Utblick Åsikt
Labours ras och Storbritanniens pågående kreativa förstörelse
De brittiska lokal- och regionalvalen blev nästan så brutala för Labour som opinionsmätningarna hade förvarnat om. Att Nigel Farages Reform UK konsoliderade sin position komplicerar Labours pågående inbördeskrig ytterligare. Mark Brolin rapporterar från ett land i strukturomvandling – på gott och ont.
Brittiska lokalval brukar följa ett ganska välbekant mönster. Nästan alltid finns ett inslag av protest mot sittande regering, ungefär som i amerikanska mellanårsval. Normalt blir det traditionella oppositionspartiet den självklara förmånstagaren. Samtidigt finns nästan alltid undantag: lokala frågor, lokala skandaler, lokala profiler och gamla lojaliteter kan väga tyngre än vad som sker i Westminster.
Förra veckans val bröt mot två av tre led i den modellen.
Visst blev resultatet en rungande protest mot sittande Labourregering. Men Conservatives blev inte protestens naturliga mottagare. Även de tappade. Därutöver tycks lokala frågor ha spelat ovanligt liten roll. Väljarna röstade på de stora frågorna: migrationen, ekonomin, förtroendet för staten, misstron mot Keir Starmer personligen – och en utbredd ilska mot ett Westminster som många väljare uppfattar som uselt på att lyssna.
I England stod drygt 5 000 kommunmandat på spel i 136 councils. Reform UK, Nigel Farages populistparti, blev den klara segraren. Partiet tog 1 453 mandat och kontrollen över 14 councils. Labour förlorade 1 496 mandat och kontrollen över 38 councils. Conservatives tappade 563 mandat och sex councils. Greens gick fram med 411 mandat och tog fem councils. Liberal Democrats ökade med 155 mandat och tog en ny council.
För Labour var det en kollaps – och ett kvitto på att partiet nu börjar tappa även sin lokala bas. Eftersom ungefär två tredjedelar av de engelska kommunmandaten inte var uppe till val var detta ingen total utradering men däremot en tydlig fingervisning om vad som kan ske när resten av landet får rösta.
I Skottland och Wales handlade det inte om kommunval utan om val till de regionala parlamenten: Holyrood i Skottland och Senedd i Wales.
I Wales förlorade Labour sin dominerande ställning för första gången sedan det moderna självstyret etablerades 1999.
I Skottland behöll SNP makten och blev största parti för femte valet i rad. Partiet landade på 58 mandat, medan Labour gjorde sitt sämsta Holyroodval hittills och hamnade på 17 mandat – lika många som Reform. Det ska inte läsas som att självständighetsrörelsen plötsligt fått ny vind i seglen. Stödet för det skandalomsusade SNP är ljummet. Den här gången var det snarare Labours magplask som bäddade för fortsatt SNP-kontroll.
I Wales var förändringen större. Där förlorade Labour sin dominerande ställning för första gången sedan det moderna walesiska självstyret etablerades 1999. Plaid Cymru, det walesiska självständighetspartiet, blev största parti med 43 mandat, Reform tvåa med 34 och Labour rasade till nio. Conservatives 7, Greens 2 och Liberal Democrats 1. Wales har länge varit Labours tryggaste politiska hem. Nu blev det i stället platsen där partiets nedgång syntes klarast.
Keir Starmer sitter kvar – tills vidare. Liksom tidigare beror det mindre på hans styrka än på rivalernas splittring. Han säger själv att hans regering är ett tioårsprojekt, men efter Labours sämsta lokalvalsresultat på över 30 år är det sannolikt bara en tidsfråga innan han tvingas bort av sina egna. Det krävs stöd från 81 Labourledamöter för att utlösa en formell utmaning. Hittills har omkring 30 öppet vänt sig mot honom.
***
Det som delar Labour är inte främst en idéstrid utan snarare rivalitet om vilka grupper som ska utöva mest inflytande. Somliga vill stoppa Team Angela Rayner. Andra vill stoppa Team Wes Streeting. Många av de nya ledamöterna från 2024 vill mest hitta någon med styrka nog att rädda deras parlamentsplatser.
