Utblick Essä
Autokraternas kulissartade styrka
Myten om Putins strategiska genialitet har alldeles för länge präglat Västvärldens syn på Ryssland. I själva verket har Putins eget agerande gjort Rysslands handlingsutrymme allt mindre. Det skriver Mark Brolin och ser parallellerna mellan Kreml och regimen i Teheran.
Tumultet i Iran påminner om något många i väst alltför ofta glömmer: auktoritära regimer kan se skrämmande starka ut ända fram till stunden då de i stället ser ut att vara en vindpust från att falla. Det betyder inte att despoti saknar lockelser för utpräglade maktspelare. Tvärtom. Som despot slipper man väljare som ska tillfrågas, motståndare som ska tolereras och ett offentligt samtal man inte helt kontrollerar. Det är förstås bekvämt. Lika bekvämt är det att tvinga på medierna sagor om den egna regimens förträfflighet och om fiendernas förkastlighet.
Baksidan även med despotglasögon? Legitimitet som ytterst vilar på gevärspipor som riktas mot den egna befolkningen medför att landet är dömt att halka efter. Alltför mycket tid, kraft och resurser går till övervakning, förtryck och kontroll, samtidigt som alltför lite ägnas åt sådant som faktiskt befrämjar samhället. När de positiva resultaten uteblir skyller despoter typiskt sina egna misslyckanden på andra. Därav en ständig jakt på nya syndabockar och idel fientliga relationer både innanför och utanför egna gränser.
En klassiskt ond cirkel alltså. I Mellanöstern har de shiadominerade staterna, med Iran i spetsen, mycket riktigt tydligt hakat efter den relativt öppnare sunnivärlden mätt i BNP per capita. Ett lika tydligt exempel närmare oss själva: när Baltikum lämnade Sovjets kvävande grepp låg länderna relativt nära Ryssland ekonomiskt. I dag är balternas BNP per capita ungefär dubbelt Rysslands.
Sällan nämnt är att cirkeln i hög grad är ond även för despoterna personligen. Ju större problemen blir hemma, och ju fler konflikter de eldar på i försöken att dölja egna misslyckanden, desto snävare blir deras handlingsutrymme. Det finns trots allt gränser för hur mycket pengar och hur många människoliv även en diktator kan bränna. Till slut sitter despoten kvar alltmer trängd och paranoid – även om paranoid inte riktigt är rätt ord när rädslan för den egna säkerheten är högst befogad.
***
Den onda cirkeln präglar inte bara ögonblickskrisande Teheran, utan även Moskva. I åratal har Vladimir Putin framställts som en sorts snillrik schackmästare: tålmodig, kalkylerande, alltid några drag före alla andra. Den bilden passade Kreml. Den passade också alldeles för många i väst. Den gjorde det därutöver möjligt att bortförklara varje obehaglig överraskning. Om något gick fel kunde det alltid omtolkas som en del av en djupare plan.
Tittar man på resultatraden påminner Putin likväl mindre om Garri Kasparov än om en rysk Mr Bean: en man vars stora planer gång på gång exploderar i hans egna händer – och vars signum nästan genomgående varit en närmast total oförmåga att se helheten.
Misstagen började långt före 2022 och Ukrainainvasionen.
Misstagen började långt före 2022 och Ukrainainvasionen. De började redan när Putin tog över efter Boris Jeltsin. Ryssland stod då vid ett vägskäl. Efter Gorbatjov och Jeltsin fanns en fullt möjlig väg mot modernisering: större öppenhet, hårdare konkurrens, djupare integration med globala marknader och leveranskedjor – sådant som över tid gör ett land rikare, mer innovativt och mer inflytelserikt.
Putin stod inför ett val: fortsätta modernisera eller backa tillbaka till institutionaliserat despotläge. Att modernisering gynnade samhället var inte svårt att se med tanke på att Sovjets befriade tidigare satellitstater redan då hade börjat distansera Ryssland. Likt många andra så kallat ”starka män” valde han ändå det senare: repression framför förnyelse, censur framför granskning, vänskapskorruption framför konkurrens. Därmed valde han också att hålla världens till ytan största land, och det nionde folkrikaste, kvar på knapphetens och den oinfriade potentialens olyckliga bana. Med tanke på tankesvagheten bakom aktörer som Putin och Khamenei – vilka uppenbarligen alltid förstått förbluffande lite både av hur den moderna världen fungerar och av hur verklig nationell styrka faktiskt genereras – är uttrycket ”stark man” egentligen synnerligen märkligt.
Detta var Putins första monumentala misstag, arvsynden som låste fast hans regim i en ond cirkel den aldrig lyckats ta sig ur. Den hjälper därmed också till att förklara hans andra oförlåtliga dundermiss: kriget. Hade Putin valt modernisering hade Ryssland kunnat påbörja en tillväxt- och upphämtningsresa lik baltstaternas och Polens. Putin hade då kunnat hyllas på hemmaplan och respekteras utomlands. Det hade inte existerat samma trängande behov av despoternas klassiska avledningsmanöver: en yttre konflikt.
De strategiska felbedömningarna upphörde ändå inte där. Långt därifrån. Historien är full av krigshetsare som också har slösat bort sina moderniseringschanser – men som åtminstone varit bra på att omsätta brutalitet till militära resultat och politiska vinster. Inte ens med den dystra måttstocken klarar Putin sig.
