Samhälle Krönika
Landsbygdsdebatten är vilse i tallskogen
Debatten om landsbygdens problem hamnar oftast helt snett. Joakim Broman åkte till Skellefteå för att betrakta tallskogen, sjöutsikten och de osynliga lagren av statliga hinder.
När man en lördagsmorgon i klart väder flyger in över Skelleftehamn och till vänster ser ungefär 30 mil av tallskog som bara bryts av sjöar och enstaka byar kan man lätt tänka att det finns gott om plats i de här trakterna. Det är så jag själv är van vid att tänka på Västerbotten.
Men jag har lärt mig nu att det är en synvilla. Det som inte syns från fönstret på SAS lilla plan med tubropropmotor är de osynliga lagren av statlig inblandning. För att se dem måste man ofta ta till kartor eller digitala verktyg, och med deras hjälp förstår man i stället att detta är en plats där det är mycket trångt. Någon nationalpark finns inte just här, men däremot både statliga och kommunala naturreservat. Här finns vattenskyddsområden, djur- och växtskyddsområden, biotopskyddsområden och Natura 2000-områden. Staten har pekat ut riksintressen för naturvård vid åar och fjäll, den skyddar rennäring, totalförsvar och energiproduktion. Allt som ligger nära vatten är strandskyddat.
Här finns det plats för allt utom människan. Åtminstone för de som vill göra eller bygga något nytt. Är det så konstigt att landsbygdskommuner och mindre städer har svårt att utvecklas?
Sist jag var här var det bland annat för att besöka Northvolt. Företagets företrädare var stolta på gränsen till kaxiga och pratade hånfullt om ”tvivlarnas kulle”, den utsiktsplats för fabriksbygget som bygdens skeptiker brukade stå vid medan de skakade klentroget på huvudet.
Det blev inte som nån hoppats på. Tvivlarna fick rätt. Än finns förhoppningar om att Lyten, som tog över fabriken, ska kunna göra något bra. I dagarna har de återstartat batteritillverkning. Men det har också kommit nyheter om att bolaget sålt en del av sin effekttilldelning till ett datacenter.
Naturvårdsverket digitala karta över reservat, skyddade naturområden och andra områden där markanvändning begränsas. Strandskydd och riksintressen syns inte på kartan.
Det har sagts ibland att Europa håller på att förvandla sig självt till ett museum, där vi bara kan betrakta en vacker historia utan att skapa något nytt. Från flygplansfönstret ser man att det för svensk del handlar specifikt om ett friluftsmuseum; naturmiljöer som vi en gång bebodde och brukade, men som nu bara ska betraktas utan att beröras.
***
När landet utanför storstäderna figurerar i den nationella politiska debatten är det oftast i en av två skepnader. Antingen pratar man, som Nooshi Dadgostar gör här på landsbygdsriksdagen, om nedmonterad välfärd, nedlagda sjukhus och byskolor eller nedmonterad statlig service. Eller så pratar man om drivmedelspriserna.
Båda är viktiga men olämpliga utgångspunkter för att förstå struktursvaga landsbygdskommuners verkliga problem. Bensinpriserna överskattas av båda blocken i svensk politik. Till vänster ses de sänkta skatterna som beviset på att man gett upp i klimatpolitiken. Visst finns det skäl att vara kritisk till regeringens bensinskattesänkningar men Sverige är fortfarande ledande i Europa vad gäller klimat. Att vi anpassar oss till den övriga kontinentens takt i omställningen är faktiskt ganska rimligt. Sverige måste nå sina klimatmål men vi måste inte gå före.
Till höger framställs drivmedelspriserna ibland som landsbygdens lov och frälsning. Och visst spelar det roll om en liter kostar 22 eller 28 kronor, men inte i den utsträckning som ofta görs gällande från de mest entusiastiska bilisterna och i allt mindre utsträckning framåt. Om femton år finns det inte många fossila bilar kvar men många andra viktiga landsbygdsproblem att lösa.
Bensinpriserna överskattas av båda blocken i svensk politik.
Sjukhusen, skolorna och den offentliga servicen är så klart också viktiga. Jag har själv engagerat mig för mitt gamla hemsjukhus i Sollefteå och argumenterat för ett förändrat utjämningssystem där mindre pengar går till Malmö och mer till Dorotea.
Men välfärden är inte startpunkten på allt i landsbygden utan en slags konsekvens. Även om det inte är marknadsmässigt i ordets rätta bemärkelse kan man tänka på det som en efterfrågan som följer av att människor bor på en viss plats.
Att de bor på en viss plats är dock i sin tur oftast en följd av att de kan försörja sig där. Det är en seglivad myt att norrlänningar ”flytt int”. Det gör de nämligen, de norrländska länen har i stort präglats av samma urbanisering och ”kustifiering” som det övriga landet.
Men när fler och fler pålagor läggs på jord- och skogsbruk, när privata investeringar i industri eller gruvor motverkas av statliga regleringar och EU-direktiv, då undergrävs den långsiktiga livskraften i landsbygdskommunerna och i förlängningen befolkningsunderlaget och bärkraften i finansieringen av välfärden. De som bryr sig om välfärden borde intressera sig mycket mer för den lokala tillväxten. Statens frånvaro framställs ofta som landsbygdens stora problem men dess närvaro i form av allehanda reglerare är nog värre.
Inte alla men många landsbygdskommuner har potential att locka till sig investeringar. Det kan finnas tillgång till billig energi, en gruvfyndighet, en bra plats för en vindkraftspark eller ett kärnkraftverk. Eller bara en bra plats som omdanas av ambitiösa entreprenörer. I sömniga Morgongåva i Bergslagen jobbar plötsligt 800 personer med apoteksvaror. I Smålands mörka skogar pressas aluminium och plast på ett sätt som ingen såg framför sig när däcktillverkningen försvann.
