Samhälle Krönika
Utan aktiebolagen kommer skolor att stängas
Det är hög tid att fler börjar ställa frågan om vilka de praktiska konsekvenserna egentligen blir för de egna barnens skolgång om de rödgröna partierna och Liberalerna får som de vill i fråga om fristående skolor. Det skriver Smedjans chefredaktör Svend Dahl.
Den kanske största bluffen friskolemotståndarna kommit undan med är den om att valfriheten inte skulle påverkas av ett förbud mot fristående skolor som drivs i aktiebolagsform.
Det säger förstås något viktigt om hur stark ställning valfriheten i välfärden har bland väljarna. Vi förväntar oss att kunna välja både vårdcentral, hemtjänst, förskola och skola. Allt annat är för de flesta otänkbart. Den politiker som öppet medgav att föräldrar ska bli av med möjligheten att påverka var deras barn ska gå i skolan – så som det faktiskt var fram till friskolereformen i början av 1990-talet – skulle förstås möta en rejäl politisk uppförsbacke.
Dessutom vet de flesta politiker att det finns få saker som är lika politiskt plågsamma som att stänga skolor. Det är en typ av beslut som i lokalpolitiken leder till opinionsstormar, spräcker kommunstyren och gör livet surt för politiker som tvingas möta upprörda föräldrar på barnens fotbollsträning eller i samband med veckohandlingen på Ica Maxi.
Det är naturligtvis därför som företrädare för de fyra riksdagspartier som vill förbjuda skolor i aktiebolagsform målar upp en bild där dessa skolor smärtfritt övergår i kommunal regi eller till icke-vinstdrivande stiftelser. Allt kommer att fortsätta som förr – föräldrar och elever kommer inte att märka någon skillnad.
Det var mot den bakgrunden intressant att läsa Per Molanders och Tormod Johansens debattartikel i Dagens Arena i veckan. Här läggs det nämligen inte ut några rökridåer om att värna valfriheten, värdet av mångfald eller att icke-vinstdrivande friskolor skulle ha en självklar roll. De centrala för de två skribenterna är att återta den politiska kontrollen – och det fullt ut.
Molander, som under lång tid var en högt uppsatt och allmänt respekterad opolitisk statstjänsteman, har med åren kommit att inta rollen som inofficiell chefsideolog för de socialdemokratiska idéerna om tillbakatagen kontroll, medan Johansen är docent i offentlig rätt vid Göteborgs universitet. I artikeln argumenterar de för att den typ av myndighetsutövning som betygssättning formellt sett innebär endast ska få skötas av det offentliga eftersom allt annat äventyrar rättssäkerhet och likabehandling. ”Systemet med privata skolor i konkurrens bör avvecklas. Det gäller även de idédrivna, eftersom restriktionen annars blir lätt att kringgå via stiftelser, upphandling och liknande konstruktioner”, blir de två skribenternas slutsats.
Varken Liberalerna eller Miljöpartiet lär skriva under på detta, men artikeln ger en osminkad bild av de idéer som finns bakom delar av motståndet mot fristående skolor. Det handlar om politikens bestämmanderätt över den enskilde och den politiska enhetslösningen som ideal.
Det är värt att ha med sig när man granskar påståendet om att förbud mot skolor i aktiebolagsform inte skulle innebära någon praktisk skillnad för elever och föräldrar. För så är det förstås inte.
Att kommunerna skulle driva vidare en mångfald av skolor med en mångfald av pedagogiker är en minst sagt naiv förhoppning.
För det första är de fristående skolornas hela poäng att erbjuda mångfald och inte vara som de kommunala. Det är därför barn och föräldrar väljer dem. Det var också grunden till att Liberalerna för inte så länge sedan omfamnade Internationella Engelska skolan, som till skillnad från de kommunala skolorna erbjöd mer av den ordning och reda som Liberalerna vill se i skolan. På motsvarande sätt var det med Miljöpartiet, som brukade vara varma anhängare av friskolor, eftersom systemet ger utrymme för exempelvis waldorfpedagogik, som historiskt sett legat många i den gröna rörelsen varmt om hjärtat. Att föreställa sig att kommunerna skulle driva vidare en mångfald av skolor med en mångfald av pedagogiker är en minst sagt naiv förhoppning.
För det andra handlar det om pengar. Tvärtemot den bild som sprids av friskolemotståndare kräver en ny friskola betydande investeringar i lokaler, möbler, läromedel etc innan det finns några elever. Det innebär att det ofta tar flera år innan en skoletablering går plus minus noll. Det är en anledning till att aktiebolaget, med sin svårslagna förmåga att mobilisera och sätta kapital i arbete, visat sig vara väl lämpat för att bygga ut den svenska skolan. Det är detta som gjort valfriheten reell även bortom det lilla antal stiftelsedrivna skolor som alltid funnits framförallt i storstäderna.
Det är också en anledning till att kommunpolitiker av alla partifärger uppskattat skolor i aktiebolagsform i samband med exempelvis planeringen av nya bostadsområden. Tack vare friskolekoncernerna har man inte behövt göra egna investeringar i nya lokaler. Bakom varje fristående skola finns med andra ord betydande investeringskostnader, som någon annan skulle behöva ta över. Att föreställa sig att kommuner eller stiftelser enkelt skulle kunna eller vara beredda att ta på sig den rollen kräver även det en ordentlig dos önsketänkande.
Sammantaget betyder det att ett stopp för friskolor i aktiebolagsform skulle innebära både minskad pedagogisk mångfald och väsentligt färre skolor att välja mellan. Skolgången skulle med andra ord riskera att bli märkbart sämre för 300 000 elever i 1 300 skolor.
Det är bra att en S-ideolog som Per Molander gör klart vad mycket av friskolemotståndet egentligen grundar sig i. Valfriheten ska bort och politiken ska bestämma. Friskolemotståndet upphör inte när aktiebolagen fasats ut.
Det är hög tid att fler börjar ställa frågan om vilka de praktiska konsekvenserna egentligen blir för de egna barnens skolgång om de rödgröna partierna och Liberalerna får som de vill.