Ekonomi Krönika
S är medvetet vaga om sina skattehöjningar
Socialdemokraternas skattepolitik är märkbart svår att sätta fingret på. Smedjans Henrik Dalgard försöker gå till botten med vilka skatter partiet egentligen vill höja efter valet.
”De som har fått stora skattesänkningar de senaste åren ska bidra lite mer”, slog Magdalena Andersson (S) nyligen fast i en intervju i Dagens Industri. Det har varit en återkommande talepunkt under den senaste tiden, och den kommer troligtvis att föras fram av en rad ledande socialdemokrater från olika scener runt om i landet på första maj.
Under den senaste mandatperioden har Socialdemokraterna varit retoriskt skickliga på att kritisera regeringens skattepolitik. Magdalena Andersson talade exempelvis i den senaste partiledardebatten om en bakvänd konjunkturpolitik och en upponervänd Robin Hood – åsyftandes vad man menar är en orättvis skattepolitik där även de med höga inkomster får skattesänkningar genom det förstärkta jobbskatteavdrag regeringen infört.
Men Socialdemokraternas egen skattepolitik är märkbart svår att sätta fingret på. Det som dock kan sägas är att den slår an en ton, en riktning om att skattehöjningar är att vänta om partiet vinner valet.
Socialdemokraternas skuggbudget hade varit omöjlig att styra landet på.
När de vänsterorienterade oppositionspartierna i höstas presenterade sina skuggbudgetar var Miljöpartiets 139 sidor lång, Vänsterpartiets 118. Båda välgenomarbetade budgetalternativ där det tydligt gick att se partiernas prioriteringar och hur stora skattehöjningar som skulle krävas för att genomföra dem. Socialdemokraternas skuggbudget var 76 sidor, i jämförelse en skissartad konstruktion. Som skattebetalarnas chefekonom Erik Bengtzboe konstaterade hade den varit omöjlig att styra landet på.
Men där finns några ledtrådar till vad en socialdemokratisk skattepolitik egentligen skulle bestå av, ifall partiet återigen kom i regeringsställning. Det man har varit tydligast med är en skatt på bankernas ränteintäkter på 12,6 miljarder kronor. Vad den kommer innebära för vanliga svenskar är svårt att säga, men att en högre skatt på ränteintäkter kommer medföra sämre villkor för låntagare är inte en långsökt gissning – om bankernas kostnader ökar kommer de behöva få in nya intäkter någonstans ifrån.
Där finns även det Socialdemokraterna kanske varit mest kritiska mot, de förstärkta jobbskatteavdrag regeringen infört för både låga och höga inkomster. Här vill S återinföra den avtrappning av jobbskatteavdraget som fanns mellan 2015–2025, i praktiken en skattehöjning på totalt 4,6 miljarder. När Mikael Damberg tidigare i höstas pressades av Anders Holmberg i 30 minuter om vad reformen skulle medföra, medgav han tillslut att resultatet skulle bli flera tusenlappar i månaden i höjd skatt för de med inkomster på 66 000 kronor i månaden.
Men i praktiken låter det som en återinförd värnskatt under ett nytt namn.
IFAU, Institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering, gjorde 2022 även en utvärdering av avtrappningen av jobbskatteavdraget och fann att det ökade marginalskatten med runt 3 procent för den som tjänade runt 50 000 kronor i månaden. Därtill fann man att den negativa effekten på arbetad inkomst var förvånansvärt hög i relation till den procentuella höjningen.
Hos Socialdemokraternas regeringsunderlag är som sagt tydligheten större – Miljöpartiet ville i sin senaste budget höja skatten med totalt 74 miljarder, och Vänsterpartiet med 66 miljarder. Där fanns förslag om höjda kapitalskatter och förmögenhetskatter. Mycket är politik som Magdalena Andersson ställer sig skeptisk till. Förmögenhetskatter tog hon exempelvis avstånd från i Dagens Industri: ”Jag var finansminister i sju år utan att vi gjorde någon ändring där. Man går inte till val på att backa bandet.”
Men i vissa avseenden tycks man vilja göra just det, backa bandet. Partiet har sedan tidigare velat införa den så kallade beredskapsskatten för att finansiera en del av utbyggnaden av försvaret. Om man får tro Mikael Damberg ska det vara en skatt på runt 5-6 miljarder som ska läggas på de mest välbeställda. Exakt hur den ska utformas är oklart, det ska en utredning titta på, men i praktiken låter det som en återinförd värnskatt under ett nytt namn.
Därtill har man föreslagit en höjd skatt på ISK-sparande med 3,5 miljarder kronor. Då handlar det om att en tredje beskattningsnivå införs för allt sparande som överstiger tre miljoner kronor. Men återigen är man vaga vad gäller skattens utformning. ”Vi är inte låsta vid exakt procentsats, men syftet är att beskattningen mer ska likna konventionell kapitalbeskattning”, sa Mikael Dambergs pressekreterare Miriam Kontio nyligen till Dagens Industri.
En obehaglig överraskning kan vänta alla som trodde att det var någon annan som skulle få betala de höjda skatterna.
Varför är då Socialdemokraterna egentligen så otydliga med sin skattepolitik? Som SVT:s inrikespolitiska kommentator Elisabeth Marmorstein noterade efter partiets kongress i höstas är det troligtvis för att ge sig ”största möjliga handlingsfrihet” inför det kommande valet.
Företrädare för Tidö-partierna skulle säkert beskriva strategin i termer av ”mörkande” eller ”undanhållande”. Men man skulle också kunna beskriva det som smart. S vet att majoriteten av den svenska väljarkåren inte befinner sig till vänster i politiken, man vill inte skrämma bort de beryktade ”Magdamoderaterna”.
Det är en strategi som kan vinna val, men likväl därefter ge upphov till huvudvärk och problem. Antingen i form av upprörda samarbetspartier och en intern kritik från vänsterflygeln i partiet om vänsterpolitiken uteblir. Eller från en upprörd väljarskara som fick skattehöjningar de inte röstade på.
Med andra ord kan en obehaglig överraskning vänta alla som trodde att det var någon annan som skulle få betala de höjda skatterna.