavlan & Sverige där han spände ögonen i hotellmagnaten Petter Stordalen och deklarerade att ”mäktiga män som du skulle kunna göra en stor skillnad, men de gör inte mycket om man ska vara ärlig”. Vid det runda bordet satt även Vänsterpartiets partiledare Nooshi Dadgostar, som leende gav Bregman en applåd.
Inte så konstigt. Vänsterpartiet har utmålat de superrika som en av huvudmotståndarna i det kommande valet, där en miljardärskatt är en av partiets prioriterade valfrågor. Den politiska problembeskrivningen är tydlig: ”Vi blev lovade att om bara miljardärerna blev rikare så skulle jobben komma. Det var 25 år sedan, och de har fortfarande inte kommit. Nu är det dags att ta tillbaka pengarna, att skapa riktiga jobb, som får tågen att gå och välfärden, skolan, vården och omsorgen att fungera.”, som Dadgostar slog fast från talarstolen i riksdagen vid den senaste partiledardebatten.
Krav på förmögenhetsskatter kommer dock inte bara från Vänsterpartiet i Sverige. I västvärlden är det snarare något av en trend i den ekonomiska politiken, framförallt inom den politiska vänstern. I Norge höjdes landets förmögenhetsskatt av Arbeiderpartiet och Senterpartiet efter valet 2021, och förra året var dess vara eller icke vara en av de få heta frågorna i den norska valrörelsen. I New York vann Zohran Mamdani borgmästarvalet med löften om att en skatt på dollarmiljonärer skulle finansiera bland annat höjd minimilön och gratis busstrafik. Och i Frankrike har ett nytt förslag om en skatt på miljardärer debatterats flitigt och har enligt opinionsmätningar stöd av 86 procent av väljarkåren. Detta har fått investerare och företagsledare att göra något de sällan brukar – planera stora demonstrationer.
Arvs- och gåvoskatten avskaffades av S med stöd från både MP och V.
Det skiljer sig mycket från det sena 1900-talet och början av 2000-talet. Då sänktes och avskaffades förmögenhets- och kapitalskatter runt om i västvärlden, och världens kapitalmarknader knöts närmare varandra. Bara i Sverige avreglerade Socialdemokraterna handeln med utländska valutor, och liberaliserade lagstiftningen gällande ägande och kapitalmarknader under 80-talet. 2004 avskaffades arvs- och gåvoskatten av S med stöd från både Miljöpartiet och Vänsterpartiet såväl som de borgerliga partierna, och följande mandatperiod tog alliansregeringen bort förmögenhetsskatten. För att ta några exempel. Men nu är trenden som sagt en annan.
På jakt efter olika perspektiv på denna skiftning hör jag av mig till sociologen Max Jerneck på den fackliga tankesmedjan Katalys. Han kommer snabbt in på den växande ojämlikheten som en av orsakerna bakom kraven på förmögenhetsskatter, men framförallt pekar han på att sådana skatter också kan betraktas som maktdelande, som en garant för en pluralistisk marknad i tider där techoligarker tillskansar sig allt mer makt, både över ekonomin och politiken.
– Man ser risken för oligarki, och hur den ekonomiska och politiska makten växer ihop. Hur tidigare innovativa bolag som Google växer sig till monopol och krossar all konkurrens och gör det olönsamt att ens driva en webbsida. Man vet att drivkraften för en kapitalist är att skaffa sig monopol. På vägen kan det skapa välstånd som gynnar flertalet men det måste finnas en motvikt som stoppar processen i tid.
När jag ringer upp nationalekonomen Daniel Waldenström på Institutet för näringslivsforskning, författare till den uppmärksammade boken Superrika och jämlika (2024), kommer han snabbt in på liknande spår.
– Jag tror att det har kopplats till de remarkabla värden i näringslivet som har skapats på senare tid, värdetillväxten i den globaliserad marknadsekonomin. Då har man tänkt att det finns ju pengar. Det finns behov. De har pengar och vi har behov. Vad väntar vi på? Det är nog inte mycket mer än så.
