Sidorna av älven har kommit närmare varandra

För nästan 40 år sedan åkte journalisten Janne Josefsson femmans spårvagn genom Göteborg och skildrade två skolklasser i årskurs nio. Den ena i Biskopsgården, ett utanförskapsområde på Hisingen, och den andra i Örgryte, ett välmående område nära stadskärnan. Spårvagnslinjen som gick mellan de två stadsdelarna var en resa i integration, klass och drömmar. I dag har mycket förändrats, spårvagnslinjen går exempelvis inte längre sammanhållet mellan de två platserna. Men tangenten har ändrat riktning flera gånger, och nu verkar levnadsvillkoren på de båda platserna konvergera. Inkomsterna är fortfarande i motsatta delar av normalfördelningen, men friheten att exempelvis röra sig utomhus är inte längre något som bara åtnjuts av överklassens barn.

En av Magdalena Anderssons mest återkommande talepunkter under valåret har handlat om sammanhållningen i landet. “Sverige kan inte fortsätta glida isär och försvagas” har hon påtalat flera gånger. Det var även en av kärnpunkterna i hennes sommartal på Mosebacke i början av augusti. Men för människorna på Vårväderstorget i Biskopsgården, har livet i stadsdelen aldrig varit mer likt husägarnas på Skårsgatan i Örgryte än nu.

Livet mellan miljonprogrammets fasader är konjunkturkänsligt.

Det har gått mer än tio år sedan två maskerade män klev in på Vår Krog och Bar på Vårväderstorget med automatvapen. Masskjutningen har kommit att markera början av det grova våldets tidsera i Biskopsgården. Men tiden är nu en annan. När jag kliver av spårvagnen och går ned till torget möts jag av en äldre herre som står och småpratar utanför en grönsaksbutik. Det är en stilla fredagsförmiddag och antal kunder i butiken kan räknas på en hand. Jag frågar mannen om hans stadsdel har förändrats sedan förra valet. ”Det är mindre kriminalitet nu” svarar han snabbt. 

Att det öppna våldet har tryckts tillbaka är en påtaglig förändring i området. I polisregion Väst var det förra året 74 procent färre skjutningar än rekordåret 2024. Men det finns fortfarande rester kvar från de våldsamma åren. Gymkedjan Nordic Wellness har exempelvis satt in en säkerhetssluss i sin entré, något som inte finns på kedjans lokaler i innerstaden. 

Mittemot gymmet finns en tobaksaffär. Jag går in och slår mig ned bredvid två män som dricker kaffe. Även de påtalar instinktivt att tryggheten förändrats de senaste åren. I övrigt är deras liv ganska likt som mandatperioden innan, de arbetar inom vården och dricker kaffe på torget när de har kompledigt. Jag frågar vad de hade gjort om de haft 10 000 mer i lön varje månad, om de hade sparat eller konsumerat något nöje exempelvis. “Det finns såklart luckor att fylla i, men jag hade gärna sparat mer varje månad”, säger den ena mannen.

Hur hade ni sparat? frågar jag.

Börsen, svarar de båda. 

På det soliga torget sitter fyra kvinnor med matlådor framför sig. Till skillnad från de andra i omgivningen har de blont hår och talar svenska mellan sig. De jobbar administrativt inom hemtjänsten som har kontor i närheten. Likt de andra jag talat med kan de se en förändring i trygghet. 

– Det är en levande stadsdel nu. Det är folk ute här hela tiden, säger en av kvinnorna. 

Även de skulle i första hand öka på sparandet om möjligheten gavs. Att det görs genom aktier och fonder var en självklarhet. 

Att torget blivit mer folkrikt mitt på dagen, är emellertid inte bara ett önskvärt tecken. Männen i tobaksbutiken berättar att många de stöter på blivit arbetslösa samtidigt som hyra och mat blivit dyrare. Livet mellan miljonprogrammets fasader är konjunkturkänsligt. Männen följer politiken rätt noga och ska självklart rösta.

– Här kommer det nog vara ett högt valdeltagande, människorna här bryr sig om vad som bestäms, säger en av dem. 

Det svaret återkom hos alla jag talade vid med i Biskopsgården. Såväl tonårskillen i pizzerian som nyss fyllt 18, som den äldre mannen utanför grönsaksbutiken jag först mötte. Anledningen var alltsom oftast ”för att vi bor i Sverige”. 

Jag lämnar det generiska torget, med generiska personer som har generiska problem och sätter mig på spårvagnen in mot stan igen. Efter att ha mellanlandat på Drottningtorget i centrala Göteborg kom jag småningom till Örgryte. 

Jag går av och promenerar mot området på höjden med de stora villorna. Här är medelinkomsten långt över riksgenomsnittet och husen säljs för flera tiotals miljoner. Jag frågar en kvinna som är ute med hunden om området förändrats sedan förra valet. “Här är det samma lika” säger hon. Det svaret är återkommande hos de jag träffar i området. De upplever att Göteborg som helhet blivit tryggare, men just deras område har aldrig varit särskilt utsatt. 

Regeringen har genomfört en lång rad reformer på straffområdet den senaste mandatperioden. Men för dem som går på promenad med mobilen i fickan av vana, och inte som en säkerhetsåtgärd, har straffskärpningarna inte förändrat tillvaron. 

Precis som männen i Biskopsgården sparar örgryteborna gärna i aktier, och de tvekar inte kring om de ska rösta i september. De senaste årens prisförändringar märks även i de här hushållens marginaler, men det finns en annan resiliens mot konjunkturens fluktuationer. 

Skillnaden är att Biskopsgården förändrats de senaste fyra åren.

Det är lätt att påtala skillnaderna mellan stadsdelarna. Det ena brottas med språkbarriärer, arbetslöshet och fortfarande en del kriminalitet. I det andra lever personer på fler kvadratmeter, de har fler högskolepoäng och de gnäller över felparkerade elsparkcyklar. Men det slår mig också hur likt alla jag träffat under dagen svarat mig. De tycker om sina stadsdelar och rör sig gärna utomhus. Medvetenheten om hushållskassan och sparande skiljer sig inte nämnvärt. Likaså verkar värderingen – att rösta – vara etablerad i både allmännyttan och villakvartéren. 

Skillnaden är att Biskopsgården förändrats de senaste fyra åren. Den skärpta rättspolitiken har tagit levnadsvillkoren där lite närmare dem på den andra änden av spårvagnslinjen.