Favorit i kulisserna, åtminstone just nu, är Andy Burnham, borgmästare i Greater Manchester. Han har det Starmer saknar: folklighet, regional förankring och ett språk som inte låter som en myndighetsbroschyr. Problemet är att han inte sitter i parlamentet. Starmerapparaten blockerade honom tidigare från att kandidera i fyllnadsvalet i Gorton and Denton, ett beslut Angela Rayner nu öppet kallar ett misstag.
Det mest sannolika tycks inte vara ett omedelbart störtande även om många – om än inte tillräckligt många – nu öppet kräver hans avgång. Starmer kan köpa sig tid genom att öppna för Burnham om och när han lyckas vinna ett fyllnadsval.
Redan före valförlusten hade Starmer inlett ett närmande till EU, i ett alltmer desperat försök att hålla ihop partiets interna vänsterfalang. Det är inget riskfritt karriärdrag. Labour har just tappat stora delar av norra Englands gamla red wall till Reform – inte minst Brexitröstande arbetarväljare som redan misstänker att Westminster helst skulle vilja låtsas som om 2016 aldrig hände. Mer av samma vara kan därför bli politiskt dyrt. Varje steg som luktar återanslutning, smygintegration eller teknokratisk EU-nostalgi ger Farage – och Badenoch – färdig motammunition. Sloganen behöver knappt skrivas. Den skriver sig själv: Labour vill inte leda Brexit-Britain. Labour vill backa bandet.
Starmers kärnproblem kvarstår: han har aldrig varit älskad, bara användbar. Nu är han inte ens särskilt användbar längre.
***
Utvecklingen handlar långtifrån bara om Labour. Storbritanniens partilandskap kalibrerar om mer genomgripande än på mycket länge.
Det gamla tvåpartisystemet är under hård press. Reform ligger kring 25–30 procent i opinionen, medan Labour, Conservatives, Greens och Liberal Democrats nu alla trängs runt 12–20 procent. Conservatives har framför allt tappat till Reform. Labour tappar åt flera håll samtidigt: till Reform bland socialt konservativa arbetarklassväljare, till Greens och Liberal Democrats bland urbana progressiva väljare, och till SNP och Plaid i Skottland respektive Wales.
Ändå är det inte säkert att dagens röra med sju partier består. Westminster-systemet är byggt för två stora krafter. Valsystemet ”First past the post” straffar splittring hårt. Därför kan dagens huggsexa visa sig vara en mellanfas. På sikt kan två nya, mer sammanhållna block tvingas fram: ett högerblock kring Reform och Conservatives, och ett vänsterliberalt block kring Labour, Liberal Democrats, Greens och de regionala partierna.
Sammanslagningar förnekas alltid tills de händer. Mer sannolikt i första steget är valkretsöverenskommelser inklusive närstående partier som låter bli att sabotera för varandra. Särskilt vänstern, som i hög grad konkurrerar om urbana, progressiva väljare ofta starkt koncentrerade i just samma valkretsar, riskerar annars att dra ned varandra.
Farage och Badenoch har båda många gånger avfärdat samarbete. Men realia brukar inte fråga partiledare om lov särskilt länge.
Electoral Calculus senaste prognos visar varför frågan är akut för framför allt vänstern. Om det vore parlamentsval i dag skulle Reform bli största parti med 248 mandat. Conservatives skulle få 112, Labour 78, Greens 66, Liberal Democrats 61, SNP 46 och Plaid Cymru 15. Reform skulle alltså hamna 78 mandat från egen majoritet, men högerblocket skulle alltså lägga sig i en helt annan storleksliga än vänsterblocket.
Det betyder inte att en högerkoalition är given. Farage och Kemi Badenoch har båda många gånger avfärdat samarbete. Men realia brukar inte fråga partiledare om lov särskilt länge. Farage tycks behöva Badenoch för att kunna bilda regering. Badenoch tycks i sin tur behöva acceptera att Torypartiet inte längre självklart är högerns huvudfåra.
Badenochs kanske främsta styrka, vid sidan om att hon blivit mer varm i kläderna och ger ett mer äkta intryck än teknokrat- och plattitydpolitikerna som väljarkåren uppenbart tröttnat på, är att hon identifierat Conservatives gamla huvudsynd: partiet “talked right but governed left”. Hon har lovat att det inte ska upprepas. Svagheten är att väljarna hört löften om konservativ förnyelse många gånger förr. Ska Conservatives åter bli verkligt relevanta måste Badenoch medges tillfälle att bevisa att partiet inte bara bytt affisch, utan instinkt.
