Ekonomi Åsikt
Företagare som riskerar skattepengar älskas av vänstern
Den kritik som kulturvänstern riktar mot så kallade "tech bros" riktades underligt nog aldrig mot Northvolt och Peter Carlsson. Beror det på att oberoende från stat och skattepengar ses som suspekt, frågar sig Carl Eos.
Två företagsledare. Helt lika. Helt olika. Både Fredrik Hjelm och Peter Carlsson har blivit symboler för ett nytt svenskt näringsliv. Båda har byggt upp företag som väckt internationell uppmärksamhet. Båda har attraherat stora investeringar och presenterats som exempel på svensk innovationskraft. Men medan den ene ofta framställs som problematisk, kontroversiell eller rent av osympatisk har den andre under lång tid omgivits av en närmast heroisk berättelse. Skillnaden handlar inte främst om deras personligheter. Den handlar om vilken sorts kapitalism de representerar.
Fredrik Hjelm byggde flera företag, däribland korttidsuthyrningstjänsten Guestit och mobilitetstjänsten Voi, genom att identifiera marknader som ännu inte existerade i någon större omfattning. Människor efterfrågar inte det de ännu inte vet att de vill använda. Investerare satsar sina pengar på affärsidéer som lika gärna kan misslyckas. Om kunderna inte vill använda tjänsterna försvinner företagen. Någon tar en risk med sina egna resurser i hopp om att skapa något som andra människor frivilligt vill betala för.
Peter Carlsson blev ansiktet utåt för en helt annan utveckling. Northvolt växte fram i en tid när västerländska regeringar närmast tävlade om att peka ut vilka industrier som skulle definiera framtiden. Den gröna omställningen blev inte bara ett politiskt mål utan också en ekonomisk strategi. Politiker, myndigheter, statliga investeringsorgan och offentliga kreditinstitut såg det som sin uppgift att hjälpa fram företag som ansågs ligga i linje med de politiska ambitionerna. Northvolt kom att bli det kanske tydligaste svenska exemplet på denna modell. Åtminstone hittills.
Det finns en avgörande skillnad mellan att övertyga människor att investera sina egna pengar i ett projekt och att övertyga politiker om att samhället bör ta delar av risken. I det ena fallet står investeraren själv för konsekvenserna om satsningen misslyckas. I det andra fallet sprids riskerna ut över skattebetalare, pensionssparare och offentliga institutioner – och för all del även privata investerare.
Trots detta är det märkligt nog sällan den senare modellen som väcker kulturvänsterns misstänksamhet. Tvärtom tycks den ofta väcka beundran.
När Fredrik Hjelm uttalar sig om samhällsfrågor möts han ofta av en ton som antyder att framgångsrika entreprenörer egentligen borde hålla tyst. Om han kritiserar migrationspolitiken eller uttrycker uppfattningar som avviker från den etablerade kulturvänsterns världsbild blir hans ekonomiska framgång ett argument mot honom. Han blir en symbol för någonting osunt. Plötsligt handlar debatten inte längre om vad han säger utan om vem han är. Han reduceras till ännu en rik entreprenör som anses ha fått för stort inflytande.
Och kulturvänstern har den senaste tiden stått på kö för att fördöma så kallade ”tech bros”.
Northvolt blev mer än ett företag. Det blev en berättelse om det goda samhället.
När Peter Carlsson däremot under många år framställdes som svensk industris stora framtidshopp såg vi sällan samma reflexmässiga misstänksamhet. Tvärtom fanns det en tydlig vilja att tro på projektet. Inte bara från investerare utan från politiker, journalister, opinionsbildare och delar av kultursektorn. Northvolt blev mer än ett företag. Det blev en berättelse om det goda samhället. Om grön omställning, framtidstro och politiskt ledd utveckling.
Den entreprenör som lyckas utan att vara beroende av politiska prioriteringar väcker misstänksamhet. Han visar att människor kan organisera sig, investera och skapa värde utanför politikens kontroll. Han påminner om att samhällets utveckling inte alltid behöver planeras fram av experter, myndigheter och departement. Han visar att fria människor ibland lyckas skapa något nytt därför att de ser möjligheter som ingen annan sett.