Det handlar inte heller bara om att locka till sig stora etableringar utan om att förstå vikten av de små. Skogsägande är ett särintresse, har Po Tidholm som jag debatterar med på landsbygdsriksdagen skrivit. I strikt mening är det kanske sant men i Ramsele där jag växte upp var det jord- och skogsbruket som försörjde den lokale skogsentreprenören, ungdomarna som planterade på somrarna, åkeriet som min pappas däckverkstad i sin tur byggde hela sin affär på. Sågverken och den övriga skogsindustrin har likt annan industri blivit mer storskalig och automatiserad men i många små och medelstora städer är de jobben mycket viktiga. Gör man som Po Tidholms meningsfränder i riksdagen vill och slutar bruka skogen så kommer skogsägaren att få ersättning och klara sig. Dominobrickorna som faller i den övriga ekonomin blir dock inte lika lätta att rädda. Här är skogen ett allmänintresse.
Man kunde tycka att vi vara klara med att försämra förutsättningarna för sådana landsbygdsnäringar men nu är EU:s naturrestaureringsdirektiv på väg att omsättas i praktiken. 17 000 jobb på landsbygden uppskattar LRF att 15 procents minskad avverkning kommer att kosta.
***
Tobins Q låter som ett komplicerat begrepp men är enkelt att förstå. Det är ett nyckeltal utarbetat av ekonomen James Tobin som jämför marknadsvärde med återanskaffningskostnad. Det används brett inom företagsekonomin men i bostadsbranschen beskriver måttet skillnaden mellan marknadspriset på ett befintligt hus med kostnaden för att bygga ett nytt. Är Tobins Q över 1 kommer bostäder att kunna byggas marknadsmässigt på platsen. Är Q under 1 sker det inte, åtminstone inte utan subventioner eller riskdelning.
Om man vill att det ska byggas på fler platser där Q i dag är under 1 – exempelvis i landsbygdskommuner som är hyggligt livskraftiga – finns två alternativ. Antingen kan man försöka höja fastighetsvärdet i området tills Tobins Q kryper över 1. Det kan göras genom att riva överflödiga bostäder, till exempel gamla miljonprogramsbostäder, genom att öka efterfrågan exempelvis genom en bättre fungerande ekonomi, eller genom att tillgängliggöra mer attraktiva platser. För en lång rad landsbygdskommuner gäller följande realitet: Tobins Q är över 1 på de ställen där man kan få sjö- eller havsutsikt, och under 1 överallt annars. Det är därför strandskyddet är en så central fråga utanför storstäderna. Sjöutsikt är den magiska variabeln som möjliggör byggande.
Det andra alternativet är att försöka sänka byggkostnaderna, så att summan för mark, byggkostnader, planprocess och vinst understiger vad någon är beredd att betala för bostaden. Här finns ännu mer att göra. Ett extra år av ledtider höjer byggkostnaderna med 5–8 procent, men många kommuner är helt ointresserade av att försöka korta processerna.
Sjöutsikt är den magiska variabeln som möjliggör byggande.
I Skellefteå passerar flygbussen nybyggda bostäder vid älven. Processerna började förstås under Northvolt-åren men inte ens med extremt hög efterfrågan kunde privata byggherrar få lönsamhet. Det blev allmännyttan som fick stå med risken – och som nu får ta notan när Peter Carlssons företag visade sig vara ett luftslott.
Sverige har en strandlinje som är längre än sträckan till månen. Bara i Skellefteå finns 1 500 sjöar, nästan 700 öar och en mycket lång kustlinje. Vad hade hänt med attraktiviteten om alla här som redan har ett hus eller en sommarstuga skulle få frihet att bygga brygga och båthus?
Alla statliga regleringar, begränsningar och intressen är inte strikta. I många fall går det att göra undantag, att processa sig fram till en lösning. Det gör att tillvaron fungerar där mark- och fastighetsvärdena är höga. I och nära Stockholms innerstad eller i Malmös hamnområde är regleringar dyra och besvärliga, men de omöjliggör inte byggande. I mindre samhällen är de en dödsdom för de flesta bostadsprojekt. Det är västerbottningarna som får ta smällen, det är Målilla och Boden där varken industri- eller bostadsinvesteringar blir av.
Po Tidholm är mycket trevlig, visar det sig, rolig och lätt att prata med fast vi inte är överens om särskilt mycket. I panelsamtalet har han lanserat en idé om återgång till tvåkammarriksdag för att säkerställa landsbygdens representation. Vi enas om att åtminstone införa skilda valdagar. Men efter panelsamtalet hamnar vi i alla fall i lite bråk, det blir alltid så om man bara pratar skogspolitik tillräckligt länge. Är artskyddsfrågorna och nyckelbiotoperna bara anekdoter eller strukturella problem, och hur mycket gammal skog avverkas egentligen. Så länge den gamla skogen ökar gör det väl inget om en del avverkas, säger jag. Det blir inte mer gammal skog i Sverige, säger han. Jo, säger jag, nej säger han. Som ett mikrokosmos av den nationella debatten, oförmögna att enas ens om verkligheten.
Jag hittar mitt diagram bara en stund senare men Po har hunnit iväg. Jag ska också snart till flyget. Kanske stöter vi på varandra där så att jag kan visa honom. Kanske kan jag peka ut genom flygplansfönstret och säga att den här tallskogen ser ut att kunna räcka ganska långt. Det kanske till och med finns lite plats att bygga något på.
