Samhälle Krönika
Bland snusdosor, gammalliberalism och svenskt godis
I helgen inleds säsongen av kommun- och regionpolitiska dagar när Centerpartiets lokalpolitiker samlas i Västerås. Patrik Strömer, som under många år besökt partidagar och kongresser som utställare, passar på att reflektera över skilda partikulturer.
Sveriges politiska partier är olika. Inte så väldigt mycket i den faktiskt förda politiken, som i deras ideologiska fundament eller deras interna partikultur. Hur är en moderat, en socialdemokrat eller en centerpartist? Ja, det handlar inte bara om vad som står i partiprogram och motioner, utan är också något den aktiva medlemmen skolas in i.
Statsvetaren Katarina Barrlings doktorsavhandling, Partikulturer (2004), har nu mer än 20 år på nacken, men står sig än i dag förvånansvärt väl som generell beskrivning, även om sociala medier och ökad individfokusering har ändrat en del av förutsättningarna.
En kort sammanfattning av de olika partier visar att Socialdemokraterna har stark kollektiv identitet, även om uttrycket ”Vi socialdemokrater” används mer sparsamt numera. Det är för en socialdemokrat alltid viktigt att ge intrycket av att lyssna på rörelsen. Det går så klart att ignorera rösterna från gräsrötter, men om du inte ens besvärat dig om att förankra så blir du inte framgångsrik.
En moderat vet ofta redan svaret och uppskattar därför kompetens, det är ju av det skälet hon har sökt sig till just det partiet. Ganska mycket av den politiska diskussionen blir därför plågsam för en moderat, och slutsatsen blir att andra saknar kunskap. Man ska vara påläst, förstå principer och vara rakryggad.
Centerpartiet var förr ännu starkare kopplat till bondekulturen, men också alltid knipslugt beredda till förhandling. Särskilt om det gick att tjäna något på förhandlingen. Oavsett om parterna egentligen var överens redan tidigare.
Folkpartisterna, numera Liberalerna, var tryggast när de kunde hänvisa till forskning som grund för sitt politiska ställningstagande. Oklart om det verkligen är liberalt, givet hur forskningen kommit att utvecklas, men det var definitivt en folkpartistisk hållning.
Vänsterpartiet byggde på marxistisk samhällsanalys. Klasskampen var central och motståndet till marknadsekonomi en bärande del.
Miljöpartiet var beroende av den inre gemenskapen och kampen för miljön och uppfattades ofta av andra som opålitliga, medan Kristdemokraterna främst värnade om att det inte skulle bli bråk och konflikter. Sverigedemokraterna var 2004 inte representerade i riksdagen och ingick därför inte i Barrlings analys. Annars står sig bilden väldigt väl efter drygt två decennier. Kulturer är något som formar människor, och även om människor i sin tur formar kulturer är den senare processen något som tar längre tid.
***
Själv har jag i min yrkesroll som generalsekreterare i Svenska Snustillverkarföreningen och som näringspolitisk expert på Livsmedelsföretagen med ansvar för totalförsvar och krisberedskap haft förmånen att under senare år som utställare besöka ett antal stämmor, kongresser och kommundagar (de heter lite olika saker i partierna, men är ungefär samma sak).
Känslan är lite som att vara en fransk socialantropolog som beger sig ut i djungeln på jakt efter någon ursprungsbefolkning för att sedan återvända till civilisationen och berätta om de fantastiska iakttagelserna. Nej, inte riktigt. Men att som utomstående kunna observera partiernas inre liv ger ett visst perspektiv, som kan användas för att jämföra partierna.
Men så fort det dyker upp utomstående, så spricker lite av den bilden. Ofta på ett bra sätt.
Alla partier löper alltid risken att förvandlas till en sekt. Dogmer och lydnad trumfar fritänkande och konflikt. Ett buzzword eller en schibbolet är ofta viktigt för att markera tillhörighet och gemenskap. Men så fort det dyker upp utomstående, så spricker lite av den bilden. Ofta på ett bra sätt. En utställare är inte en partikollega, utan möjligen en potentiell väljare eller någon som kan ge ny kunskap. En partiledare från ett annat parti kan göra verklig skillnad på stämningen i lokalen. Detta var som tydligast under alliansåren, men även från 2022 och framåt inom ramen för Tidösamarbetet. När Ebba Busch och Nyamko Sabuni gästade Moderaterna valåret 2022 var det med ett varmt och välkomnande jubel utifrån känslan att ”ni är ju ändå kompisar nu och ska hjälpa oss att vinna valet”. Att Sabuni hann bytas ut mot Johan Pehrson före valdagen 2022 förtar inte den upplevelsen.
