Samhälle Krönika
Väljarna bör ta Miljöpartiets ord om migrationen på allvar
Magdalena Andersson beskriver Socialdemokraterna som en garant för en stram migrationspolitik. Men i själva verket talar flera faktorer för att Miljöpartiet har rätt när de säger att S kan komma att luckra upp den restriktiva politiken. Det skriver Smedjans chefredaktör Svend Dahl.
Annika Hirvonen är gruppledare för Miljöpartiet i riksdagen och partiets migrationspolitiska talesperson. Häromveckan konstaterade hon i en intervju i Svenska Dagbladet att hon är optimistisk kring att Socialdemokraterna kommer att ompröva den strama migrationslinjen. Debatten om de så kallade tonårsutvisningarna är ett skifte, som kommer att tvinga S att närma sig den gröna politiken på migrationsområdet, menar Hirvonen. Konkret skulle det kunna innebära exempelvis uppluckrade försörjningskrav och fler permanenta uppehållstillstånd.
Man skulle kunna avfärda detta som miljöpartistiskt önsketänkande. Socialdemokraterna har trots allt i flera års tid ansträngt sig för att ligga så nära Tidöpartierna som möjligt. Migrationspolitiken får inte vara ett sänke i valrörelsen, har man resonerat.
Det finns emellertid två skäl till varför alla som menar att det är önskvärt med en restriktiv migrationspolitik – det vill säga en betydande majoritet bland väljarna – bör ta Hirvonens uttalande på allvar.
För det första finns det, oavsett vad man säger i dagsläget, en överhängande risk att S kommer att använda migrationspolitiken som förhandlingsbricka i de komplicerade regeringsförhandlingar som en eventuell rödgrön valseger kommer att resultera i.
Till skillnad från på högersidan, där inget parti på allvar vill se en omprövning av den restriktiva migrationspolitiken, behöver S förhålla sig till åtminstone två partier – Miljöpartiet och Vänsterpartiet – som aldrig förlikat sig med den åtstramning av migrationen som skett de gångna tio åren. (I Centerpartiet finns det stora ideologiska sympatier för en liberal migrationspolitik, men man lär knappast driva det som praktisk politik.) Intervjun med Hirvonen understryker dessutom hur högt prioriterad frågan är för MP, som i en regeringsförhandling kan tänkas få stöd av V.
Inom både Socialdemokraterna och Moderaterna finns det en historia av att använda just migrationspolitiken som valuta i förhandlingar med Miljöpartiet. Göran Persson gjorde det 2005 och Fredrik Reinfeldt gjorde det 2011. För Moderaternas del resulterade det åren efter 2014 i en närmast existentiell kris – såväl partiets trovärdighet som ledande ställning på högersidan stod på spel. För alla som följde Moderaterna under de åren är det uppenbart att misstaget inte kommer att upprepas. För Socialdemokraternas del saknar migrationspolitiska uppgörelser med Miljöpartiet denna djupt traumatiska laddning.
Tvärtom, och det är den andra faktorn som talar för att Hirvonen har rätt, finns det bland både S-aktiva och bland partiets väljare en utbredd sympati med Miljöpartiets och Vänsterpartiets ståndpunkter i migrationspolitiken. Bilden av Sverige som en humanitär stormakt ligger djupt i den socialdemokratiska identiteten.
Detta har förändrat den socialdemokratiska väljardemografin i migrationsliberal riktning.
Migrationspolitikens ökade betydelse och Sverigedemokraternas framväxt har dessutom inneburit att den historiskt sett stora grupp S-väljare som sympatiserat med en restriktiv migration till betydande del lämnat. Denna förändring kanske bäst illustreras med det i dag starka stödet för Sverigedemokraterna bland män i LO-yrken. Detta har förändrat den socialdemokratiska väljardemografin i migrationsliberal riktning.
För några år sedan gjorde statsvetarna Maria Sobolewska och Robert Ford en analys av den brittiska väljarkåren efter Brexit. Folkomröstningen om EU-utträde var till betydande del en omröstning om migration och följde ungefär samma konfliktlinjer som den svenska migrationsdebatten. Det är därför en analys som även kan hjälpa oss att förstå de svenska Socialdemokraternas migrationspolitiska dilemma.
I boken Brexitland (2020) konstaterar Sobolewska och Ford att de brittiska socialdemokraterna i Labour – i spåren av stor invandring och allt fler universitetsutbildade – kommit att utvecklas till en koalition av vad de beskriver som som övertygelseliberaler och nödvändighetsliberaler.
Övertygelseliberalerna är välutbildade väljare som prioriterar individuella fri- och rättigheter och ser positivt på migration och mångfald. Nödvändighetsliberalerna är medlemmar av etniska minoriteter, som kanske inte delar övertygelseliberalernas ideologi, men som av praktiska skäl instämmer i uppfattningarna om migration och mångfald. Väljarna med en mer konservativ syn på nationell identitet har däremot till betydande del vandrat högerut i politiken.
Det är en beskrivning som stämmer väl in även på de svenska Socialdemokraterna som i dag är ett parti som till betydande del bärs upp av dels väljare med utländsk bakgrund, dels välutbildade kvinnor i offentlig sektor.
Socialdemokraternas starkaste fästen återfinns sedan cirka två decennier tillbaka i storstädernas förortsområden. På Järvafältet i Stockholm, i delar av Malmö och i Göteborgs miljonprogramsförorter noterar Socialdemokraterna fortfarande valresultat på bortåt 40 procent. På många av dessa platser har Socialdemokraterna genom ABF och band till kultur- och invandrarföreningar dessutom byggt upp en infrastruktur snarlik den som historiskt gav partiet en dominerande ställning i svenska bruksorter. Detta är nödvändighetsliberalerna.
På dessa platser utmanas man emellertid av partiet Nyans och Vänsterpartiet som i senaste valet båda gick kraftigt framåt på bekostnad av Socialdemokraterna. Den som läser partiets valutvärdering från 2022 blir snabbt varse hur allvarligt man ser på dessa utmaningar.
De stora Socialdemokratiska framryckningarna på senare år har däremot skett bland välutbildade kvinnor i storstäderna, exempelvis i Vasastan i Stockholm. Dessa väljare beskrivs ibland som ”Magda-moderater” och drivs av förtroende för Magdalena Andersson och antipatier mot Sverigedemokraterna. Det är en grupp där en liberal syn på migration tenderar att vara en viktig symbol för att befinna sig på ”rätt sida av historien”. Men det är också en grupp där S möter stark konkurrens från inte minst Miljöpartiet. Detta är övertygelseliberalerna.
Denna väljardemografi talar för att Miljöpartiets Annika Hirvonen har rätt i sin analys av Socialdemokraterna och migrationspolitiken. En S-ledd regering efter valet kan mycket väl komma att innebära en mindre restriktiv migrationspolitik – oavsett hur det i dag låter från socialdemokratiskt håll.
För övrigt är det värt att notera att de sista frågetecknen kring en ny borgerlig regering försvunnit i och med att Liberalerna skrotat sina röda linjer kring att sitta i samma regering som Sverigedemokraterna. Det är ett tecken på styrkan i Tidösamarbetet och bör förstås ställas i kontrast till den osäkerhet, kring såväl sakpolitik som samarbetsformer, som kringgärdar det rödgröna regeringsalternativet.