Utblick Essä
Den inställda renässansen
Emmanuel Macrons nionde och sista hela år som Frankrikes president har just börjat. Våren 2027 avgår han efter tio år på posten. Jan-Olof Bengtsson frågar sig vad eftermälet blir för presidenten som gått från att hyllas som politisk förnyare till att sakna stöd hos både väljare och i parlamentet.
Egentligen är Macrons resa mot den politiska makten och det franska presidentskapet nästan obegriplig. Och fort gick det. I augusti 2016 slutade han som ekonomiminister i François Hollandes socialistregering och började bygga sitt nybildade parti En Marche från ingenting. Han ville mer.
Mindre än ett år senare lyfte 66 procent av den franska väljarkåren in honom som ny president i Elyséepalatset. Motståndaren Marine Le Pen fick 34 procent av rösterna. I parlamentsvalet några månader senare samlade Macrons parti inte mindre än 308 av nationalförsamlingens 577 mandat. Tillsammans med allianspartnern MoDem med sina 42 hade han 350 mandat och med detta den absoluta majoriteten. Macron kunde i princip göra och få igenom vad han ville.
Och nu då? När Macrons andra mandatperiod närmar sig sitt slut ser vi en ganska förgrämd och sliten president som åldrats snabbt trots sina bara 48 år. Och flertalet av hans tidigare så entusiastiska väljare ser sig nu om efter något annat.
Men låt oss ta det från början.
***
2014 letade den dåvarande socialistiska presidenten François Hollande efter en ekonomiminister med lite vidgade vyer, en person med erfarenhet från näringsliv och den internationella finansvärlden, en person och som tänkte utanför den franska boxen med dess rigida och förlamande regelverk. Hollande sökte förnyelse och insåg nödvändigheten att tillföra marknadsliberala idéer, men fortsatt inom socialismens ramverk.
Emmanuel Macron, ung dynamisk och kaxig ekonom med de rätta skolorna, de rätta kontakterna och med en öronbedövande självsäkerhet som tilltalade Hollande, fick jobbet. Han gjorde sig omgående känd som en både kontroversiell och snabbpratande minister. Någon socialist med partibok var han förvisso inte, men en karriär som Frankrikes ekonomiminister med vidhängande prestige och kändisskap kan ju aldrig vara fel.
Hur det gick? Nja, Macron började trötta efter bara två år. Som ekonomiminister fick han 2015 genom lagen om söndagsöppna affärer (trots samlat motstånd från facken och katolska kyrkan) som går under beteckningen ”Loi Macron”. Men så mycket mer konkret blev det inte.
Tanken på att starta en egen politisk gräsrotsrörelse, och därmed etablera en ny kraft som ”inte var vänster och inte var höger” och som för evigt skulle skjuta sönder de gistna gamla politiska strukturerna i landet, började ta form. Macron ville bygga ett centerblock i mitten, fritt från de gamla strukturerna. Men han aktade sig noga för ordet ”liberal” som mest möts med i misstänksamhet i Frankrike.
I augusti 2016 lämnade Macron in sin avskedsansökan till president Hollande och kastade sig blixtsnabbt ut i den politiska terrängen med sitt nybildade parti ”En Marche!” som slarvigt kan översättas med att något är på gång, på väg.
Hans enmanståg hade blivit en massrörelse befolkad av samhällsintresserade men frustrerade fransmän som här såg något nytt.
Franska medier översvämmades av beskrivningar om elektrifierade torgmöten, fyllda idrottshallar och packade kommunala samlingssalar medan Macron drog runt i landet mött av en allt större supporterskara, där många blev hans oavlönade partifunktionärer. Den från början ganska oansenliga politiska plattformen växte snabbt till publikhav runt om i landet som kokade av entusiasm.
Någon sådan energisk, smart, snygg och positiv politiker hade den franska allmänheten aldrig sett. Hans enmanståg hade blivit en massrörelse befolkad av samhällsintresserade men frustrerade fransmän som här såg något nytt. De var trötta på vänstern, och trötta på högern.
Chocken för det politiska etablissemanget blev total när Emmanuel Macron valdes till Frankrikes president och med ett sprillans nytt politiskt parti.
Nästa mål för En Marche var parlamentsvalet några månader senare. Och det blev som sagt storslam. Allt var euforiskt nytt. Macron & Co tvingades till och med att ”annonsera” efter personer som var villiga att sitta i parlamentet. Kampanjen gav inte mindre än 19 000 intresseanmälningar och där bara hälften av dessa hade tidigare politisk erfarenhet. De flesta var mellan 30 och 40 år och könsfördelningen var jämn, precis som Macron ville ha det.
