Utblick Krönika
Draken i paradiset
På några små soliga öar utanför Australien pågår en strid mellan öst och väst, mellan Kina och USA. Som vapen används presidentpalats och rugby, lån och löften. Carolin Dahlman har besökt Vanuatu.
Jag bor i Sydney i ett år och runt Lucia åkte jag till Vanuatu, ett litet örike drygt 50 mil från Australiens kust, i ett par dagar. Jag såg fram emot några dagar av paradisstränder och fridfullt strosande i värmen. Men på väg till hotellet berättade taxichauffören om kineserna. ”De är överallt, de köper upp allt.”
I juli lämnade Kina över ett ståtligt palats till presidenten, värt många miljoner, och nu finns en oro över att landet inte kommer att ha råd med driften – eller förmåga att betala tillbaka alla lån. Kina har under en tid pumpat in pengar i landet, bland annat för satsningar på infrastruktur. Lån har i princip getts i utbyte mot att Vanuatu står upp för ”Ett Kina-principen”, det vill säga att inte erkänna Taiwan som självständig stat.
Min bild av det lunkande lugnet förändrades, ett rödsvart moln täckte plötsligt solen.
Vanuatu är inte det enda land som köpts i utbyte mot lojalitet under de senaste 20 åren. Kina har under några år aggressivt närmat sig öarna utanför Australien och Nya Zealand.
Vanuatu är inte det enda land som köpts i utbyte mot lojalitet under de senaste 20 åren.
Dessa har som konsekvens en “astronomiskt” stor skuld till Kina, skrev ABC i somras. Det kallas skuldfällediplomati. Jag skulle kalla det en dollarfälla, gillrad av en jättedrake som lurkar omkring i paradiset.
För Kinas del handlar det naturligtvis inte om att vara gullig mot länder i nöd. Peking har som mål att knyta de små öarna närmare vad gäller säkerhetsfrågor. 2019 byggdes exempelvis en jättehamn i Vanuatu, som säkerhetsexperter varnade kunde bli en strategiskt viktig bas för Kina.
Tonga, Vanuatu och Samoa har lånat störst andel och kämpar nu med att betala tillbaka. Redan veckorna innan jordbävningen 17 december varnade IMF för att Vanuatus skuldberg hade ”high risk of distress”. Även Fiji, Papua New Guinea och Cook Islands har besvärande skulder.
Nauru, Kiribati och Salomonöarna har också slutat erkänna Taiwan, i utbyte mot handel, lån och investeringar. De verkar ha varit helt obrydda om effekterna, att skulder måste återbetalas.
2019 bröt Salomonöarna sina kopplingar till Taiwan och inledde formella diplomatiska relationer med Kina. Ett säkerhetsavtal tecknades som öppnade för militär kinesisk närvaro. Även om landet 2022 tackade nej till en kinesisk militärbas var kontakterna täta.
2023 svarade USA med att öppna en ambassad på Salomonöarna, men senast i maj fick ögruppen en ny Kina-vänlig premiärminister, så dragkampen fortsatte.
Australien kontrade alldeles nyligen. Den 20 december berättade Australiens premiärminister att man tecknat ett avtal med Salomonöarna, i syfte att utöka polismakten. ”It affirms Australia as Solomon Islands’ security partner of choice”, skrev Anthony Albanese.
Dessutom tecknade Australien i december ett avtal med Papua New Guinea om att släppa in landets rugbylag i Australiens National Rugby League från 2028. PNG:s ledning sa att man hade Australien som sin huvudsakliga partner i säkerhetsfrågor redan innan, så det var inte en muta, men en säkerhetspakt är kopplad till rugbyavtalet, och blockerar Kina från att bygga militär närvaro i landet.
”Det är ett sätt att föra ut Australiens sportiga livsstil och värderingar i Stillahavsregionen”, kommenterade min vän Bernard Salt, kolumnist på tidningen Australian, när jag frågade honom om läget. Han gissade att vi kommer att få se mer av ”rugbydiplomati” i framtiden.
Det kan verkligen behövas, och är i sista minuten.