***
Här finns också en europeisk poäng. Många i övriga Europa, även inom högern, har räknat bort Storbritannien för tidigt.
Efter Brexit blev det närmast obligatoriskt, på grund av allmänt starka partiband till Bryssel, att beskriva Storbritannien som ett avskräckande exempel: låg produktivitet, undermålig infrastruktur, vårdköer, höga skatter och politiker som lovat mer än de levererat. Mycket av det är sant men inget av det är unikt brittiskt.
Logiken att det gått sådär för Storbritannien och att landet därför aldrig borde ha lämnat EU haltar inte minst med tanke på att Tyskland under samma period utvecklats till Europas verkliga sorgebarn. Om Storbritanniens problem bevisar att Brexit var fel, vad bevisar då Tysklands problem om EU? Särskilt som den tyska ekonomins politiserat underrapporterade kartellproblem reflekteras även inom EU i stort?
Intressedogmen att Brexit var ett ”uppenbart misstag” är ofullständig också på många andra sätt. Visst stämmer det att även det brittiska offentliga samtalet är rörigt – men rörighet inklusive högre i tak gällande åsiktsvädring står knappast i motsatsställning till förnyelse. Tvärtom.
”Röriga Storbritannien” är redan Europas ledande AI-nation.
I stora delar av Europa är den offentliga debatten mer toppstyrd, mer teknokratisk och mer benägen att granska maktens kritiker än makten själv. Därmed är debatten också betydligt mer förutsägbar. I Storbritannien finns fortfarande högljudda folk-, entreprenörs- och reformbasuner som vägrar kapsla in sina resonemang i den teknokratiska konsensuskulturen. Ja, debatten är stökigare men också friare och mer multidimensionell.
Det betyder inte att Storbritannien har alla hästar hemma. Det har inte landet. Men det har inte resten av Europa heller. Skillnaden är att brittisk rörighet oftare producerar omprövning.
Om en ny europeisk våg av högerpolitik – marknadsreformer, migrationsstramhet, statsreform, avreglering och allmänt realiatänk – ska bryta igenom på allvar är Storbritannien fortfarande den mest sannolika utgångsplatsen.
Precis som förra gången Europa fastnade i självbelåten stagnation: 1970-talet.
Hindret? Att Labour, nu som då, i ytterligare några år sitter kvar och bromsar nytänket som redan ligger i luften.
Att Storbritannien är mer av experimentverkstad än förvaltningsprojekt syns också utanför politiken. Just ”röriga Storbritannien” är redan Europas ledande AI-nation. Stanford AI Index 2025 visar att bara USA och Kina drog in mer privata AI-investeringar 2024. Tech Nation beskriver dessutom Storbritannien som Europas största AI-marknad och världens tredje största efter USA och Kina. London-Cambridge-Oxford har blivit Europas tydligaste AI-kluster, med tungviktare som Google DeepMind, OpenAI, Anthropic, Meta, Wayve, Isomorphic Labs och Synthesia i samma magnetfält.
Inte trots rörigheten, utan i hög grad tack vare den. Inte för att EU:s AI-regelverk imponerar på världens ledande entreprenörer, utan för att det avskräcker.
Än en gång går det därför att tala om Schumpeters kreativa förstörelse i realtid. Förnyelse kräver miljöer i vilka gamla sanningar ifrågasätts, där institutioner pressas att gagna samhället snarare än sig själva och där entreprenörer inte tvingas vänta på att staten ska skriva färdigt nästa strategi – eller reglera ihjäl nästa tillväxtindustri så att framgångens män och kvinnor byter lokaliseringsplats.
Därför bör den svenska högern tänka ett varv till innan den stämmer in i anti-Brexitkören, inklusive den närbesläktade reflexen att tolka brittisk oreda som ett rent svaghetstecken. Ja, Storbritannien behöver förändras och förbättras, precis som andra länder. Men saker och ting rör sig. I dagens lite trötta Europa är det ingen liten sak.