Utblick Åsikt
Rusta Europa – även institutionellt
Om Europa ska kunna hävda sig mot världens stormakter krävs inte bara en militär upprustning utan även en institutionell. EU behöver tillåtas bli mer snabbfotat säkerhetspolitiskt, mer spetsigt militärt, och med en mer dynamisk ekonomi, skriver Hannes Berggren.
Vid Världsekonomiskt forum i Davos slog Kanadas premiärminister Mark Carney fast att den gamla världsordningen är över – och att nostalgi inte är en strategi. Det gäller inte minst Europa, som pressas hårt av stormakterna. Därför behöver EU rustas för en ny tid, även institutionellt.
Från det ena hållet utmanas EU av ett mer auktoritärt Kina som skapar problem i världshandeln. Europeiska stater har uttryckts för påtryckningar och kinesiska exportkontroller för råmaterial har satt europeisk produktion under stress.
Från det andra hållet möter EU en amerikansk administration som på bara ett år omstöpt den transatlantiska relationen. Från tullangreppen via den amerikanska säkerhetsstrategin till Grönlandskrisen har Trump-administrationen systematiskt nedmonterat tilliten till USA. Marco Rubios tal vid årets säkerhetskonferens i München, som stod i kontrast mot vicepresident JD Vances tal förra året, må ha lugnat ned situationen något. Men tilliten till den transatlantiska länken är långt ifrån lagad.
EU fick alltså betala ett ekonomiskt pris för sitt säkerhetsberoende av USA, snarare än tvärtom.
Det har aktualiserat diskussionen om en europeisk de-risking-strategi också mot USA. Det är därför positivt att EU äntligen tagit tag i inre marknaden, med bland annat vissa regellättnader och början till en europeisk kapitalmarknad. På samma sätt är det glädjande att EU ökat takten i frihandelsförhandlingar som kan hjälpa till att diversifiera ensidiga handelsberoenden.
Men Europas beroende av USA är inte primärt ekonomiskt, utan rör snarare vår säkerhet. Det förödmjukande Turnberry-avtalet som EU slöt med USA berodde inte bara på behovet av de-eskalering i tullkonflikten. I stället var USA:s fortsatta engagemang för Europas säkerhet i allmänhet och Ukraina i synnerhet centrala förhandlingsmål.
EU fick alltså betala ett ekonomiskt pris för sitt säkerhetsberoende av USA, snarare än tvärtom. Vid Grönlandskrisen skickade europeiska ledare signalen att man också var redo att skydda sin territoriella integritet med hjälp av ekonomiska motåtgärder. Det var en viktig signal, även om forskning visat att motåtgärder kunde ha kostat EU mer än USA (som redan beräknas bära 96 procent av kostnaden för sina egna tullar).
Ekonomiska motåtgärder är otillräckliga för Europas försvar. Medan det blivit populärt att beskriva handelsinstrument med ord som bazooka, så är det naivt att tro att Europa skulle kunna skydda sig enbart med defensiva handelsåtgärder. I stället är det EU:s splittrade angreppssätt inom flera säkerhetsrelaterade områden som sätter käppar i hjulen för europeisk ekonomisk försvarsförmåga.
Inom EU:s gemensamma utrikespolitik har exempelvis både viktiga ställningstaganden och åtgärder som sanktioner mot Ryssland bromsats genom vetorätten varje medlemsstat besitter.
EU har dessutom splittrats på grund av att politiken för exportkontroller fortfarande sköts till för hög grad av medlemsstaterna själva. Nederländerna har på grund av ASML, den världsledande tillverkaren inom halvledarteknologi, tvingats av USA att införa exportkontroller mot Kina. Det skulle även kunna drabba andra teknikledande EU-länder – som Sverige – i framtiden. Biden-administrationen försökte dessutom dela in EU:s medlemsstater i olika riskkategorier för tillgång till AI-teknologi, vilket i praktiken skulle ha fragmenterat den inre marknaden.
Parallellt är Europas förmågor för svaga inom teknologi som blivit allt viktigare i kontinentens försvar.
EU har också av Trump-administrationen utsatts för tullhot syftande till att tvinga fram ändringar av unionens digitala lagstiftning. Samtidigt sker tillämpningen av sådana lagar ofta genom myndigheter ute i medlemsstaterna, vilket ökar sårbarheten för påtryckningar mot enskilda EU-länder.
Parallellt är Europas förmågor för svaga inom teknologi som blivit allt viktigare i kontinentens försvar. Det beror på åratal av otillräckliga investeringar inom området och frånvaron av ett gemensamt försvarsinnovationsprogram likt det amerikanska DARPA.
Därför behöver EU rustas för en ny geopolitisk era, vilket kräver följande institutionella förändringar:
1. Europeisk militärmakt med kärnvapenparaply. Det var rätt val av Sverige att gå med i Nato och alliansen tjänar fortsatt Sverige väl. Samtidigt behöver det europeiska benet inom alliansen stärkas, vilket nuvarande upprustning bland europeiska länder bidrar till. Därutöver behöver vi fortsätta stärka EU-samarbetet i försvarsfrågor och utveckla ett gemensamt europeiskt kärnvapenparaply, gärna med förmågor placerade även i Norden.
2. Kvalificerad majoritet i EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik. Försvaret av Europa gör att delar av den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken kräver mer snabbfotad handlingskraft. Då fungerar inte konsensus som används i dag och som ger en implicit vetorätt till enskilda länder som vill obstruera ett handlingskraftigt EU. Det är dags att införa kvalificerad majoritet.
3. Mer EU-gemensamma exportkontroller. Internationella överenskommelser om exportkontroller fungerar inte längre som tänkt. I stället hamnar EU-länder i kläm mellan USA och Kina, som båda försöker styra den globala teknikutvecklingen. Därför bör EU införa mer gemensamma exportkontroller. Det kan också stärka EU:s samarbete kring ekonomisk säkerhet i handelspolitiken, som Kommerskollegium har lyft fram.
4. Centralisera regeltillämpning till EU-gemensamma myndigheter. USA:s påtryckningar kring europeisk digital lagstiftning visar att regleringar spelar en geopolitisk roll. Dessutom fortsätter EU:s konkurrenskraft lida av fragmenterad tillämpning bland medlemsstaternas myndigheter, vilket skadar vår ekonomiska styrka. Därför bör tillämpningen av viss lagstiftning centraliseras till EU-myndigheter.
5. Europeiskt DARPA. EU-länderna behöver satsa mer gemensamt på försvarsteknik. I dag görs det på ett fragmenterat sätt, vilket är ineffektivt. För att få mer för varje skattekrona bör EU skapa ett DARPA efter amerikansk modell, för investeringar i militär spjutspetsteknik.
En politisk diskussion kring förslagen skulle kunna initieras i och med EU:s kommande säkerhetsstrategi. Ändringarna kan sedan påbörjas, även inom ramen för nuvarande EU-fördrag. För att vissa av förslagen ska bli effektiva kan en fördragsändring dock komma att krävas och den bör då riktas in specifikt på att rusta EU institutionellt för en geopolitisk tidsålder.
Ett vanligt argument mot att flytta makt till EU:s institutioner är att det ”saknas politisk aptit” bland medlemsstaterna. Någon politisk aptit bör det däremot inte heller finnas för att Europa ska splittras och domineras av världens stormakter. Om Ulf Kristersson står fast vid sin slutsats att det var europeisk enighet som fick Trump att backa om Grönland, så bör han driva på för ett geopolitiskt rustat EU.