Samhälle Åsikt
Lobbyism är en förenklad förklaring
Lobbyism har blivit ett skällsord och en förklaringsmodell för utfall man själv inte gillar. Men utan inflytande från det omgivande samhället blir politiska beslut mindre genomtänkta och mer frånkopplade från verkligheten, skriver Sophia Jarl.
På senare tid har jag allt oftare sett hur begreppet “lobbyism” används i den politiska debatten.
Inte minst i diskussionen om privata aktörer i välfärden – och särskilt i debatten om friskolornas vara eller inte vara. Det är intressant. Både som positionering genom ytterligare ett tydligt negativ narrativ mot friskolorna, och som ett uttryck för hur olika former av påverkansarbete värderas.
Resonemanget återkommer: att det svenska utbildningssystemet ser ut som det gör, inte främst på grund av politiska vägval eller svåra avvägningar, utan på grund av lobbyism. Att lobbyister påverkar riksdagsbeslut, utskottsbeslut, regionala och kommunala beslut, och att denna påverkan förklarar varför beslut inte blir som vissa anser att de borde bli.
Det märks tydligt i hur resonemangen förs i den här valrörelsen och det är värt att stanna upp vid. Låt oss för en stund lämna skolan och i stället stanna upp vid lobbyism som fenomen i en fungerande demokrati.
I sin enklaste form handlar det om att försöka påverka politiska beslut. I ett öppet samhälle sker det i offentlighet – genom argument, idéer och kritik – som en del av det fria samtal som demokratin bygger på. Det gör företag, fackförbund, organisationer, idéburna aktörer, forskare och debattörer. Det i sig är värt att tacka för. Vad vore politiska beslut utan påverkan från samhället i övrigt? Rimligen mer frånkopplade verkligheten – och sämre genomtänkta. Lobbyism och påverkansarbete är en del av hur ett öppet samhälle fungerar. Problemet är att begreppet i allt större utsträckning används selektivt.
Det som i grunden är en del av den demokratiska processen görs till något misstänkt, beroende på vilken slutsats det leder till.
När det används i diskussionen om privata initiativ i välfärden framträder ett mönster. Viss påverkan beskrivs som ett problem medan annan betraktas som legitim. Det som i grunden är en del av den demokratiska processen görs till något misstänkt, beroende på vilken slutsats det leder till.
Konsekvensen blir att begreppet förlorar i precision. Det som från början var en beskrivning av ett fenomen blir i stället en förklaringsmodell för ett utfall. I stället för att diskutera avvägningar, prioriteringar och faktiska problem reduceras förklaringen till att någon har påverkat i en viss riktning.
Och där förändras också laddningen. Ordet “lobbyism” förknippas med makt, pengar och slutna rum, och förstärker bilden av att beslut inte vuxit fram öppet, utan styrts i det fördolda. Det är en förskjutning som spelar roll. När komplexa frågor ges enkla förklaringar händer något med debatten. Den blir tydligare, men också fattigare. Vi börjar leta efter enskilda orsaker i stället för att förstå helheten.
Det finns säkert de som ser en fördel i svartvita resonemang. Men de resonemangen gör oss sämre rustade att hantera verkligheten. Och resonemangen riskerar att flytta fokus från det som faktiskt avgör om till exempel välfärden fungerar. Samtidigt finns en uppenbar dubbelhet.
För i samma stund som påverkansarbete lyfts fram som ett problem används argument, analys och opinionsbildning för att driva en viss riktning i debatten. Att formulera en problembild och försöka övertyga är i sig att påverka. Det gäller alla som deltar i det offentliga samtalet. Gränsen mellan att beskriva påverkan och att själv utöva den är därför inte särskilt skarp. Det finns också en annan konsekvens som bör nämnas. När politiska utfall i huvudsak förklaras med lobbyism riskerar vi att samtidigt bortse från något grundläggande: att det finns ett brett stöd för de system som i dag finns.
Att formulera en problembild och försöka övertyga är i sig att påverka. Det gäller alla som deltar i det offentliga samtalet.
Under mer än tre decennier har familjer aktivt valt skola. Vi väljare har röstat på partier som försvarar valfriheten. Beslut har fattats i öppna demokratiska processer. Att reducera detta till ett resultat av påverkan är inte bara en förenkling. Det är också att göra den demokratiska processen mindre relevant än den faktiskt är.
Jag är en av dem som ofta beskrivs i dessa resonemang – en tidigare förtroendevald med starka band till företrädare i både riksdag och regering. Och jag står ju i grunden för något ganska enkelt: att människor ska ha rätt att välja skola, vård och omsorg, och att olika utförare är en styrka i välfärden, inte ett problem. Den hållningen beskrivs i dag allt oftare som lobbyism snarare än som en legitim politisk ståndpunkt.
Den som har arbetat nära besluten vet att verkligheten ser annorlunda ut. Beslut formas inte av en faktor. De växer fram i ett samspel av ekonomiska ramar, lagstiftning, lokala behov och politiska prioriteringar. De handlar om avvägningar – ofta svåra – där olika intressen måste vägas mot varandra. Det är en verklighet som inte låter sig fångas i en enkel förklaring. Det är mot den bakgrunden jag nu återvänder till sakfrågan.
Svensk välfärd står inför stora utmaningar. I den verkligheten behöver vi använda alla de verktyg som finns – offentliga, privata och idéburna. Det gäller inte minst skolan.
Friskolor är i dag en etablerad del av systemet. De bidrar till valfrihet, mångfald och, i många fall, till att fler elever hittar rätt. Det betyder inte att systemet saknar problem. Men problemen kommer inte lösas genom att vi diskuterar fel saker eller förenklar det som i grunden är komplext. Jag skulle önska att fler som deltar i debatten om svensk skola vågade göra något svårare. Att möta svartvita resonemang med det de kräver: nyanser, avvägningar och ansvar för helheten. Det är svårare. Men det är också det enda som fungerar.