Den nyvalda presidentens löfte om att partiet var något helt nytt och aldrig tidigare skådat, visade sig hålla, medan de gamla etablerade partierna närmast brakade ihop. Några exempel: Premiärministern i hans första regering blev Edouard Philippe från konservativa Republikanerna. Andra ministerposter gick till både avhoppade socialistiska och konservativa toppolitiker som alltså plötsligt gick in i samma regering.
Så varför denna utförslöpa för Emmanuel Macron som hade allt serverat på silverfat 2017, men som en stor majoritet av fransmännen i dag vill bli av med?
Så varför denna utförslöpa för Emmanuel Macron som hade allt serverat på silverfat 2017, men som en stor majoritet av fransmännen i dag vill bli av med?
Förklaringarna är flera. Fransmännen slår sig gärna för bröstet och säger sig vara revolutionens barn, men är i ryggmärgen egentligen väldigt konservativa. Så var han ändå inte lite ofransk som person, nu när de glada fyrverkeripjäserna var avfyrade? Dessutom i ett land med den ständigt närvarande och till synes olösliga konflikten mellan stad och landsbygd.
Macrons parti var ju i princip en renodlad stadskonstruktion som nästan helt saknade partiorganisation ute i landet. Det var, och är, handikappande. Plus att vänsterns intensiva, men orättvisa stämpling av Macron som ”en president för de rika” satt sig.
När Macron inledde sin förnyelsepolitik var hans mål att modernisera landets ekonomi, att göra Frankrike internationellt konkurrenskraftigt, att luckra upp byråkratiska och rigida regelverk, att effektivisera för att skapa mer välstånd och sluta överspendera budgeten på det sätt man gjort i 50 års tid. En symbolfråga för honom var att göra det generösa pensionssystemet, som börjat bli ett ekonomiskt slukhål, mer realistiskt genom att höja pensionsåldern.
Det var just ”pensionsstriden” som 2018 drog i gång den spontana proteströrelsen Gula västarna och som under nästan ett helt år lamslog landet.
Men det var just ”pensionsstriden” som 2018 drog i gång den spontana proteströrelsen Gula västarna och som under nästan ett helt år lamslog landet med ständiga protestaktioner, blockader och sammandrabbningar med ordningsmakten. Gula västarna var också, precis som presidentens parti, något nytt. Det fanns inga ledare, inget kansli och inget telefonnummer att ringa. Bara spontana demonstrationer på gator och torg. Detta till de franska fackens stora förtret, eftersom gräsrotsprotesterna skedde helt utanför deras kontroll. Även om protesterna klingande av skadade de Macrons regering och reformprocessen något enormt.
Efter Gula västarna följde Covid-pandemin 2020. Macron hade börjat få ordning på arbetslösheten och samtidigt börjat luckra upp arbetsmarknadsregleringar. Men så kom nedstängningarna som slog undan benen för detta samtidigt som regeringens omfattande stödpaket kostade gigantiskt med pengar.
Vid den här tiden hade fransmännens bild av presidenten fått sig en negativ törn. Han uppfattades allt oftare som arrogant och maktfullkomlig, en narcissistisk teknokrat omgiven av ja-sägare. Macron fick dessutom problem med medierna och anklagades för att bara se journalisterna som nyttiga budbärare för vad han ville ha ut. Bilden av honom som en Jupiter, höjd över vardagen, tog fäste.
När Macron blev omvald för en andra period 2022 fick han 59 procent av rösterna, medan Marine Le Pen hamnade på 41 procent. Gapet mellan dem hade med andra ord krympt väsentligt jämfört med 2017. Det efterföljande parlamentsvalet bekräftade den nedåtgående trenden för Macron. Valet gav ”bara” 245 mandat till hans allians, som således inte längre hade majoritet.
Att plötsligt låta sig styras av irritation och ilska är inget bra recept.
Macron har alltid betraktats som en slug politisk taktiker med ständiga överraskningar. Men att plötsligt låta sig styras av irritation och ilska är inget bra recept. Vid valet till Europaparlamentet 6 juni 2024 blev Marine Le Pen och Nationell samling största franska parti, något som Macron prestigemässigt hade väldigt svårt att smälta.
