Utblick Åsikt
One Nation försöker omdana Australien
Det migrationskritiska partiet One Nation har nått makalösa höjder på kort tid i Australien. Carolin Dahlman, nyss hemkommen från landet, reflekterar över uppgången och drar paralleller till Sverige.
One Nation är nu Australiens mest populära parti och Australien är i chock. Sedan 1990-talet har ON legat på drygt 5 procent i opinionen och i valet i maj 2025 fick partiet bara 6,4 procent. Nu ligger de plötsligt på 31 i en augustimätning.
Det är en makalös utveckling.
Från att ha haft ett tvåpartisystem sedan 1944 har nu landet på kort tid fått tre stora partier, men ON springer nu om de andra i raketfart och lämnar de politiska kommentatorerna i förvirring.
Det är visserligen mitt emellan två val, men partiet har vind i seglen och det går fort.
Så varför växer partiet?
Pauline Hanson har varit partiledare sen ON grundades 1997 – i partiets stadgar står det för övrigt att hon är ”effective president for life”, så det handlar inte om ett spännande byte av ledning. Inte heller beror det stora intresset på att partiet bytt fot i sakfrågor.
Det som varit ständigt närvarande är migrationskritiken. När Hanson först klev upp som aktiv politiker varnade hon för att Australien skulle bli ”swamped by Asians”. Nu är hennes taggar mer riktade mot islamister.
På ett möte i juni menade hon att Australien inte kan vara ett multikulturellt samhälle. ”Vi är multi-etniska, men måste vara monokulturella”, sa hon.
Nyligen uttalade hon att radikal islamism är ”totalt inkompatibelt” med den australiensiska kulturen. Hon skiljer mellan de europeiska migranter som kom efter andra världskriget, som lärde sig engelska, assimilerades, och de med muslimsk bakgrund som kommer för att ta del av välfärdssystemet.
På ett möte i juni menade hon att Australien inte kan vara ett multikulturellt samhälle.
ON talar en del om att extrema muslimer gör saker som går emot australiensiska värderingar, och vill därför stoppa migranter från nationer som är kända för att ha extremistiska ideologier som inte är kompatibla med australiensiska värderingar och livsstilar. På hemsidan sägs det att man inte alls ska kunna etablera sig i Australien om man inte kan prata engelska.
60 procent av befolkningen tycker att migrationen måste minskas rejält, så det kan vara en drivande faktor. Och så långt liknar ON både Sverigedemokraterna och andra europeiska högerpartier.
Men det plötsliga rycket i opinionen handlar inte bara om kritik mot migration. En anledning som lyfts fram är att folk är missnöjda med de gamla stötarna.
Sympatisörerna kommer både från höger och vänster. Från dem som är besvikna på Liberalernas ledare, och arbetarklass som tycker att Labour ägnar för mycket energi åt identitetspolitik.
Medborgarna är även negativa till hur landet utvecklas. I en undersökning svarade 63 procent att de tycker att Australien är på väg åt fel håll. Tilliten till regeringen sjunker. Många är trötta på ökade levnadskostnader, bensinpriser, brist på bostäder och dyrare boende. Men det klagas även på att migranter tar platser i sjukvården, skolan och orsakar trafikstockning.
På så vis skiljer sig Australien från Sverige. Missnöjet mot invandring handlar inte främst om att invandring kostar i form av arbetslöshet och bidrag, eller att kriminaliteten och hedersvåld är ett växande problem kopplat till invandring – utan om att migranterna är många och tar upp plats.
Men på många andra sätt liknar ON partier som SD.
På samma sätt som Jimmie Åkesson anses folklig, säger man i Australien att Pauline Hanson är vanlig, och att hennes bakgrund som ägare av en fish-and-chip-shop gör henne lätt att gilla. Hon använder enkla fraser som att vara ”för Australien” och utlova ”en bättre, tryggare och rikare framtid”.
ON kallas höger, men det är knepigt att se var de står ideologiskt. De är höger och vänster hit och dit, lite som SD var innan man landade i Tidösamarbetet. Partiet säger sig värdera frihet, demokrati, ekonomisk konservatism och ser familjens roll.
Hanson har kritiserat betald föräldraledighet, noterat hur företag oroar sig över att de inte kan sparka personal, stödjer kärnkraft och har sagt att public service-kanalen SBS kommer att försvinna om ON får makt. Hon har varit emot att höja minimilönen, samtidigt som hon vill ge arbetare mer makt på jobbet och är reformglad utan idéer kring finansiering. Partiet vill ge folk fasta räntor på bolån, lämna Parisavtalet och halvera bränsleskatterna, öka försvarsutgifterna och minska stödet till kultur och bistånd.
Väljarna har alltid varit äldre, lågutbildade, antivänster och ansett att migrationspolitiken är viktig.
I våras vann ON sin första plats i representanthuset i Farrer, vilket blev en milstolpe. En framgång leder lätt till fler.
Väljarna har alltid varit äldre, lågutbildade, antivänster och ansett att migrationspolitiken är viktig. Partiet var länge större utanför storstäderna, men nu växer de överallt. Många sympatisörer är arbetare, men nu har ON även börjat attrahera höginkomsttagare.
Hanson säger vad hon tycker, är äkta, pratar rakt och tydligt, utan att fjäska för eliten, kämpar för ”Australians first”. Samtidigt fick hon nyligen stöd av landet rikaste kvinna, gruvmagnaten Gina Rinehart, vilket betyder mer pengar att lägga att samla anhängare.
Men det märks att Liberals är oroliga. De pratar numera om kopplingen mellan migration och huspriser. Deras politiker har även börja kopiera Pauline Hansons språkbruk kring kultur.
Oppositionsledaren Angus Taylor från Liberals har gått hårt åt ON, särskilt kring ekonomiska politiken. Han har anklagat partiet för att ha dåligt omdöme, ofinansierade reformförslag och sakna idéer om hur statskassan ska betalas. Med deras politik skulle inflationen öka och en ”eternity of pain” skulle följa.
Det är dock riskfyllt att låta gnällig mot ett parti som har flyt. Jag har tipsat partiet om att i stället för att gnälla borde liberalerna fördjupa diskussionen om kultur med hjälp av insikter från den svenska debatten om värderingar.
Jag tror dock att det som också kan hejda ON:s framfart är att 32 procent av Australiens befolkning är utrikes födda, och mer än varannan australiensare åtminstone har en förälder som är född i ett annat land. Bara 25 procent håller med om att monokulturalism är ett bra mål. I grunden är befolkningen vänligt sinnad till migranter, om de sköter sig.
Oavsett vad som händer är utvecklingen mycket fascinerande. Mycket kan hända på kort tid.