Smedjans sommarredaktion
Under sommaren förvandlas Smedjan från magasin till ledarsida, där våra sommarsmeder dagligen kommenterar svensk, europeisk och global politik i kortare texter. Välkommen att läsa! Läs mer
Ekonomi Ledare
Dadgostar kostar 44 miljoner per sekund
Nooshi Dadgostar målade i Almedalen upp en generös framtid med högre pensioner, billigare tandvård och mer pengar till barnfamiljer. Men när applåderna tystnat återstår två frågor: Vem betalar notan – och vem ska skapa det välstånd som ska finansiera löftena? Det skriver Tilda Andersson.
Under sina 30 minuter på scen i Almedalen lovade Nooshi Dadgostar reformer som, lågt räknat, kostar omkring 80 miljarder kronor. Det motsvarar närmare 44 miljoner kronor i nya utgifter för varje sekund hon stod på scen.
Under talet utlovades bland annat högre pensioner, halverade biljettpriser i kollektivtrafiken, billigare tandvård och ett omfattande familjepaket. Det var gott om löften. Betydligt mindre tid ägnades åt vem som står för notan.
När finansieringen nämndes gick den snabbt förbi. Det är matjättarna, bankerna och elbolagen som ska betala. Men den egna budgetmotionen ger en mer komplicerad bild.
Antingen måste reformerna bli mindre än vad som utlovats, eller också krävs ytterligare skattehöjningar.
Budgetmotionen innehåller skattehöjningar på omkring 60-70 miljarder kronor. De reformer som presenterades under talet överstiger den redovisade finansieringen. Antingen måste reformerna bli mindre än vad som utlovats, eller också krävs ytterligare skattehöjningar.
Den stora frågan är inte hur många reformer som presenterades, utan vem som faktiskt betalar när applåderna tystnat. Det kommer att märkas en vanlig tisdag kväll när du öppnar bankappen. Där ligger sparandet till den första bostaden, barnens framtid eller bufferten som gör att bilen kan repareras utan att ekonomin rasar. Investeringssparkontot är inte ett verktyg för miljonärer – utan ett sätt för många svenskar att kunna bygga ekonomisk trygghet steg för steg. Vänsterpartiet vill kraftigt begränsa dagens förmånliga beskattning av ISK.
Samtidigt vill partiet införa en skatt på bankernas övervinster. Enligt Vänsterpartiet så har bankerna gjort rekordvinster och har därför råd att bära kostnaden. I praktiken stannar företagsskatter sällan hos företagen. Bankerna kan möta de högre skatterna genom lägre vinster, men också genom högre avgifter, förändrade räntemarginaler eller kostnadsbesparingar. Hur stor del som förs vidare till kunderna går inte att säga i förväg. Men bilden av att enbart ”bankerna betalar” är alltför förenklad.
Det kommer att märkas en vanlig tisdag kväll när du öppnar bankappen.
Men frågan handlar om mer än vem som betalar. Den handlar ytterst om hur välstånd skapas. Även om skattehöjningarna skulle räcka för att finansiera reformerna återstår en större fråga: vem ska skapa de investeringar och jobb som ska bära välfärden på lång sikt?
Vänsterpartiet beskriver arbetslösheten som ett av Sveriges största problem. Samtidigt bygger finansieringen på högre beskattning av kapital, sparande och företagande – just de delar av ekonomin som förväntas investera och anställa. Vänsterpartiets svar är att staten ska investera mer och ersätta marknaden som motor för jobbskapande. Men politikens uppgift är inte att skapa jobb, utan att skapa förutsättningarna så att människor och företag gör det.
Vänsterpartiets politik handlar i hög grad om hur ett redan skapat välstånd ska fördelas. Men varje krona som ska fördelas måste först ha skapats av någon som arbetar, sparar, investerar eller driver företag.
44 miljoner kronor i reformlöften per sekund är uppenbarligen lätt att lova från en scen i Almedalen. Betydligt svårare är att skapa de jobb, investeringar och skatteintäkter som ska betala notan när applåderna har tystnat.