Ekonomi Åsikt
Nej, färre regler raserar inte den europeiska demokratin
EU-kommissionens regelförenklingspaket Omnibus utmålas av svenska vänsterpolitiker som ett hot mot demokratin. Men tonläget är märkligt. Paketet är ett bra första steg mot bättre politik och färre kvävande regleringar, skriver Olivia Karlsson på Företagarna.
Nästan alla politiker säger sig vara för regelförenklingar – tills det kommer till kritan. Då är plötsligt demokratin hotad om en regel försvinner – åtminstone enligt Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Socialdemokraterna.
Vi tar det från början.
Alltför länge har EU trott att fler regler automatiskt skapar bättre resultat. Men nu har beslutsfattarna i Bryssel äntligen börjat inse att det är tvärtom. I september 2024 presenterade tidigare ECB-chefen Mario Draghi sin uppmärksammade rapport om Europas konkurrenskraft. Slutsatsen var enkel: EU riskerar att halka efter om regelbördan inte minskar, investeringar inte underlättas och företagens innovationskraft inte stärks.
Draghi-rapporten fick stort genomslag och inspirerade kommissionen, som i sitt arbetsprogram annonserade flera stora förenklingspaket, så kallade omnibus-förslag. Ordet “omnibus” är latin och betyder “för alla”. I lagstiftningssammanhang beskriver det en metod där flera lagförslag behandlas gemensamt i ett och samma ärende. I den amerikanska kongressen har “omnibus bills” länge använts för att snabba på processer, och nu vill EU börjat tillämpa samma princip för att effektivisera regelförenklingar. I grevens tid, men självklart välkommet för alla oss som oroas över EU:s överregleringar.
Först ut var Omnibus I, som presenterades i februari 2025. Syftet var primärt att göra hållbarhetsrapportering mer tillgänglig och effektiv. Förslaget berörde främst tre regelverk: CSRD (hållbarhetsrapportering), CSDDD (due diligence, riskhantering och undersökningsplikt) och CBAM (koldioxidtullar).
Regelverken, som antagits bara några år tidigare, har skapat orimliga bördor för små och medelstora företag.
När kommissionen presenterade sitt förenklingsförslag på dessa områden togs det emot väl, och det är inte svårt att förstå varför. Regelverken, som antagits bara några år tidigare, har skapat orimliga bördor för små och medelstora företag. Formellt har många småföretag varit undantagna, men i praktiken har de ändå tvingats leva upp till storbolagens krav eftersom bördan skickats nedströms till storbolagens hela värdekedja. Checklistor, frågebatterier och konsultnotor har därmed ätit upp både tid och lönsamhet.
Kritiken mot regelverken har varit utbredd. Företagarorganisationer har varnat för de administrativa kostnaderna, Tillväxtverket har pekat på de enorma utmaningarna för småföretag som reglerna skapar, och Tysklands förbundskansler Friedrich Merz krävde till och med att delar av regelverket skulle skrotas helt, eftersom det hotade europeisk konkurrenskraft. I en rapport från Tillväxtverket sammanfattade en branschorganisation regelverket träffande: ”Det leder inte till bättre miljö. Det blir mindre tid och pengar till konkreta lösningar.”
EU tjänar inte på att hålla fast vid ett regelverk som gör mer skada än nytta. Kommissionen överlämnade därför det första förenklingsförslaget till Europaparlamentet förra året.
Processen som följde blev dock både lång och kantad av hinder.
Den 14 april 2025 antogs det så kallade ”stop the clock”-beslutet med brett stöd, vilket sköt upp införandet av vissa krav på hållbarhetsrapportering och due diligence. Den 10 september röstade parlamentet igenom en kompromiss om förenklingar i koldioxidtullarna (CBAM), inklusive ett undantag för små importvolymer. Rådet antog kompromissen kort därefter.
Så långt var processen relativt smärtfri. Förhandlingarna om CSRD och CSDDD blev däremot svårare. Ett kompromissförslag föll med knapp marginal i parlamentet den 22 oktober, enligt rapporteringen på grund av att en handfull mittenpolitiker drog tillbaka sitt stöd i sista stund. Förhandlingarna fortsatte därför och parlamentet antog en ny position, denna gång med stöd av en högermajoritet. Kompromissen godkändes slutligen strax innan jul.