När jag före pandemin ställde ut med snuset hos Centerpartiet och Liberalerna var det tydligt att min monter var mer populär än Systembolagets hos C, medan det var tvärtom hos L. Hos de senare överhörde jag även två muttrande farbröder som beklagade sig över utbudet av böcker hos Timbro: ”Nja, här var det ju mest nyliberalism. Eller gammalliberalism som jag föredrar att kalla det”. Att termen gammalliberalism inte använts frekvent sedan första världskriget tycktes inte vara något bekymmer.
Hos centern blev jag approcherad av dåvarande kommunalrådet i Haparanda som frågade mig om jag ville att snusförbudet i EU borde upphävas. Jag svarade ”ja, självklart” och började rabbla upp alla fördelar med att 100 miljoner rökande européer borde ha rätt att kunna välja något annat än cigaretter, varpå repliken kom snabbt: ”Men har du tänkt på konsekvenserna?”, vilket gjorde mig en smula svarslös, men han fortsatte raskt: ”Om snus blir tillåtet i EU, så blir det tillåtet i Finland. Och då tappar vi 300 miljoner kronor i gränshandel varje år. Tänk på det!”.
När jag skulle till Kristdemokraterna var jag en aning nervös, för även om jag läst Nya Testamentet och aldrig hittat den där bibelversen där dans, snus och kortspel fördöms, så kan jag ju ha läst slarvigt. Samtidigt visste jag att KDU har en annan inställning, så på det stora hela skulle det nog ändå kunna bli bra och upplysande samtal. Så kommer kommunalrådet från Sävsjö förbi och utbrister ”Jaha, snus… det är fina grejer. Ger 200 jobb i kommunen!”. Skruf har sin fabrik tillverkning där och det var skönt att få ett kvitto på branschens betydelse för jobb i Sverige. Det bestående intrycket av Kristdemokraterna som parti är ändå att kvinnorna är så otroligt piffiga (begreppet ”KD-pinglor” lärde jag mig i efterhand), medan männen antingen är Alf-hanar eller väldigt försynta. Apropå Alf, så var Alf Svensson närvarande när partiet firade sitt 60-årsjubileum och det var en stor show. Efter att han tagit sig upp på scenen och ställt sig i talarstolen så ursäktar han sig med att ”nuförtiden är jag bara en aning spänstigare än Joe Biden” och därefter hade han publiken i sin hand. ”Jag har blivit tillsagd att prata i 10 till 15 minuter, vilket väl sammantaget blir 25 minuter då.”
Om man bara vågar prata lite mer med lobbyister så kan man lära sig lite mer om hur Sverige ser ut och hur samhället fungerar.
Socialdemokraternas kongress 2025 var en märklig upplevelse. Svenska Mässan i Göteborg. Stort. Många utställare och närmast obefintligt intresse från ombud och besökare att lära sig mer av dessa utställare. Jag har en grundmurad tro på att politiska beslut blir bättre om de fattas utifrån ett gediget kunskapsunderlag, och där ingår även att ta del av partsinlagor, annars riskerar man att missa väsentliga perspektiv. Några besökare kom ändå fram till vår monter där skålar med godis från BUBS användes som lockbete. En avsevärt mycket yngre person kom försynt fram och frågade om han fick smaka, varpå jag svarade ”Ja, om du vet vad det är”. ”Det är BUBS, såklart!” svarade han nöjt. När ett äldre ombud senare upprepade samma sak, så fyllde jag i med ”Ja, BUBS är alltså årets svenska livsmedelsexportör”, varpå svaret blev ”Jaha, är det svenskt”. I mitt stilla sinne tänkte jag då att om man bara vågar prata lite mer med lobbyister så kan man lära sig lite mer om hur Sverige ser ut och hur samhället fungerar.
Det moderata arrangemang som ursprungligen kallades för Kommunala Rikskonferensen heter sedan ett antal år tillbaka Sverigemötet, men har samma upplägg. Aktiva politiker i kommuner och regioner samlas för att gå på seminarier, träffas, lyssna på tal och delta i en gemensam middag med underhållning. Moderater kan uppfattas som stöddiga, vilket beror på att de vet att de har rätt. Men den tryggheten ger också större utrymme för självdistans. Så när Maria Malmer Stenergard och Johan Forssell presenteras som toastmaster och toastmadame, har de inte bara färdigskrivna skämt att dra under middagen. De har också spelat in en film som beskriver Marias problem med att hitta en gemensam mötestid så att hon till slut helt sonika öppnar dörren till Johans kontor och finner honom framför skärmen, spelandes datorspel.
Miljöpartiet och Vänsterpartiet har jag tyvärr inte fått besöka, så därom kan jag inte uttala mig.
Hundratals människor som under lång tid betraktats som paria och nu som en följd av valresultaten runt om i landet plötsligt blivit betrodda med att ta ansvar.