Putin sa att han skulle stoppa Nato från att komma närmare Ryssland. I stället har han åstadkommit motsatsen. Finland och Sverige stod utanför Nato och såg länge medlemskap som onödigt eller provocerande. Putins invasion vände rekordsnabbt upp och ned på den bedömningen. Runt om i Europa har kriget åstadkommit upprustning och försvarsfokus för första gången sedan kalla krigets slut.
Rysslands tidigare globala räckvidd har krympt till några få fickor.
Rysslands tidigare globala räckvidd har krympt till några få fickor. När landet utkämpar ett stort och kostsamt krig har Moskva helt enkelt inte utrymme att agera beskyddare åt andra pariastater – Iran, Venezuela och liknande.
Kriget har dessutom gjort Rysslands beroende av Kina pinsamt tydligt och blottlagt Moskva som junioren i relationen.
Även krav på mer regional autonomi, som i Dagestan och Tjetjenien, har återuppväckts i samband med att Moskva har allt svårare att avvara resurser på annat håll än i Ukraina. Kremls svar? Ännu mer kontroll bland annat genom blockering av Telegram, trots att meddelandetjänsten även används för militär kommunikation.
Till och med Rysslands nettoinflytande i Ukraina kan nu, efter fyra års förslösande av människoliv och resurser, sägas ha minskat snarare än ökat. Före 2022 var Moskvas tyngd påtaglig i hela landet – genom energiberoende, handel, politisk påtryckning, korruptionsnätverk, medieinblandning och genom det ständigt närvarande hotet om eskalering. Visst har Moskva stulit en del av Ukraina, men den del i vilken det egna inflytandet redan var som störst. Resten av Ukraina har inte bara utvecklats till en dödsfiende utan ett sorts innovationslaboratorium gällande modern krigföring. Vid det här laget tillhör ukrainska militären världens mest erfarna gällande drönarkrig och improvisation.
***
Putin har nu tryckt in sig själv i ett hörn. Ryssland pressas allt hårdare av krigets kostnader och krympande oljeintäkter. Visst har världsmarknadspriser på olja tillfälligt höjts som en följd av oron i Hormuzsundet, men Kreml gynnas, som en följd av sanktioner, sänkt pristak och fortsatt rabattförsäljning, bara begränsat. Samtidigt är det inte lätt för Kreml att återvända till fredsläge heller. Med över en miljon döda eller sårade ryssar, med svårförklarad nytta, har myten om den allsmäktige landsfadern, som sätter skyddet av ryska folket främst, fått allvarliga sprickor. Här finns tydliga likheter med hur auran kring Ali Khamenei punkterades i januari när Teheranregimen så brutalt slog ner det folkliga upproret.
Till slut får till och med en despot svårt att slippa undan när strålkastarljuset riktas mot den dystra realiasituationen hemma.
Till slut får till och med en despot svårt att helt slippa undan när strålkastarljuset riktas mot den dystra realiasituationen hemma. Varför dog så många? Vad var egentligen poängen med kriget? Vad återstår för ryska regioner och byar i vilka allt färre män finns kvar för att arbeta och bilda familj? Vad gör man med den växande skaran sårade och traumatiserade? Varför halkar Ryssland efter på nästan alla viktiga rankinglistor inklusive gällande närapå all teknikutveckling som inte handlar om vapen eller övervakning? Varför satsa på krig i upptakten till den mest innovativa eran någonsin? Trots att det är AI-utvecklingen som kommer att avgöra ett lands framtida geostrategiska styrka?
Putins ovilja att bemöta frågor som dessa kan också bidra till att förklara varför han drar fötterna efter sig i förhandlingsfrågan. Washington lär inte vara lika tillmötesgående mot Kreml för evigt. Bortom de retoriska svulstigheter som fortfarande haglar från Vita huset börjar maktbalansen i USA att åter se mer normal ut – i takt med att en mer Ukrainavänlig kongress på nytt börjat fungera som motvikt. För Putin kan det få stor betydelse. De senaste två årens silkesvantesbehandling kan gå mot sitt slut. Ännu ett fönster Putin riskerar att missa.
Den långvariga myten om Putins strategiska genialitet är en av Europas mest övervärderade illusioner. Moskvadespoten är snarare hopplöst förutsägbar i sina lika hopplöst förlegade doktriner, han är tämligen usel även på krigföring och han har grävt sin egen misslyckandegrop. I Hannah Arendts andemening personifierar han alltså inte något som helst snille utan snarare ”ondskefullhetens banalitet”. Som en direkt följd sitter han nu instängd bakom Kremls höga murar, livrädd för sin egen befolkning och med ett hov av medjamsare som matar honom med svaren han vill höra. Inte olikt hur hans långvariga vapendragare Ali Khamenei tillbringade sina sista dagar.
En verklig strateg expanderar sina handlingsalternativ. I likhet med många andra tidigare despoter har Putin bränt de flesta av sina.
Historien har redan visat att skräckregimer och planstyrda system till slut förlorar mot öppna, marknadsorienterade och demokratiska samhällen; det är självuppfyllande farligt när vi i väst glömmer det. Det är alltså hög tid att väst slutar behandla Putin som om han vore oövervinnelig. Ett av västs stora misstag har länge varit att fråga vad han vill. Trots att svaret i praktiken är givet: han tar så mycket han kan, tills någon sätter stopp. Den bättre frågan är därför vad hans begränsningar nu tvingar honom att göra – och hur hans handlingsutrymme kan krympas ytterligare.
Den gängse kartan över risker och möjligheter i såväl Mellanöstern, Ryssland som Östeuropa har länge varit felritad. Det förflutna kan inte göras ogjort, men gamla tankefel behöver inte styra nästa beslut.