Efter avslutade förhandlingar har dock kritiker målat upp domedagsbilder.
Processen för att få förenklingspaketet godkänt tog därmed nästan ett år. Efter avslutade förhandlingar har dock kritiker målat upp domedagsbilder. Aftonbladet citerar svenska ledamöter som beskriver hela processen som odemokratisk. Jonas Sjöstedt (V) kallade den svenska rapportören Jörgen Warborn (M) för en ”springpojke för främmande makt” och Miljöpartiets Alice Bah Kuhnke menade att Warborn var ”Trumps trojanska häst i EU-parlamentet”. Amnesty International kallade förenklingarna ett ”svek mot människor och planeten”.
En återkommande kritik, som bland annat lyfts fram av den socialdemokratiska gruppen, gröna gruppen och vänstergruppen är att förslaget röstades igenom med stöd av ”ytterhögern”. Tyska socialdemokraten René Repasi gick så långt att han till Politico uttalade att sådana voteringar ”ledde till Adolf Hitlers uppgång”. I det här sammanhanget bör det påminnas om att det första mittenförslaget föll eftersom ledamöter i mittenkoalitionen drog sig ur i sista stund. Samtidigt har den europeiska vänstern och de gröna inte haft problem att ta stöd från “ytterhögern” när det passat deras agenda, till exempel för att fördröja frihandelsavtalet med Mercosur-länderna.
I ljuset av den kritikstorm som följde är det avgörande att komma ihåg att det rådde bred enighet om att förenkla. Förhandlingarna handlade om detaljer: tröskelvärden, omfattning av värdekedjegranskning och på vilket sätt due diligence-arbetet skulle genomföras i praktiken. Kärnfrågorna gällde proportionalitet och genomförbarhet; hur reglerna kan säkerställa ansvarstagande utan att slå oproportionerligt hårt mot företag. Samtidigt låg de grundläggande kraven alltid fast. Hållbarhetsredovisningen avskaffades inte, ansvaret för värdekedjan försvann inte och sanktionsmöjligheterna behölls. Warborn och hans kollegor i EPP har inte genomfört någon regel-revolution. De har helt enkelt tagit bort vissa delar och förenklat lite i ett antal regelverk som nyligen har implementerats.
Att beskriva förenklingar av administrativa bördor – som för bara några år sedan inte ens existerade – på det sätt som nu görs är minst sagt missvisande. Förenklingspaketet är inte ett hot mot demokratin, utan ett steg mot bättre politik.
När över 40 procent av svenska småföretagare upplever att EU-lagstiftning främst försvårar företagande – medan bara 7 procent tycker den förenklar – behövs verkliga förenklingar. Det är därför glädjande att fler omnibuspaket redan är på agendan.
Att vissa svenska politiker ägnar så mycket energi åt att svartmåla Jörgen Warborn, en av få Europaparlamentariker som faktiskt bidragit till att förenkla regler det senaste decenniet, illustrerar själva kärnan i EU:s problem. Tanken om att reglering alltid är av godo, och att regelförenkling alltid är ett hot, har dominerat i Bryssel alldeles för länge. Faktum är att sedan 2019 har EU:s beslutande organ producerat nästan 14 000 nya rättsakter. Samtidigt har den ekonomiska tillväxten stagnerat.
Det är självklart legitimt att ha olika uppfattningar om detaljerna, men kritik mot föreslagna förenklingar bör följas av konstruktiva och konkretiserade alternativa förslag. Därför bör politiker som är kritiska till förslaget presentera egna bättre förslag på regelförenklingar, samt hitta stöd för dessa. Tyvärr har förekomsten av den typen av konstruktiva motförslag varit sparsamt.
Att debatten har kommit att präglas mer av person än sak är kanske symptomatisk för vår samtid. Ändå måste man hoppas att diskussionen inför nästa regelförenklingspaket kan bli mer konstruktiv och framför allt att alla politiker som säger sig stå bakom regelförenklingar faktiskt vågar driva igenom förändringar hela vägen.