Idéer Essä
När det goda blir föremål för kongressbeslut
Socialdemokrati sminkad med Aristoteles är fortfarande bara socialdemokrati. Smedjans Henrik Dalgard har läst S-ideologen Payam Moulas nya bok ”Det goda”.
Partiet har lämnat de stora folkrörelserna och blivit ett elitistiskt medelklassparti där ”studiecirkeln har ersatts av rosémingel i Almedalen”, slår Tidens chefredaktör Payam Moula fast i slutet av sin nya bok Det goda. Det är såklart Socialdemokraterna han talar om.
I stora delar är det en klassisk socialdemokratisk idébok, byggd på en önskan om att gå tillbaka till partiets rötter. Tillbaka till Nils Karleby, Ernst Wigforss och historiematerialismen – insikten om att det är samhällets materiella bas som driver utvecklingen framåt och att den socialdemokratiska rörelsens uppgift är att tillgodose den arbetande klassens intressen.
Men Moulas bok är inte bara en beskrivning av produktivkrafter. Hans teoretiska inspiration hämtas från antikens dygdetik med Aristoteles, och hans moderna efterföljare. Ganska omaka källor för att vara en socialdemokratisk intellektuell. Enligt Moula måste politiken styras utifrån en förståelse av vad det goda är, och sträva efter att forma ett samhälle där människor kan leva meningsfulla liv. Den neutrala staten är med andra ord inte ett ideal utan något som ska förkastas.
I delar är det en uppfriskande tes. Framförallt lyckas Moula synliggöra att dagens stat är långt ifrån så värdeneutral som den ibland utmålas som.
Utstakande av det meningsfulla livet är en individuell praktik, inte en statlig sådan.
I den socialliberala hegemonin, vilket 2000-talet ändå får sägas utgöra, lever vi under föreställningen om att det är politikens uppgift att skapa lika möjligheter för människor. Genom en rättvis omfördelning ska alla ges samma utgångspunkt för att sedan staka ut sin väg i livet. Filosofer som John Rawls lade den teoretiska grunden, och teserna har sedan dess gång på gång förts fram av opinionsbildare och politiska partier – av moderater, socialdemokrater, och av DN:s och SvD:s ledarsidor.
Men som Moula påpekar gör dagens politiska system mycket mer än att ge människor lika möjligheter. Det är ett system där politiker och byråkrater ständigt tar beslut om vad de anser vara gott. Det offentliga reglerar och spenderar pengar på kultur, livsmedel, idrott och offentligheten, säger att vissa kulturslag ska få mer pengar och att en viss typ av kunskap ska prioriteras framför en annan i skolplanen. Medvetet eller inte tar det offentliga varje dag beslut där man slår fast att vissa saker är bra, och andra dåliga. Det Moula efterlyser är en mer samlad politisk vision över vad detta goda ska vara.
Hans stora felslut är det klassiska liberala motargumentet, som genom boken vid flertalet tillfällen lyfts upp utan att aldrig riktigt besvaras: sökandet efter det goda, utstakande av det meningsfulla livet, är en individuell praktik, inte en statlig sådan.
När Aristoteles i den Nikomachiska etiken beskrev grunderna för sin dygdetik så var det med människan som utgångspunkt. Denne behövde inse att det finns flera olika värden i ett gott liv, och att lyckan, eudaimonia, uppstod i strävan efter att ständigt väga dessa värden mot varandra för att uppnå en slags moralisk jämvikt.
Det centrala i detta moraliska nystande, som de franska exitentialisterna senare skulle visa, är att det är en radikalt subjektiv praktik. En människa som blickar ut på världen och försöker göra goda och välgrundade val kommer att landa i en viss uppsättning värden och prioriteringar. En annan människa i andra. Vad det goda utgörs av är inte något fast och objektivt utan något som formas av varje individs blick på världen.
Moula gör tappra försök, med understöd av filosofer likt Martha Nussbaum, med att nagla fast detta goda. Men konsekvensen blir enbart att höja abstraktionsnivån. Det går såklart att säga att saker som kultur, hälsa, fantasi, lek och materiell trygghet utgör goda delar av ett mänskligt liv. Men vilken kultur, vilken fantasi, vilken lek? Detta är alla saker som formas, och ges mening av, människor. När politiken ger sig in i områden likt dessa blir den inte ett verktyg för att verka för något gott utan snarare ett verktyg för maktutövning där en liten grupp människors definition av det goda tvingas på andra. I bästa fall blir en sådan stat paternalistisk, i värsta fall auktoritär.
Det finns även en stor motsättning i Moulas teoribygge. Hans skissande på framtidens socialdemokrati utgår från två idétraditioner: den socialdemokratiska, med Karleby och Wigforss i spetsen, och den antika tanken om det goda livet.
Karleby och Wigforss gjorde en reformistisk läsning av Marx historiematerialistiska teser. De såg samhällets materiella faktorer som drivkraften bakom människors agerande, och att politiken och folkrörelser kunde forma samhället till något bättre och stärka den arbetande klassens ställning. Den socialdemokrati Moula drömskt blickar tillbaka på är med andra ord en materialistisk sådan, en som betraktar politiska och idémässiga debatter som materiella intressemotsättningar snarare än en produkt av olika föreställningar om moral. Men det goda, det där som Moula ägnar första halvan av sin bok åt att diskutera, är en idé, just en föreställning om moral. Inte en intressemotsättning.
Till slut blir det, föga förvånande, tydligt att det är materialismen som är den egentliga utgångspunkten. Det syns som tydligast i bokens slutskede där Moula diskuterar hur den arbetande klassens position i samhället utvecklats under de senaste 50 åren. Tidigare definierades arbetarklassen av att de var just arbetstagare, de ägde inte sina produktionsmedel. Men i takt med att politiken gjort det enklare och mer gynnsamt att starta och driva egna företag har en stor del av arbetarklassen gått och blivit just egenföretagare.
En gynnsam utveckling kan tyckas. Fler får möjligheten att bli egna, kan utforma ett eget företag med allt vad det innebär och får i högre grad möjligheten att bestämma över sin egen tid. En större möjlighet att staka ut det goda livet med andra ord. Men för Moula är det symbolen för allt som gått fel med den socialdemokratiska rörelsen. En stor mängd arbetare kommer nu inte att organisera sig i fackföreningar, driva på för kollektiva rättigheter och framförallt – de kommer inte rösta enligt sitt klassintresse, det vill säga på Socialdemokraterna. I stället kommer de nu att börja älska förslag om förenklade 3:12- regler och sänkta arbetsgivaravgifter.
Så vad hände med alla tankar om idéer och det goda livet? Plötsligt väger de inte så tungt i Moulas tankevärld. Men det är egentligen inte så konstigt. Socialdemokratin har aldrig haft så mycket till övers för filosofiska idéer, oavsett om de kommer från Aristoteles, Nussbaum eller Sartre. De är ju mest bara en överbyggnad.