Men Waldenström betonar också att det finns forskning som visar på att nollsummetänkande är vanligare bland personer som hyser vänsterlutande åsikter. I ett samhälle där miljardärerna blir allt fler måste de då, enligt denna logik, ha gjort sina vinster på någon annans bekostnad. Dadgostars anförande i riksdagens partiledardebatt kan ses som ett typexempel på detta.
När jag frågar var den teoretiska inspirationen kommer från beskriver Waldenström att viss forskning gör gällande att olika typer av kapital- och förmögenhetsskatter kan vara försvarbara i teorin.
– Det finns en liten grupp teoretiker som försöker hitta beskrivningar där en förmögenhetsskatt kompletterar annan beskattning för att uppnå fördelningsmässiga mål. I den teoretiska miljön kan man hitta argument för och emot.
En sådan ekonom, som ofta kommer upp i dessa sammanhang, är Gabriel Zucman, professor i nationalekonomi vid Ecole Normale Supérieure och Paris School of Economics. Den 39-årige fransmannen skrev sin avhandling om skatteparadis under handledning av Thomas Piketty och har även varit ekonomisk rådgivare åt både Bernie Sanders och Elizabeth Warren. Mest känd är han dock för den så kallade Zucman-skatten, ett förslag om att personer med en förmögenhet över 100 miljoner euro ska betala en skatt på två procent per år. Det är förslaget som fått franska investerare och företagsledare att vilja tåga ut på gatorna.
Tillbaka hos Max Jerneck undrar jag om han tycker förmögenhetsskatter är ett bra policyspår för den politiska vänstern. Både ja och nej blir svaret när Jerneck återigen kommer in på att sådana förslag kan fungera som verktyg för ett mer pluralistiskt samhälle, för att förhindra att vissa individer får för mycket makt. Men samtidigt är han skeptisk till delar av den retorik som kommer från vänstern. Talet om att förmögenhetsskatter kan hjälpa till att finansiera välfärden, och tvinga de rika att göra sitt, riskerar att slå fel.
– Då upphöjer man de rika och ger dem hjältestatus som välfärdens finansiärer, och gör sig beroende av dem. Det är viktigt för vänstern att betona att skatt är till för att dämpa köpkraft, för att minska de rikas inverkan på inflationen och på miljön och för att hindra dem att få för mycket makt, inte för att finansiera staten. Staten behöver inte deras pengar utan staten har sina egna pengar som den ger ut.
Även om Daniel Waldenström pekar på att det finns teoretiska argument för en förmögenhetsskatt är han noga med att skilja på den nationalekonomiska teorin och den politiska verkligheten, där flera länder gång på gång misslyckats med att etablera fungerande förmögenhetsskatter. Det är också något den empiriska forskningen visar tydligt menar han, och pekar på främst två problem. Först och främst är förmögenhet svårt att värdera, att komma fram till det verkliga värdet på saker som köp och säljs är inte alltid självklart.
– Därför blir själva skattebasen osäker i sin värdering. Man behöver göra säkerhetsmarginaler för att inte hamna åt fel håll där man beskattar mer än vad som är det sanna värdet. De här säkerhetsmarginalerna blir i sin tur godtyckliga.
Men det kanske främsta problemet enligt Waldenström är att det finns en stor skillnad mellan förmögenhet, att sitta på en viss mängd kapital, och att ha en beskattningsbar inkomst.
– Många gånger avkastar inte tillgångarna kontanta inkomster. Det är problematiskt för företagsägare. Man kanske inte gör vinster i sitt företag utan går runt. Ändå ska man beskatta värdet som inte genererar inkomster till ägaren, som sedan ska betala med pengar som inte finns. Det finns ett extremfall när det gäller unga företag som kanske har lysande framtidsutsikter men inte gör vinst och kanske inte har så mycket omsättning. Då blir det väldigt svårt för ägarna att betala skatter.