Däremot har Sverigedemokraterna blivit besökta och första gången var 2022, i december. Här samlades partiföreträdare till KRK, Kommun- och regionkonferensen. Hundratals människor som under lång tid betraktats som paria och nu som en följd av valresultaten runt om i landet plötsligt blivit betrodda med att ta ansvar. Tidöavtalet hade ingåtts på nationell nivå och förhandlingarna regionalt och lokalt hade också hunnit utkristallisera sig. Det var en svår tid för Sverige. Socialdemokraterna lämnade efter sig en tvåsiffrig inflation, eskalerande gängkrig och en elkris inför vintern. Det ryska kriget i Ukraina hade bara pågått i ett halvår, men var likväl ett krig i Sveriges närhet. Och Natoansökan var gjord, men processen långt ifrån färdig. Att prata snus och EU där kändes nästan futtigt.
Men det var generellt glada miner och folk visade stolt upp sina egna snusdosor. Många hade även som hobby att tillverka eget snus, från frö till dosa. Givetvis med den svenska Alida-tobaken, uppkallad efter Sverige sista kommersiella tobaksodlare som på åkrarna utanför Åhus in på 1960-talet fortsatte sitt värv. Några frön hittades i ett kuvert på Snus- och Tändsticksmuseum på Skansen och de sattes i jord och började växa. Så nu går det att odla Alida-tobak i Sverige igen.
Över lag var mottagandet enhetligt: ”Jävla EU att lägga sig i… men vi ska inte gå ur!” var analysen några år efter Brexit. Jag noterade också att Moderaterna numera endast har skatteförsörjda personer i sin partistyrelse, vilket också gäller för Sverigedemokraterna. Men bland de vanliga deltagarna på Kommun- och regionkonferensen fanns det gott om ”vanligt folk” i betydelsen att de kör cementblandarbilar eller studerar till elnätstekniker när de inte sitter på sammanträden eller går på konferenser.
Mina egna fördomar om ”vanligt folk” är att de inte alltid har så snygga skor och att de inte läser väldigt många böcker. Det var också det intrycket jag fick av de sverigedemokratiska deltagarna. Jag ändrar ganska enkelt mina förutfattade meningar om jag får fakta eller andra starka sakliga skäl, men ännu har detta inte skett på det här området.
November 2024 hade Sverigedemokraterna åter konferens, och denna gång ville de även ha ett seminarium om livsmedelsexport och beredskap, så en kollega till mig på Livsmedelsföretagen och jag åkte dit. Medan vi ställer upp vår monter kommer en aggressiv person, som också är utställare, men från den skattefinansierade organisationen Lärare mot Tobak och säger ”Dig känner jag igen från internet!”, vilket kanske inte är normalt beteende ens om jag nu verkligen hade varit känd från internet. Hon tyckte inte att jag skulle få befinna mig på ett partipolitiskt evenemang, även om jag vid detta tillfälle fokuserade på livsmedelsförsörjning och beredskap. Ja, jag fick i efterhand höra att det riktats klagomål till partisekreteraren från Lärare mot Tobak för att de hade utställare som de själva ansåg inte önskvärda. Nu är det förstås upp till partierna att avgöra om utställare är välkomna eller inte och det är inte utställarnas sak att ha synpunkter på vilka övriga som befinner sig där.
Nå, seminariet gick bra och det kom frågor om hur stora matförråd som egentligen kunde behövas i en kommun för att klara av ansvaret för de offentliga måltiderna om det skulle saknas rent vatten och tillgång till el. Så plötsligt kommer en ny publikfråga om ”varför Arla betalar två procent av sin omsättning i Halalskatt som går till IS”. Just detta kände jag inte till, vilket jag också erkände. ”Men hur kan du inte göra det? Det är ju 12 000 medlemmar i Facebook-gruppen!”. Ett regionråd återfann fattningen och förde diskussionen tillbaka till kommuners och regioners ansvar för offentliga måltider i händelse av kris. Hur låg det då till i sakfrågan? Jo, det stämde faktiskt att Arla tillverkat produkter som är halalcertifierade för att kunna exportera till Gulfen och Indonesien. Det är en blygsam summa, men förvisso en i grunden onödig utgift, som en extra tull. Men exemplet visar att även företrädare från branschorganisationer kan lära sig något om verkligheten i mötet med politiska företrädare.
På kvällen var det middag och jag hamnade i sällskap med deltagare från Skaraborg. Som uppvuxen i Småland kände man sig såklart som en fattig kusin från landet, men det var ett i alla avseenden vanligt middagssamtal där frågor och svar byttes mellan dem som satt närmast.
Alla människor är inte stöpta i samma form. Att träffa människor från olika delar av landet, med olika bakgrund och med olika värderingar leder ändå till en ökad förståelse för att det som förenar människor ändå är större än det som skiljer oss åt. Även om det råkar handla om partipolitiskt aktiva personer.