Det var då han gjorde misstaget att bara tre veckor senare utlysa ett extra parlamentsval. Han räknade i sin ilska kallt med att stödet i nationalförsamlingen skulle öka. Det blev tvärtom.
***
Det är detta valresultat som fått Frankrike att gå från två politiska block till tre ganska jämnstarka. Och som därför inneburit en nästan omöjlig situation att regera utifrån. I dag har Macrons parti, som bytt namn till Renaissance, tillsammans med sina två borgerliga allianspartier 161 mandat i nationalförsamlingen.
Ser man till Macrons regeringar har inte mindre än sex premiärministrar kommit och gått. Han är nu inne på sin sjunde i form av Sébastien Lecornu som tillträdde i september i fjol och som tvingas gå på äggskal för överlevnad. Det ger också en tydlig bild av den politiska bräckligheten i dagens Frankrike.
Utåt sett vill yttersta högern och yttersta vänstern fälla regeringen och få till ett nyval. Men det är inte sant. Man vill helt enkelt inte ha ett extra parlamentsval med presidentval om bara 17 månader. Och dessförinnan kommunalval redan i mars.
Sammantaget verkar Emmanuel Macron ha tröttnat på kaoset som styr den inrikespolitiska spelplanen. Inte minst efter att höjningen av pensionsåldern från 62 till 64 år, som togs med dekret 2023, nu till hans stora besvikelse skjutits på framtiden till efter presidentvalet 2027.
På den utrikespolitiska arenan trivs Emmanuel Macron desto bättre.
På den utrikespolitiska arenan trivs Emmanuel Macron desto bättre. Hans linje att stärka EU har alltid varit målinriktad och kristallklar, och gärna med honom själv som framträdande profil. Inte minst gäller det vikten av att militärt kunna stå starkt och självständigt mot både Kina, Ryssland och USA. Europa måste ta ett större ansvar för sin egen säkerhet och tänka i banor av ”strategisk autonomi”.
Macrons tal och framträdande – bakom mörka solglasögon – under Davosmötet i förra veckan visar tydligt i vilket sammanhang han trivs allra bäst. Han menar med emfas att vägen framåt för Europa och EU, sedan den ”regelbaserade världsordningen” havererat, stavas styrka och sammanhållning. Inte smicker och undfallenhet mot Trumps försök till en slags neokolonialism inkapslat i oförutsägbara humörsvängningar.
”Vi går mot en tid av obalans och instabilitet. Autokrati mot demokrati”, som Macron uttryckte i Davos.
Samtidigt kan man se embryot till en ny tysk-italiensk EU-pakt på bekostnad av den klassiska tysk-franska eftersom Macron valt att vara mer konfrontativ.
På hemmaplan är den stora frågan däremot om Marine Le Pen, ledare för Frankrikes största parti, tillåts att ställa upp i presidentvalet 2027. Det hela avgörs av appellationsdomstolen som i februari beslutar om hennes fyraåriga bedrägeridom ändå ska ge henne rätten att kandidera i politiska val och därmed slippa den femåriga politiska karantänen. Alla mätningar i dag pekar på att hon i så fall kommer att vinna, vilket många bedömare menar kommer att resultera i ett helt förändrat, splittrat och svagare EU.
För Marine Le Pen som förlorade mot Macron både 2017 och 2022, skulle det bli en ljuvlig hämnd.
När det här skrivs har Frankrike precis fått en budget för 2026. Men inte efter omröstning, utan efter dekretet 49.3 i konstitutionen då man rundade parlamentet. Ekonomin är skakig, budgetunderskottet måste ner till under fem procent, statsskulden ligger på 117 procent av BNP och statens årliga ränteutgifter överstiger hela Frankrikes försvarsbudget. Macron lovade att göra Frankrike stort och konkurrenskraftigt, men det kunde gå bättre. Medan han allvarligt och resolut manar till ökade försvarsanslag för alla länderna i EU vet ju alla att hans eget land inte har pengarna som krävs.
Så, för att runda av. Hur blir han ihågkommen, även om han styr i 17 månader till?
Är han en missförstådd visionär vars arbete och politiska betydelse kommer att omvärderas till det positiva, inte minst av fransmännen själva? Eller en arrogant och självfixerad politisk inkräktare som lurat sina landsmän? Frågan är också om hans ”centrism” självdör när grundaren snart är borta? Eller överlever den och växer i en ny och mindre konfrontativ riktning?