***
Öarna i Stilla havet är inte de enda som lockats med pengar. Kina har sedan 2000 pumpat in pengar i Afrika och sen 2010-talet i Europa. Det har byggts fotbollsarenor, broar, motor- och järnvägar, flygplatser, hamnar, sjukhus och skolor. Det har slutits avtal om teknologi, infrastruktur, hälsa, tillväxt.
När jag skumpar omkring på landsvägarna i Vanuatu förstår jag lockelsen. När jag besöker den lokala kyrkan för söndagsgudstjänst och direkt välkomnas med applåder förstår jag att tilliten kan utnyttjas. Och när en jordbävning skälver dagen efter jag reste hem förstår jag att mänskliga rättigheter för kinesiska muslimer känns lika oviktigt, i letandet efter skadade och rädslan för efterskalv.
”Geopolitiska poänger spelar föga roll för någon vars samhälle glider ned i de stigande haven”, sade Fijis premiärminister vid ett toppmöte 2022.
Sedan 2013 har Kina investerat i olika järnvägsförbindelser samt nya industriområden under projektet som kallas Sidenvägen, som ska koppla samman och underlätta handel och transporter mellan Asien, Europa och Afrika. Kina dominerar hamnar i Hamburg, Aten och Dunkerque och snart Peru. Vi höll på att få en i Lysekil.
Kina dominerar hamnar i Hamburg, Aten och Dunkerque och snart Peru. Vi höll på att få en i Lysekil.
Så vad är Kina ute efter? Krig?
Inte säkert. Kina anses i regel som fredligt, till skillnad från Ryssland. Målet är att underminera och splittra väst, menar experter. Maktövertagandet ska inte ske aggressivt och högljutt, utan subtilt, steg för steg.
Det har länge varit känt att president Xi Jinpings vision är att Kina och dess kommunistparti ska inneha global dominans 2049, på 100-årsdagen efter partiets maktövertagande. Kina ska åter bli jordens mittpunkt, en militär makt av världsklass med världens största ekonomi. Målet är att exportera den kinesiska modellen till oss andra. ”Vi hoppas skapa en stor familj av harmonisk samexistens”, har Xi Jinping uttryckt det som.
Men det finns även risk för att mer hårdföra metoder kommer att användas. Sedan slutet av 2010-talet har Kina satsat mer resurser på försvaret än något annat land i världen, näst USA. Under Xi Jinpings ledarskap har Kina blivit mer öppet fientligt.
2018 upprepade han åter att Peking inte utesluter att med militärt våld förena Taiwan med folkrepubliken och i september testades en kärnvapenmissil i Stilla havet, nära Franska Polynesien.
Det militära samarbetet mellan Ryssland och Kina ökade efter den ryska fullskaliga invasionen av Ukraina. Kina har skickat soldater, militärfordon, stridsplan och stridsfartyg.
Kina och Ryssland knyter allt närmare band. Presidenterna möttes inför vinter-OS i Peking 2022 där de tog gemensamt avstånd från både Nato-utvidgning nära Rysslands gränser och USA:s ”negativa inverkan på fred och stabilitet” i Asien-Stillahavsregionen. I maj 2024 kom de överens om att samarbeta mer.
Om dessa två fortsätter att gadda sig samman vet vi inte vad som kan ske.
I juni publicerade Aftonbladet en artikel där två amerikanska forskare varnade för ett nytt storkrig mellan Kina och USA. ”Just nu blinkar alla risksignaler röda”, menade de, och det ”kan bli en katastrof utan motstycke i mänsklighetens historia”. De pekade på fyra punkter som ökar risken: 1. Olösta gränskonflikter, med framför allt Taiwan. 2. Båda parter tror sig kunna vinna efter att Kina gjort stora militära satsningar. 3. Kinas ekonomi är svag, vilket kan leda till desperation. 4. Kina har ett auktoritärt styre.
Så vad är nästa steg för oss i väst?
Det första är att ta frågan på allvar. Att västländerna beskrivs som yrvakna och att Australien först nu tecknar smarta avtal – åratal efter att Kina etablerade sig – är genant. Detta handlar inte om lilla Taiwan eller några små, sömniga paradisöar, utan om ett större spel mellan öst och väst. Mellan krig och fred. Mellan diktatur och demokrati.
Inte heller handlar det om något som händer långt borta. Även i våra vatten verkar draken simma omkring.