Samhälle Ledare
Forskare borde inte låta som Anders Lindberg
Att oppositionen ägnar sig åt överdrifter om Tidöregeringen hör till. Men landets samhällsforskare? Statsvetaren Peter Esaiasson har rätt i kritiken mot dem, skriver Sakine Madon.
I en gästkolumn på Göteborgs-Postens ledarsida skriver statsvetarprofessorn Peter Esaiasson om ett intressant fenomen under denna mandatperiod: att märkbart många samhällsforskare är kritiska till regeringen. På en rad olika politikområden har regeringen påståtts bedriva en politik som sägs sakna ”vetenskaplig grund”. Och inte nog med det, som Esaiasson påpekar, har det ”till och med varnats för att Tidöregeringen underminerar demokratin i Sverige”.
En vecka före det förra riksdagsvalet kallade den socialdemokratiske försvarsministern Peter Hultqvist till presskonferens. Budskapet var att ett regeringsskifte skulle innebära ett säkerhets- och utrikespolitiskt hot. Med samma alarmism påstod Magdalena Andersson sedan att ”SD:s högerregim” hotar grunderna i vår demokrati och att deras drömmar om ”totalitarism börjar ta form”. I somras skrev Aftonbladets politiske chefredaktör Anders Lindberg en text med rubriken ”Vi har det värsta läget för demokrati sedan 30-talet”, med underrubriken ”De borgerliga har slutat hålla rent”.
S budskap var att ett regeringsskifte skulle innebära ett säkerhetspolitiskt hot.
Pajkastning hör politiken till. I Expressens och Dagens Industris partiledardebatt på måndagskvällen skrämdes båda block med Vänsterpartiet respektive Sverigedemokraterna. De båda partierna förtjänar på olika sätt kritik, men skulle demokratin hotas av att framröstade partier får inflytande? Demokrati innebär trots allt att väljarna får säga sitt och att viljeriktningen respekteras och märks i politiken. Sedan kan man fråga sig hur ”hotad” den svenska säkerhets- och utrikespolitiken varit de gångna åren. Vad som i själva verket har hänt är att SD har anpassat sig till samarbetspartierna i borgerligheten. Vi har gått med i Nato, EU-medlemskapet är givet och stödet till Ukraina likaså. På liknande sätt har även Vänsterpartiet filat ner sina kanter till den grad att Nooshi Dadgostar i veckans partiledardebatt inte tog ställning mot Nato.
I själva verket har SD anpassat sig till de borgerliga samarbetspartierna.
I våras uttryckte Expressens politiske redaktör Patrik Kronqvist liknande kritik som Peter Esaiasson nu lyfter i Göteborgs-Posten. Demokratin påstås mer eller mindre smulas sönder, trots att den svenska demokratin förblir stabil. Kronqvist gav som exempel att statsvetaren Jonas Hinnfors i en DN-intervju hade påstått att det under Tidöavtalet har påbörjats en ”Ungernifiering” av Sverige. Som om vi gick i samma riktning som Viktor Orbáns Ungern.
Peter Esaiasson har en poäng i att de protesterande forskarna förmodligen tycker sig stå upp mot makten. Men som han vidare skriver: ”Mitt intryck från mandatperioden är dock att kritikerna snarast bildat en klagande vänninekör. Snarare än moralisk resning har det samhällsforskande kollektivet visat bristande ödmjukhet, ett oreflekterat försvar av status quo och, faktiskt, ett dåligt vetenskapligt hantverk.”
Sveriges samhällsforskare har vänt bort blicken från många av de problem – såsom välfärdsbrottslighet och parallellsamhällen – som nuvarande regering har adresserat, konstaterar Esaiasson. En smula självkritik vore på sin plats. Så kan det överdrivna agitertandet överlåtas åt politiker och röda ledarskribenter.