Utblick Krönika
Bakom framtidstron finns populismen kvar
När USA firade 250 år var MAGA-nostalgin försvunnen och i stället stod Donald Trump med blicken mot månen. Filip Seiman var på plats i Washington DC den 4 juli för en uppvisning i amerikansk exceptionalism.
Det skulle bli den största fyrverkerishowen någonsin. 850 000 raketer var riggade för att avfyras från åtta pråmar på Potomacfloden. Och krutpjäserna, försedda av en entusiastisk företagare i Pennsylvania, var inte det enda som skulle fylla skyarna ovanför Washingtonmonumentets obelisk denna rekordvarma julidag.
Flygvapnet stod redo med otaliga plan av i stort sett varenda modell i aktiv tjänst. Ett stående skämt på sociala medier under dagarna före firandet handlade om att Trump skulle ha stressat fram vapenvilan med Iran för att hinna få hem det strategiska bombflyget i tid för skrytshowen.
Allt var upplagt för en extravagant exercis i amerikansk exceptionalism; en uppvisning som till och med de skarpaste säsongerna av South Park hade haft svårt att parodiera i dess bombastiska överdådighet.
Men redan på fredagen, dagen före firandet, började saker gå snett. Med temperaturer på väg upp mot 40-strecket tvingades arrangörerna ställa in den militärparad som skulle ha ägt rum på förmiddagen den 4 juli.
Vad som följde därpå var en rullande katastrof av dålig planering och organisering. Dagen dessförinnan hade vi, genom en politiskt tillsatt kontakt i krigsdepartementet, lyckats få tag på biljetter till åtråvärda sittplatser nära scenen varifrån Trump skulle tala i huvudstaden. Biljetten var ett stort fysiskt pass i hårdplast, vilken gästen var tvungen att bära i ett nyckelband runt halsen inne på festområdet. På baksidan kunde man skanna en QR-kod för mer information om kvällens festligheter. Där visades två ingångar till det totalt avspärrade National Mall som vi skulle få använda oss av.
När vi närmade oss pricken på kartan där vi skulle bli insläppta blev det tydligt att vi inte var ensamma.
Hundratusentals människor trängdes längs avenyerna norr om National Mall. Folkmassan fick kylas ned med vattenspridare. Soldater ur nationalgardet sprang runt och kastade på måfå ut vattenflaskor i folkhavet. Flera gånger avbröts köandet av rop på medic, då unga som gamla svimmade i hettan. Allt detta samtidigt som himlen fylldes av dånet av jetmotorer, från de flyguppvisningar som inletts redan på fredagen. Kaos.
F16-plan ur flygvapnets uppvisningsförband visslade förbi i tät formation till tonerna av AC/DC-gitarrer.
Så småningom började kön så smått röra på sig, och den kännbara risken för rusning med påföljande ihjältrampning avtog. Väl inne på National Mall blev vi anvisade våra sittplatser nära scenen. B2-bombplan och F35:or visade upp USA:s militära dominans innan sex stycken F16-plan ur flygvapnets uppvisningsförband visslade förbi i tät formation till tonerna av AC/DC-gitarrer.
Förväntningarna var på topp när speakerrösten plötsligt informerade publiken om att samtliga besökare behövde evakuera området. Orsaken var ett annalkande åskväder.
Publiken i delen där vi satt ville dock inte höra på det örat. USA, USA, USA, skanderade hopen när Secret Service-agenter anlände för att tvinga bort dem. Vid ett tillfälle rusade en stor grupp MAGA-anhängare in mot området i ett försök att visa myndigheterna att de inte tänkta lämna sina platser. “It’s the rule of law, man, they can’t touch me!” utbrast en ung man då polisen närmade sig.
Efter många om och men skingrades ändå folkmassan utan några större våldsamheter. Festen tog sig ut på gatan, och utanför ett hotell på Pennsylvania Avenue ett stenkast från Vita huset uppstod ett spontant dansgolv.
När firandet väl öppnades igen gick inträdet betydligt lugnare. Skymningen och sommarregnet sänkte temperaturen, och av de 375 000 personer som befunnit sig på National Mall före evakueringen återstod nu bara 150 000. Efter många timmars väntan fick slutligen de tillresta MAGA-supportrarna se sin husgud framträda, till tonerna av Lee Greenwoods smöriga patriotidänga God Bless the U.S.A.
MAGA 2016 handlade om att vrida tillbaka globaliseringens klocka. Rostbältets industrier skulle återuppbyggas; samhällen vars industrier slagits ut i konkurrens med Kina, i delstater som Ohio, Pennsylvania och Michigan, skulle återse sina guldåldrar.
I den förda politiken är det fortfarande ett mål. Presidentens besatthet av tullar – “my favorite word in the dictionary”, som sa han från scenen förra gången jag såg honom framträda, i Atlanta 2024 – har som uttalat syfte att hämta tillbaka outsourcade produktionslinjer till USA.
Men från scenen på USA:s 250-årsdag hördes något annat. Presidentens flörtande med MAGA-basen var kraftigt modererat; några rader i talet gavs åt konstitutionens andra tillägg (rätten att bära vapen) och konspirationsteorierna om valfusk (ett löfte om att införa legitimeringskrav för att få rösta).
I övrigt lyste 2016 års MAGA med sin frånvaro. Det var en framtidsoptimistisk Trump som framträdde på National Mall. Efter det obligatoriska hyllandet av en hel rad veteraner från Amerikas 1900-talskrig, från D-dagen och Pearl Harbor, Vietnam och Korea, intogs scenen av astronauterna på Artemis II. Till Nasa överlämnades den flagga som under dagen vajat över Kapitolium, med order om att placera den på månen nästa gång Nasa skickar människor dit.
Men på lördagskvällen gick tankarna mer till John F Kennedys tal i Houston 1962, då han lovade att USA inom ett decennium skulle sätta en man på månen.
Donald Trump jämför sig gärna med sekelskiftespresidenter som William McKinley och Theodore Roosevelt. Men på lördagskvällen gick tankarna mer till John F Kennedys tal i Houston 1962, då han lovade att USA inom ett decennium skulle sätta en man på månen. Oklart hur det skulle gå till, men på något sätt gick det, även om Kennedy tragiskt nog aldrig fick se resultatet. Amerika är världens bästa land, och hennes bästa dagar ligger i framtiden, var det omisskännliga budskapet.
Great America har alltså gått från preteritum till futurum. Men Trump är samma ombytliga populist som alltid. Konstitutionens yttersta väktare är fortfarande samme president som för bara fem år sedan försökte genomföra en statskupp i och med stormningen av Kapitolium. Problemen finns kvar. Politiken är densamma, oavsett månfärder och flyguppvisningar.
Redan 2016 fångade en amerikansk skribent denna ihålighet, i en essä för The Atlantic:
There is no self-reflection in the midst of a false euphoria. Trump is cultural heroin. He makes some feel better for a bit. But he cannot fix what ails them, and one day they’ll realize it.
När blixtarna slår ned i fjärran, samtidigt som fyrverkeriröken skingras över Potomacfloden, tänker jag på de orden. Samme man som skrev de där orden för tio år sedan, är idag Donald Trumps vicepresident.
Populism och nihilism är barn av samma mor. Och MAGA är syskonens incestuösa avkomma.