Den entreprenör som däremot knyter sitt projekt till politiska mål blir betydligt lättare att acceptera. Då blir kapitalisten inte längre ett problem. Då blir han en partner. Då blir han en del av samma samhällsprojekt som kulturvänstern redan ser sig själv som en del av. Kulturvänstern får själv sitta och berätta vad framtiden ska vara.
Detta förklarar också mycket av den samtida kulturdebatten. Under senare år har frågan om privata donationer, sponsring och privata investeringar i kulturlivet blivit alltmer aktuell. Sverige är i internationell jämförelse ovanligt beroende av offentlig kulturfinansiering. Många kulturinstitutioner, organisationer och projekt är i praktiken helt beroende av politiska beslut. När förslag om större inslag av privat finansiering diskuteras möts de därför ofta med skepsis. Inte därför att pengarna saknas utan därför att de kommer från fel håll.
Det är slående hur sällan man hör företrädare för kultursektorn tala om vikten av att bygga institutioner som står på egna ben. Resonemanget återkommer nästan alltid till samma punkt. Staten måste göra mer. Kommunerna måste skjuta till resurser. Bidragen måste öka. Det offentliga måste ta ansvar. Som om skapande i första hand vore en fråga om offentliga budgetposter.
Men historien visar något annat. Många av de mest framgångsrika kulturella, vetenskapliga och ekonomiska miljöerna har vuxit fram just därför att människor varit fria att söka stöd från många olika håll. Genom privata donationer, mecenater, investeringar, medlemskap och frivilliga bidrag har institutioner kunnat växa fram utan att vara beroende av politiska majoriteter.
Det är därför debatten egentligen inte handlar om pengar. Den handlar om självständighet.
Den som finansieras av staten blir alltid, åtminstone delvis, beroende av staten. Det betyder inte att all offentlig finansiering är dålig. Men det betyder att det finns ett värde i att institutioner också kan överleva utan den. Ett samhälle där allt är beroende av offentliga beslut blir ett samhälle där allt förr eller senare blir politiskt.
Ett samhälle där allt är beroende av offentliga beslut blir ett samhälle där allt förr eller senare blir politiskt.
Kanske är det just detta som gör entreprenörer som Fredrik Hjelm så provocerande för delar av kulturvänstern. Han representerar möjligheten att lyckas utan att först få en plats i det offentliga systemet. Han visar att människor kan organisera kapital, ta risker och bygga verksamheter utan att vara beroende av skattefinansiering. Den typen av framgång utmanar föreställningen att samhällets viktigaste utveckling alltid måste ledas uppifrån.
Det är därför jämförelsen med Peter Carlsson blir så intressant. Den handlar ytterst inte om två individer. Den handlar om två ideal. Det ena idealet är entreprenören som övertygar kunder och investerare. Det andra är entreprenören som övertygar politiker, myndigheter, journalister och offentliga institutioner.
Den viktigaste frågan ligger på ett annat plan än ekonomiskt. Varför är det så många inom kulturvänstern som instinktivt beundrar verksamheter som lever nära det offentliga samtidigt som de misstänkliggör dem som klarar sig utan det? Varför ses beroendet av politiska beslut så ofta som en styrka medan oberoende betraktas med skepsis?
Kanske därför att oberoende människor är svårare att kontrollera. De kan förverkliga sina idéer utan att be om lov. De kan skapa sådant som makthavare aldrig hade planerat för.
Det är inte i bidragsansökningen eller i departementskorridoren som verklig förnyelse börjar utan hos människor som är beredda att ta en risk därför att de tror på en idé.
För mig som konservativ är det fascinerande att betrakta liberalismens samtida klyvning utifrån. Varför tycks vänsterliberaler betrakta staten som en kapitalistisk aktör men privatpersoner som föremål för politisk styrning? Borde inte både liberalism och konservatism i åtminstone den meningen kunna ha en gemensam utgångspunkt? Staten är i första hand politisk medan privata aktörer är mer fria?
Dessutom finns med den privata entreprenören den uppenbara fördelen att han inte kastar skattebetalarnas pengar i sjön när hans projekt misslyckas.