Ekonomi Krönika
Ekonomin är inte ett cupspel
En tredjedel av svenskarna ser samhället som ett nollsummespel där ekonomiska framgångar förutsätter motgångar för någon annan. Men moderna marknadsekonomier är plussummespel där ekonomisk tillväxt gör oss alla rikare, konstaterar Smedjans chefredaktör Svend Dahl.
Politik är ett typiskt nollsummespel. Bara en person kan vara statsminister, bara en person kan vara partiledare och bara 349 personer riksdagsledamöter. Samma sak gäller många idrotter. Det finns bara en guldmedalj att vinna och bara ett lag får lyfta pokalen vid turneringens slut. Problemen infinner sig när denna nollsummelogik tillämpas på samhället i stort.
Moderna marknadsekonomiska samhällen är plussummespel. När vi blir rikare innebär det inte att någon annan blir fattigare. Det blir inte minst tydligt om man tänker på de senaste decenniernas globala utveckling som inneburit att världen fått både fler superrika och en allt större och rikare medelklass samtidigt som fattigdomen minskat kraftigt.
Den ekonomiska logiken, marknadens logik, är nämligen en annan än politikens eller cupspelets. Företag kan vara bittra konkurrenter, men på en fri marknad sporrar konkurrensen oftast till egna förbättringar snarare än till att man, som i politikens eller finalens nollsummevärld, försöker lägga krokben för någon annan.
Bakom detta finns insikten om att ekonomin inte är statisk. Marknader växer och varor och tjänster kan göras på nya och smartare sätt, som både tar vara på resurserna bättre och gör dem attraktivare och billigare för kunderna. Kakan blir kort sagt hela tiden större.
Trots att denna plussummelogik borde vara uppenbar för den som ser sig omkring är nollsummetänkandet relativt utbrett, och det är förvånansvärt vanligt att en nollsummelogik används när samhällsutvecklingen skildras och debatteras. Det riskerar att i grunden förvränga vår verklighetsuppfattning och leda till en samhällssyn där en vinst alltid motsvaras av en förlust och där en framgång för någon förutsätter en motgång för någon annan. Avundsjuka, bitterhet och den starkes rätt blir centrala, och destruktiva, drivkrafter i ett sådant samhälle.
Man skulle kunna beskriva detta som det ekonomiska och samhälleliga stillaståendets predikament – det enda som är viktigt blir fördelningen av den givna kakan. Det är en syn på världen som i dag har en tydlig företrädare i USA:s president Donald J Trump. Den utgör också sedan länge kärnan i hans politiska tänkande: att USA har blivit förfördelat i världshandeln och därför måste kompenseras.
De flesta svenskar har dock, som tur är, en betydligt mer realistisk syn på världen och ekonomiskt utbyte än USA:s president.
De flesta svenskar har dock, som tur är, en betydligt mer realistisk syn på världen och ekonomiskt utbyte än USA:s president. Det är en viktig slutsats från en undersökning bland svenska väljare som Svenskt Näringsliv låtit göra och som presenterades på ett intressant seminarium häromveckan.
67 procent av de tillfrågade instämmer i påståendet ”När vissa människor eller företag tjänar mycket pengar skapas det ofta nya resurser och möjligheter som även andra kan dra nytta av.” Det finns med andra ord en tydlig majoritet för plussummetänkandet bland svenskarna. 33 procent instämmer däremot i det motsatta påståendet: ”När vissa människor eller företag tjänar mycket pengar innebär det oftast att resurser eller möjligheter tas från andra.”
Undersökningen visar även att personer som ser världen genom en plussummelins har en mer positiv syn på både företagande och frihandel, men också en mer optimistisk syn på framtiden.
Men vad förklarar att en tredjedel av svenskarna ändå sluter upp bakom nollsummetänkandet där den enes vinst är den andres förlust? Uppfattningarna återfinns särskilt bland de som sympatiserar med Miljöpartiet eller Vänsterpartiet och bland yngre väljare i stort. Och hur ska man förstå att nollsummelogiken fortsätter att locka, trots att vi ständigt påminns om dess motsats?
En förklaring kan förstås vara att ideologiska uppfattningar hemmahörande till vänster ligger närmare ett nollsummetänkande, men det ger knappast hela bilden. Även bland väljare till höger hittar man nollsummetänkande, om än inte lika ofta. En förklaring som lyftes fram på seminariet av sociologen Charlotta Stern, som också är vd för forskningsinstitutet Ratio, handlar om hur nollsummelogiken ligger i linje med djupt liggande mänskliga instinkter.
Under merparten av mänsklighetens historia levde vi i en nollsummevärld, där den enes bröd rent bokstavligen kunde vara den andres död. Livet var verkligen smutsigt, våldsamt och kort. Det är först i och med marknadsekonomins genomslag från 1700-talet och framåt som det ekonomiska stillaståendet bryts och vi successivt börjar flytta över till en plussummevärld med växande välstånd.
Människans instinkter har helt enkelt inte hängt med i den dramatiska förändring av världen som skett de gångna 250 åren, utan är fortfarande anpassade till livet i ett hobbesianskt tillstånd. Plussummelogiken är kort sagt något som vi varje dag behöver lära oss.
Dessutom finns det en dramaturgisk lockelse i nollsummelogiken, som är attraktiv att använda för att skildra både ekonomi och samhälle. Kampen om järntronen eller om VM-pokalen är helt enkelt mer spännande än de många små beslut som skapar välståndet i en marknadsekonomi.
Det är en viktig anledning till varför ekonomisk tillväxt måste vara ett centralt politiskt mål. Genom tillväxten, när vi märker att vi får det bättre, blir vi också mer benägna att lämna den destruktiva nollsummelogiken bakom oss.