I den svenska historieskrivningen har Ingmar Bergman och Ingvar Kamprads flykt från landet blivit symbolerna för skatternas negativa effekter.
Det var också dessa svårigheter som, enligt Waldenström, var orsaken till att så många regeringar, både konservativa och socialdemokratiska, avskaffade eller införde undantag för kapital- och förmögenhetsskatter.
I den svenska historieskrivningen har Ingmar Bergman och Ingvar Kamprads flykt från landet blivit symbolerna för skatternas negativa effekter. Efter att förmögenhetskatten höjdes i Norge strömmade nästan 50 miljarder norska kronor ut ur landet, något som fick koalitionsregeringen med Arbeiderpartiet och Senterpartiet att 2023 inför en exitskatt på 37 procent, vilket drivit på företagarflykten ytterligare. Och i Storbritannien får nu Labourregeringen se tusentals utländska investerare lämna landet efter att man avskaffat den gynnsamma lagstiftning för utländskt kapital som funnits sedan slutet på 1800-talet.
Just det brukar också vara högerns vanligaste kritik av förmögenhetsskatter: att de drabbar företagande, hämmar tillväxt och framtida investeringar. När jag frågar Max Jerneck om den kritiken, menar han att det inte är något vänstern oroar sig för. De har ett annat sätt att närma sig ekonomiska frågor.
– Vänstern vill ju i allmänhet minska den privata sektorns makt över investeringar, så det är inte nödvändigtvis ett problem. Om kapitalister tappar sin investeringsvilja blir det mer resurser över för offentliga investeringar. Det blir lättare och billigare för staten att få tillgång till arbetskraft och råvaror om de inte binds upp av den privata sektorn.
– Så länge det finns efterfrågan i ekonomin kommer det att finnas en investeringsvilja. Om en kapitalist avstår från att investera för att han är rädd att förlora en del av vinsten i förmögenhetsskatt kommer en hungrigare kapitalist att ta hans plats – om köpkraften finns där. Så det är inte riktigt en farhåga som går att ta på allvar, ur ett vänsterperspektiv, fortsätter han.
Här finns en av de tydligaste skillnaderna i hur högern och vänstern närmar sig frågor om ekonomin och tillväxt. Vänstern tenderar att se växande ekonomier som beroende av efterfrågan. Och efterfrågan kan skapas, exempelvis med statliga investeringar som medför jobb med höga löner eller med ekonomisk omfördelning, så att pengar som ligger i enskildas aktieportföljer ges till människor som faktiskt behöver dem för att köpa varor och tjänster. Högern å andra sidan, brukar se tillväxt som beroende av produktion – om något ska konsumeras måste det först produceras. Och ökad produktion i sin tur är beroende av sparande, företagande och innovationer, att aktörer effektiviserar eller uppfinner något som inte existerar i dag. För den som vill dra konfliktlinjen till sin spets – vem är bäst på att fatta ekonomiska beslut, den enskilde och företag eller det offentliga?
Och här finns kanske även en annan anledning till att förslag om förmögenhetsskatter stiger i popularitet. När högern talar om tillväxt talar man om det vi inte kan se, om hur marknadsekonomins spontanitet kommer ge upphov till smarta lösningar och innovationer, om det som inte går att förutsäga. Vänsterns bildsättning är mer tydlig, lättare att se. Där finns argumenten om ekonomisk omfördelning där kapital, som besitts av miljardärer som dyker upp i nyhetsrapporteringen varje vecka, utlovas kunna göra större nytta någon annanstans, i välfärden eller statliga investeringar
I tider när nästan varje nyhetssändning känns historisk, och trygghet och säkerhet är vår tids värdemässiga ledord, kan det vara svårt att ha tilltro till en abstrakt framtid, till att marknadens dynamik, entreprenörers och företagares uppfinningsrikedom löser det. Då är det mycket enklare att titta på Elon Musk eller Petter Stordalen och säga: hans pengar kan vi använda bättre.